Annons:
|
| Läs dagboken |
Visa alla - Dölj alla |
|
[2009-11-19 10:15:18.187] |
drömde inatt att jag hittat på ett skämt som jag roade alla i min omgivning med. drog det på jobbet, på stan, och på middagsbjudningar, och alla skrattade som tokiga åt det och bara "ahahaha, åh fy faan va bra!", och torkade skrattårar ur ögonvrån. såhär var skämtet:
- visste du att Sif Ruud var nazist?
- näe?
- Jo: SIEF RUUD! SIEF RUUD! *heilar*
i morse när jag vaknade så kändes inte skämtet speciellt roligt.
|
|
[2009-11-16 13:36:21.67] |
Jonathan Coe to me
show details 8:06 PM (17 hours ago)
Dear P
I love what I've heard of your collaboration with Philippe so far. He was hoping I could come over to Malmo with him next weekend to meet you all, but sadly my mother is very ill and I have to visit her every weekend for the time being. I'll try to see Philippe before he goes, and slip a Neil Ardley rarity into his luggage for you ...
Jonathan
|
| a bedtime story |
[2009-11-13 11:17:35.577] |
I spent the evening in the company of a few friends (wine-tasting followed by dinner - nice...), among whom was one of my best, Richard Preston, who was of course el's producer from the very beginning.
As we were about to hit the dessert wine (Scats, you'd have loved it), the conversation turned towards my search for a few LPs that Spats is desperately looking for. Giles (of Albertine) is of course a jazz fiend, and knew all there is to be known about, in particular, 'Symphony of Amaranths'.
- That's the one my Swedish friend Spats is really keen on, I said.
- The best of them of them all, said Giles.
- I agree, chimed in Richard.
We started chatting about how wonderfully Ardley had managed to integrate a string ensemble within a jazz context. What we disagreed on was the size of this ensemble. Judging by the MP3 Spats had sent me, I thought - an octet, maybe more. Giles wasn't too sure. Richard was - 'a quartet', he said.
- It sounds so big at times, I said.
- I promise you, a quartet, recorded at Landsdowne Studios if I remember well, he replied.
- Are you absolutely sure of that?, I asked.
- Yes - my dad produced it.
At which point I could only smile, and felt very emotional at the idea that another link, and such a precious one, had been added to the chain.
Richard's father, Denis, had been England's top jazz producer for a while already. He's looked after sessions with Duke, Ella, Oscar Peterson, Johnny Hodges at the BBC's Maida Vale studios in the 1950s, all of which were erased or dumped when the gramophone library of the corporation moved from Broadcasting House (I was there at the time - heartbreak).
Having scored a huge hit with 'Stranger on the Shore', Denis used his success to take care of far less commercial projects, such as Neil Ardley's throughout the early 1970s, and this is how he found himself at the desk for 'Amaranths'.
How wonderful it is when life really does make absolute sense.
I'm still searching for the records. 'My Mum's got some', Richard said. 'But only the acetates'. Ha!
Love
Philippe xxxx
|
|
[2009-11-12 12:35:52.273] |
det är inte alltid så lätt att ha sagostund för barn. trots att vi jobbat jättemycket med dekor och musik och så vidare fick vi höra:
- det var ingen rolig saga.
- nä, den var dålig!
- den var SKITDÅLIG!!
|
|
[2009-11-10 17:49:07.183] |
jag är så trött och less att jag funderar på att piska upp lite hatstämning. okej: jag gör mig säkerligen ovän med minst halva min bekantskapskrets, men det må vara hänt. det här är den oförblommerade sanningen: jag hatar vampyrer. enda gången jag kan minnas att jag kände något som påminde om en kittling inför det där med vampyrer var typ sommaren -78 eller nåt, läste gamla Draculaserietidningar och sen gick visst Dracula på TV också (Lugosiversionen alltså), jag minns inte, det är så jävla längesen men jag tor jag tyckte det var lite fränt med den där slängkappan och spetsen i pannan, och tänderna såklart...okej, jag gillar väl Nosferatu också, både Herzogs och Murnaus versioner, och Dreyers Vampyr är ju en mästarrulle (men kan knappast beskyllas för att vara en ordinär vampyrhistoria, jag tror inte att ett enda igenkänningstecken kan bockas av när jag tänker efter). jag minns också något extremt pinsamt: när jag var i 20-årsåldern så bekände några stycken i bekantskapskretsen att de alltid älskat vampyrer och vampyrhistorier, jaha men varför dårå sa jag, jo därför att dom är så jävla erotiska,
alltså, för HELVETE. dom kanske är förlåtna iom att dom var i en sån där ungt-forumålder: definitivt kåta 20-nåntings, men samtidigt så pinsamt brådmogna. men skärpning. jag tror folk i allmänhet tycker sådär, "försvarar" sin vampyrfaiblesse med att det hela är så erotiskt, säkert både en och två och tre av mina vänner med. vad är det som är så jävla erotiskt? det handlar för fan om slemmiga varelser som slafsar folk på halsen, stillöst och extremt synthartråkigt och efterfestslabbigt och hästsvansgubbigt. lika erotiskt som en svart lädersoffa och ett glasbord med groggringar. bara åsynen av han kalkon-Skarsgård (som redan från början är största anledningen till att vi svenskar ska skämmas över våra Hollywoodkopplingar) med vampyrtänder borde få alla som har mista lilla yttepyttekänsla för estetik att fly allt vad han/hon kan. tänk på det.
|
|
[2009-11-09 16:08:56.93] |
man blir lite sentimental ibland, man läser The Rotters Club, blir lite sorgsen, skriver en låt som baseras på en sampling av dansscenen i Gregorys Girl, blir lite glad, dricker lite vin, ser på Metropolitan för kanske 20:e gången och tänker att ens umgänge är ungefär sådär, pratigt, akademiskt, snårigt och teoretiskt (och att det förmodligen är största anledningen till att vi allihop avgudar den där filmen...i själva verket är det mycket svårt att förklara storheten för en oinvigd): i bästa fall är våra konversationer som ett dialogutsnitt i en Stillmanfilm. (= och man får lite storhetsvansinne, inte att förglömma) ibland. Londonvistelsen fungerade definitivt så, om än uppblandat med svordomar och en asiatisk flodvåg av ordvitsar. jag tror att middagsbjudningar funkar så också, om man tar bort alla ah, eh, liksom, öh, mm.
men jag kan inte förstå: hur kan någonting som gör en så glad samtidigt göra en så sorgsen? jag kände en sådan sprängande lycka, närvaro, total eufori där framför TVn, men idag har allt det där som gnistrade förvandlats till melankoli.
|
|
[2009-11-05 15:09:23.22] |
enligt vissa (läs: inte så skarpsinta) är detta en tidning där enbart män skriver om män. fånigt, och falskt. läs gärna!
nu ska jag gå hem och fortsätta vara sjuk och läsa ut The Rotters Club.
|
|
[2009-11-04 13:38:24.067] |
nu har man fan vart i London alltså, bara eh, 17 år sen sist. ett härligt gäng: Rats, Bats, Scats & Spats (Gongrats och Cumquats stannade hemma). Gnats, även känd som Tore R Knivbacke, satt vid spakarna och svor konstant åt datorn ("you fuckin' little piece of shit" var en av de mildare harangerna) och/eller härmade James Mason och onda tyska filmskurkar. Stuart Moxham hängde i ett hörn och spelade gitarr för sig själv. snälle jätten Elias Kandermann hummade och surrade som en basfiol spelad med stråke. testbild!kakan och yogainstruktör Andreas pumpa- och vallmofrökaka skjöldes ner med portvin och hjortronvin. Camden och Notting Hill. K-höln. skrockande lunnefåglar, uppstoppade pingviner och älgläten. "det kan jag göra sen". Rudolph Road. Raggam: den absolut godaste indiska mat vi någonsin ätit, på ett ställe som endast kan beskrivas som ett hål i väggen. mystiska sms till Dragan. Scats & Rats sprang ikapp uppför Primrose Hill, tätt åtföljda av en unge i pickelhuva. Albertine: vin, vin och åter vin. och Roxy Musics gamle manager. mer eller mindre obscena fingergester och varianter på dessa: "jag ska sticka två fingrar i näsan på dig och slänga dig över axeln som en jacka", "my fist, your nose, the wall" (alternativt "my fist, your nose, vi hörs!"), "vill du att jag ska peppra/strö parmesan över din mat?" osv. sticky ginger pudding. indisk vegetarisk buffé (enda gången jag hade lite ångest, men den gick över efter ett par timmar). Daphne's: grekiskt ställe som överträffar alla ens förväntningar, hela friterade sardiner med citron osv. den unge servitören var mycket älskvärd, men blev extremt låtsasförolämpad när Bats frågade om fisken var färsk. "DID YOU HEAR WHAT HE SAID??" ropade han åt den buttre och äldre servitören. sen beställde jag grekiskt kaffe utan socker, vilket anses som mycket ovanligt, nästan så att det är en förolämpning tydligen. den buttre satt en meter från vårt bord och blängde ilsket på oss hela sista halvtimmen. grekiskt kafferosteri. skivaffärer med sur personal, skivaffärer med trevlig personal. The Royal Overseas League. Fortnum & Mason, med turkos julskyltning. delikata fruktscones i en taxi. champagne. ale.
|
| fler bilder från ballongfesten |
[2009-10-27 11:27:05.107] |
|
|
[2009-10-26 16:48:57.457] |
mina kollegor är eleka. idag hade dom lagt likmaskar i mitt alvedonpaket.
*tjejlyssnar på "Oj vilket liv" med Komeda*
|
|
[2009-10-22 11:15:38.0] |
musik som gör sig bäst i en mörk lägenhet, med ytterkläderna på. det är lite jobbigt att gilla Emma, för allt är liksom...fel. det är visprogg, det är medelklassångest, det är ganska banala texter, det är lagom strömlinjeformat, det är hämta-barnen-på-dagis-tråkigt, det är skivomslag med vattenfärgsteckningar. men allt det där är ovidkommande, sången bara borrar sig in som en nässelcell i huvudet på mig. det är så otroligt personligt bara, jag kan inte förklara det på ett bättre sätt: som om någon följt hela min barndom fram tills att jag flyttade hemifrån, en osynlig betraktare som vet allt om mig. det är Kåldolmar & Kalsipper, Vilse i Pannkakan, Goda' goda', Loranga Mazarin & Dartanjang, lövkrig och luciamorgnar på lågstadiet, konstiga gubbar i parker, höstsol, tumvantar. och så ett jättehopp över till ångesten över att äntligen flytta hemifrån när man är 19. under hela den där tiden dök det dessutom upp flickor i olika sammanhang, alla hette Emma och var ganska hemliga, man visste ingenting om dem.
alla som jag känner skulle med största sannolikhet såga sönder Emma något så fruktansvärt att det bara fanns små små sågspån kvar...nej inte ens det, bara träslöjdsdamm. men jag kan inte. att snacka skit om henne skulle vara som att göra köttfärs av hela min uppväxt.
11:55
detta med anledning av att jag fick ett återfall och lyssnade på skivan igår. det var säkert 4 år sen sist.
|
|
[2009-10-21 14:51:53.807] |
Emmanuel Nyberg 2009-10-20 11:04
Du som säkert gillar Robert Wyatt minst lika mycket som jag, har du hört Jeanette Lindström? Wyatt har varit med och skrivit skivan och gästar på flera låtar. Kortrecension i min dagbok.
Sjtjekn 2009-10-20 13:29
det var ju lustigt, en kompis tipsade om henne senast igår! jag är bekant med vissa av hennes musiker, och det låter ungefär som man kan tänka sig när det är folkhögskolejazzmusiker med i bilden: kompetent, avancerat, städat och fullständigt själlöst. har inte hört låtarna med Wyatt, men det andra är så tråkigt att jag blir provocerad. tanken är god, men...
Emmanuel Nyberg 2009-10-20 11:22
Du sa det. Fast låtarna är ju bra på nya skivan, det är dom. Bara lite... plastigt.
Sjtjekn 2009-10-20 13:41
(lyssnar nu, igen) alltså, jag fattar inte det här...svenska sångerskor som lägger sig till med överdrivet amerikansk accent. men _varför_??? sättet hon sjunger på är så otroligt opersonligt, det finns en miljon sångerskor som låter exakt likadant, som lyssnat på lite Ricki Lee Jones och Joni Mitchell här, och lite Tori Amos och Sheryl Crow där. skulle kunna vara en idol-deltagare. sen må hon vara hur skicklig som helst, det är en annan sak.
Sjtjekn 2009-10-20 13:44
och visst, jag har inget emot låtarna. och stämningen är ju lite trevlig på sitt sätt, rymdkitschig, plastig och innerlig på samma gång. men då lyssnar jag hellre på Buggles isåfall.
|
|
[2009-10-19 12:23:00.0] |
nu ska jag göra mig lustig över en kritiskt artikel om filmen Up, på kultursidorna i dagens Expressen (som jag naturligtvis inte köpt själv). inte för att jag gillar filmen i sig, jag har inte ens sett den, och det lär dröja ganska länge innan jag gör det eftersom jag är rent löjeväckande trött på animerad film*
...äh, var var jag? avbruten av mat- och sovklockan tror jag minsann. jo i alla fall: jag är skittrött på animerad film och tänker därför inte kolla på Up, och absolut inte försvara den på något sätt, men det jag vänder mig mot i den här kritiska artikeln är själva utgångspunkten: att alla former av nostalgi är läbbigt och förkastligt. nu reagerar jag naturligtvis delvis på det eftersom jag har en viss benägenhet att hänge mig åt nostalgi då och då, ehe, men det jag finner högst problematiskt är artikelförfattarens tes om att den här historien skulla vara synnerligen moraliserande, under allt prål, att det den egentligen vill säga om samtiden är att den är "ful och onaturlig", att dess konsumenter är "dumma och omedvetna". tja. men då, precis som Bomb-Björn, kommer jag med en motfråga: är en films främsta uppgift att få konsumenterna att känna sig bekräftade? det klagas på att barnet i filmen ägnar sig åt utomhusaktiviteter istf datorspel. jag förstår inte, är det verkligen ett problem? hade det varit bättre med en film som smeker konsumenter (och ja, det talas faktiskt om konsumenter i största allmänhet här) medhårs, som bekräftas och får känna att dom är en del av sin tid? ursäkta det juvenila utspelet, men jävla borgarretorik!
* i synnerhet allt dataanimerat á la Pixar, men i princip allt annat också. försökte mig på hyllade Coraline i fredags, och trots att jag i många år haft Nightmare Before Christmas som ständig film att sätta på hemma hos föräldrarna när alla andra gått och lagt sig på julafton, orkade jag bara se halva. formatet tråkar ut mig något enormt just nu, så är det bara.
|
|
[2009-10-15 10:55:37.0] |
jag har haft tjeckiskanyavågenmaraton därhemma några dar nu, det känns livat. man känner sig allmänbildad, själen får sitt och så vidare. jag återkommer med recensioner senare, men kan inledningsvis säga att jag älskar Daisies ännu mer efter andra gången jag sett den, att Valerie fortfarande känns epokgörande (även om jag stör mig på en hel del grejer...vampyrerna t ex, och hennes ständiga tjatande om "orrrigo"), att The Party and the Guests är bra, men blir ännu bättre om man läser på, och att Låt Tågen Gå stundtals gör mig besviken.
12:58
kolla! det här är tjeckiska affischen för Ghostbusters. dom är ju för fan inte riktigt kloka. men en tjusig affisch, det är det.
|
|
[2009-10-14 12:38:03.15] |
|
jag är alltså jävligt tacksam för att det är Debatt om klassamhälle på TV, och högersidan domineras av två bimbobloggarblondiner som tror att de måste prata hela tiden, och som levererar oneliners som "nu tycker jag att det är rätt mycket avundsjuka härinne!" och "folk tror ju att det flyger in stekt fisk i munnen på en bara för att man har pengar!!". fantastisk underhållning.
|
|
[2009-10-13 12:33:26.0] |
"Till slut förlorar de sig i natten, och det är en stor lättnad för dem; för dem och deras samveten. Nästa dag ska de på en slump ge sig iväg på en riktning som de kommer att följa så länge de kan. De ska försöka kapa sig ett liv. Men det är svårt. Man får försöka. Man får försöka att inte längre tänka på något av allt det där, att leva som förr, som alla andra."
(SMS från David B, mitt i natten)
|
|
[2009-10-12 10:51:58.0] |
se det här är obehagligt: jag håller på att förvandlas till Nick Hornby. hur vet man då om man håller på att förvandlas till Nick Hornby? jo det ska jag tala om.
1. man börjar tycka att öl är rätt gott. det kanske man har gjort innan också, men nu börjar man plötsligt intressera sig för märken och ale och smaknyanser och Tjeckien och sån skit. eller jag menar egentlgen tvärtom: man gillar bara att öla, att sitta ner vid ett bord någonstans och hälla i sig bärs, gott gott gott, törstig. snusläpp.
2. man börjar få ölmage. och man fattar inte varför.
3. man tycker att det enda som egentligen går att prata om är obskyra vinylskivor. allt annat är bara distraktion eller möjliga broar och övergångar till att prata om dessa jävla vinylskivor.
4. man börjar komma för sent till jobbet på måndagar.
5. man slutar läsa böcker, slutar titta på intellektuellt utmanande film och väljer istället sånt som leder till snabbast möjliga endorfinkickar, dvs action-romantik-helvetesjävlafan
och denna insikt: jag är min egen värsta fiende. bort med mig. det är liksom bara en sur sörja av svart kaffe och snus och vinylskivor och öl och kutryggig trötthet, man sitter på pinnstolar och suckar över att man inte hittat tillräckligt många vinylskivor den senaste tiden. man kliar sig i hårbottnen. man lufsar hem. det sämsta livsvalet jag någonsin gjort måste vara att börja lägga ut vinylskivor på ebay och tradera, vem fan vill umgås med en sån som mig (som inte är likadan själv förstås)? det är ju inte ens Nick Hornby det handlar om längre, det är en trött karaktär i en Henrik Möller/Videodirektfilm. tröttheten, livsledan. palla.
|
| ordnung muss sein |
[2009-10-07 16:59:05.313] |
|
lag och ordning. lag och ordning ska det vara. pratade med en kollega igår, hon är extremt välvilligt inställd till lagförslaget om att tvinga föräldrar att stå för sina barns skadegörelse/brott. jag försökte påpeka att man måste lyfta blicken en aning, och se vad detta skulle få för samhälleliga konsekvenser (dvs att det återigen skulle vara en lagändring som först och främst slår mot de sämst ställda). hon sa "nej min själ, jag stöder förslaget till 120 procent, lag och ordning! dom skyldiga ska betala, inte vi skattebetalare. du ser väl hur det ser ut här? bara förstörelse överallt. nej lag och ordning ska det vara!".
|
|
[2009-09-30 10:18:05.0] |
|
|
[2009-09-29 13:26:02.0] |
har suttit och läst bakåt i dagboken ett tag nu. insikt: jag var väldigt arg för några år sedan.
13:39
och nu är jag bedövad och förslappad och såsig i huvudet. ilskan och ångesten sporrade min kreativitet. jag vet inte vad jag ska göra av de här tankarna. jag mår definitivt mycket bättre nu, men å andra sidan är topparna utjämnade, ungefär som hos en som botar sin panikångest med flödder.
13:46
det är också något mardrömsaktigt, de där visionerna av 60-70-talsMalmö som jag inte kan få ur huvudet: förfallna tegelhus, folktomma parker, pensionärer i lodenrock med små hundar i koppel, papper som blåser i vinden, en liten tunna i mässing som någon slängt ut på trottoaren, halvätna plankstekar och skum belysning i trånga lägenheter. det kanske är ångest ändå?
|
|
|
|
