all true realities that keep calling me, they keep
[2010-02-10 00:47:15.51]
En skön kväll, en lyckad wokgryta, kallt ute men lagom väder för att kunna gå på en promenad, en och annan som hör av sig, ett och annat meddelande, ett lugnt flöde tankar, en dokumentär om Joy Division på SVT, jag vet att jag inte borde se den men jag gör det ändå.
H-hrm
Jag är inte fascinerad av Ian Curtis självmord. För mig är varken han eller bandet legendariskt. Det finns nämligen i min värld inget mer verkligt än självmord, det är ultraverkligheten som genomtränger psyket och allt man upplever världen med. Han var sårad och skadad av sina uppleveleser som människa och av att ingen runtomkring förstod honom. Att döma av intervjuerna gör ingen fortfarande det. Peter Hook den dumma jäveln sitter och göder en mytologisk saga som om han inte var där själv, såg verkligheten som den var, vet vad som hänt, som om han inte kan återge en sann skildring. Ian Curtis var obegripligt begåvad och han tog inte livet av sig för att bli älskad, eller för att andra skulle känna hans smärta. Jag vet varför han tog livet av sig, självmordsbenägenhet är inte speciellt relativ. Alla har en djup psykologisk spärr att inte vilja avsluta sitt liv, den spärren är täckt av en extremt tjock psykologisk mur, den är fundamentalt tjock och mycket tätare än man tror. Det krävs mycket för att smärta ska bli så stark och omvälvande att den börjar skära sig igenom den muren, det krävs mer smärta än dom flesta människor upplever under en livstid eller kan tänka sig uppleva. Och när smärtan växer sig så pass stark att den börjar röra sig närmare spärren, då känns det som att en bit av ens hjärna gått sönder och fallit bort. Det finns ingen verklighet längre så att ta livet av sig blir bara den enda dörren kvar i ett rum man ändå inte känner för att vara i. Jag blev irriterad sen när dokumentären var slut, rubbad i balansen. Rastlös och frustrerad. Kände mina egna skärvor, dom som fanns kvar i mig efter att allt gått sönder förut. Blir påmind om att det finns stunder när en människa bara är ett djur, kött blod och puls, en skrikande varelse med röda svullna ögon som slår på väggar i ett litet rum. Tillfällen när inga tankar spelar roll. Språket går sönder som den uppfinning den är, faller i bitar, blir skräp och känslan tar över. Bara ljud, bilder, smärta. Och ändå, samma insikt skapar andra världar, skapar fantastiskt ljus, skapar något som går rakt in i människor. Jag är inte här för att mottaga, jag är här för att avsända. Begrundar att jag valt att röra mig i det här krigslandskapet, där det som hela tiden får mig att växa och bli starkare och bättre är detsamma som alltid hotar att slå ner mig, kväva, krympa, försvaga mig och en dag kanske utplåna mig.
glitterscenen
[2010-02-09 17:05:41.973]
Tunga dagar, långsamma dagar, inte mörka, inte svåra, men tunga, ljuset hänger kvar men dunklet faller innan det blir mörkt. På vintern slocknar det bara på eftermiddagen, i gränstrakter mellan vår... mindre så.. det dunklar. Man blir otålig. Rastlös efter vår.
Jazzmusik och det blå grå lätt blå ljuset in från januari, ett trött huvud. Var uppe hela natten. Vi har roligt. Minns henne som hon såg ut i fredags. Uppklädd. Uppenbarelsen var som ett tryck mot bröstet, som om hon var från en annan värld, en aningen annorlunda dimension av vår, en där det bara var snäppet vackrare alltihop. Tänkte att kanske.... ja, kanske. Bara en tanke, en iakttagelse, fortfarande inte själva känslan. Vi såg Where The Wild Things Are. Mycket drabbande. Jag undrar om meningen var att åskådaren skulle identifiera sig med pojken eller om man skulle betrakta det hela utifrån. Det gör mig ledsen att tro att någon skulle betrakta det utifrån. Jag var pojken, det var min film.
Uppslagna böcker, uppslagna flaskor av inspiration, flaskor av papp och plast. Den enda flaskan av glas står på kökshyllan, halvfull, på fullt utsträckt armlängds avstånd. Behåll spärren. Mer kaffe. Mail från LG, lista på titlar. Måste gå till biblioteket imorgon. Kanske måste jag till UB för att hitta dom? UB är som ett tempel i Zelda. Vän med MG på fb. Nätverkande, det är bra, han verkar sympatisk. Meddelanden från vänner som vill ha hjälp med sina tankar. Jag vet inte alltid vad jag ska säga. Frågar Cherry om hon kan koppla ihop Island med någon som heter B. Det kan hon inte. Hon frågar varför. Topphemligt, säger jag. Malmöprinsen hör av sig, det är electro i Malmö på lördag, jag och Lille Skutt är varmt inbjudna. Inte jazzmusik nu, Jacob Anderskov tar slut. Nu Joe Firstman, han sjunger You're always so serious. Lille Skutt yrslar, har feber, fröken K ville kramas inatt, är sur för att jag inte hörde av mig. Nej, det är jag inte, menar hon surt. Säger att hon var på driven med en vän som var nykter och en som var däckad och att alla ställen hade 23-årsgräns och att dom satt vid busshållplatser och glodde. Jag sa att det låter som en dålig pjäs. Jaja, säger hon. Solitära människor, hur kommer det sig att jag bara känner solitära människor. Är dom kollektiva är dom ensamma i sitt behov. Det finns människor som vill vara alla till lags hela tiden. Jag vill vara ingen till lags någonsin. Pratar med Björne, pratar med Lille Skutt, ser Fulcis Tempo di massacro, säger till Lille Skutt att jag är förälskad. Jag kallar den olycklig i förskott. Det kan aldrig sluta bra. Vad mer, tänker jag? London i mars. Mycket bra. Häny kommer hit, när? Jag har glömt. Sportlov. När är det? Läser C. Tyckte allt var bra. Den här gången. Snart har jag skrivit i ett år. Det känns som det var nyss jag började, som att jag fortfarande är överraskad över att dom där fem första sidorna kom till över en natt. Klottrar textrader samtidigt för att rensa hjärnan. Fröken K säger att Cherry mår dåligt, verkligen allvarligt dåligt, jag borde inte vara så hård mot henne. Jag är inte hård, jag ger henne bara ansvaret över sitt eget liv. Skuld, den Lundell-låten. Om man tar över en annans sjuka så ger man den personen mer makt än vad någon människa borde ha. Man ger makten till en människa som är besatt, man ger makt till en kraft, en kraft som bara kan växa. Skriver några rader: Vi faller som korthus, Vi faller vart vi än står, Vi faller imorgon såsom vi fallit igår.
Joe Firstman är okej. Basia Bulat har en låt som heter Run som jag bara älskar. Det enda dåliga med Where The Wild Things Are var indiemusiken som saboterade många sekvenser. Det är ett avskyvärt kastrerande av konst att ha dom där jävla skitlåtarna i varje jävla montage. I synnerhet när dom gör det i en bra film. Man måste experimentera med ljud, tystnader, instrument, filmens ljudspår är inget cut-and-paste-hål där man ska lägga in poplåtar som hör hemma någon helt annanstans egentligen. Bara för att det fungerade i Lost in Translation så betyder det inte att det fungerar generellt. Det fungerar inte generellt. Det suger generellt. Karaktären i filmen, James Gandolfinis, han som hette Carol, drabbade mig mycket svårt. Jag vet inte vad folk säger om mig. Folk antyder att allt är över nu, över och förbi. Kanske är det så.
Jag har förvandlats till ett hav. Så känns det. Jag vaknar varje morgon och andas, känner efter, hittar känslan. Det finns alltid en känsla, man väljer den inte, bestämmer inte över den, det är känslan man vaknar med och känslan resten av dagen fortsätter utifrån, man gör bäst i att upptäcka den fort. En musa utanför mitt fönster, berättar att jag ska göra musik. Tiden är inne, har jag inte märkt det? Jag vet ingenting om musik. Det gör ingen skillnad. Tanken finns, viljan finns, allt annat sekundärt.
En annan musa har försvunnit, en kista har stängts, en mystisk gestalt som tog mig åt sidan och ledde mig fram till något nytt och sedan lämnade mig där. Gud är en stum blå himmel som betraktar utan tankar eller ord. Jag frågar hur det kan vara så orättvist, att föras ner på dessa banor om målet ändå inte ska nås. Det finns inget svar. Det är inte orättvist. Det bara är.
Såg Conans sista tal på Tonight Show och grät. Han fick säga att han inte skämtade innan han tackade alla, NBC, alla fansen osv. Det sista han sa sa han till alla unga människor. Var inte cyniska. Jag hatar cynisism och det är den del av min personlighet jag tycker allra minst om. Så sa han. Man får inte exakt allt man tror man ska få i livet, sa han. But if you're kind and work hard, amazing things will happen. Amazing things will happen. Jag grät jättemycket nästan.
Dan Hylander på Nyhetsmorgon, med nya låtar, som är helt okej. Länge var det som någon slags urban legend att han skulle återvända med nya låtar. Nu turnerar han, lokaler som tar 500, 600. Med Janne Bark, oerhört nog. Nya album på spotify, Calypso, Kung av Onsdag och Café Sorgenfri samt Döende oskuld. Inte första skivan och inte någon av 90-talsskivorna. Om änglar & sjakaler, Bella Notte och September finns av någon anledning undangömda på en annan artist, "Dan Hylander & RMB". Låtarna på TV4, den ena är bra, den andra är mindre bra. Den som är bra heter Vänta på att dö. Den andra har jag redan glömt. Han har gjort mycket skit. Men han har också gjort sånger som Älskade främling, Längtans blå hotell och Epilog. Det räcker. Längtans blå hotell påminner om en stad jag upplever att jag befinner mig i, en skuggstad av Stockholm kanske. En stad för ensamma flyktingar som inte kan passa in. Älskade främling känns lite lundsk, lite som en lundsk klubbnation. Dock, Leonard Cohen, Closing Time, den enda riktiga sång som gjorts om Lunds uteliv och verkligen fångat känslan. The women tear their blouses off and the men they dance the polka dots and it's partner found, it's partner lost and it's hell to pay when the fiddler stops it's closing time.
Det måste vara fråga om en total frihet. Har jag upplevt något sådant förut? Egentligen? Nej. Nej, jag har aldrig haft det såhär förut. I denna totala frihet har jag förvandlats till ett hav. Den ena känslan inte den andra lik, en minut till den andra. Brev från institutionen, till min padawan har mannen skrivit, ett flyg till london, tankar på berlin, inga tankar på några andra länder alls. En flicka som försvunnit, en som aldrig varit här men som ändå upphört. En blick, men inte på mig. En känsla. först är den där. Sen är den här. Ord som ska skrivas, sånger som ska spelas, en piska som man ständigt ska slå över axeln. Den rastlösa eskapismen, den eviga hungern. Total närvaro. Att leva så. En nattbuss mellan Malmö och Lund, kidsen hoppar på, omyndiga, nästan myndiga, fulla, dom skriker och sjunger och skrålar och är som fast i en psykos av högljudd, oskön glädje. Decibel skär in i hjärnan. En tanke: varför måste kids alltid sjunga och skråla på bussar? Ett oundvikligt minne av en nyårsafton för länge sedan. En fascinerade insikt. Så svårt att föreställa sig att jag kunde anstränga mig så mycket, anpassa mig själv så otroligt mycket, för någon annan, och för ett annat slags livs skull. När jag hela tiden hade kunnat leva som jag gör idag, Så fri och ensam och obunden att jag har förvandlats till ett hav.
Kärlek, säger någon i mitt öra. Ja, säger jag lugnt, som om min fascination var spelad. Givetvis kärlek. Where The Wild Things Are, pojken säger "Everybody acts as if I'm a bad person". Hon frågar "Are you a bad person?". Han kan inte svara. Jag vet inte, mumlar jag ut genom fönstret. Jag gör så gott jag kan av vad jag har. Jag gör så mycket jag kan, hela tiden. Jag gör det jag tror är rätt.
Dunklet blir silver, silver blir mörkret. Rensar igenom lägenheten. Jag dammsuger och dammar, sorterar, slänger, städar, gnuggar ytor. Ajax. Kliniskt syre i luften. Jag laddar ner en Fulcifilm. Jag beställer en pizza. Kvällen är lugn, Charlie Mariano. Eberhard Weber. Ett hav har ingen början eller slut. Bara stränder och klippor och det är dom som seglar som är på väg någonstans. Havet bara slumrar, pågår. Vad ska jag göra imorgon, vad har jag gjort idag? Jag vet inte. Samma som igår, samma som imorgon, vad det nu är, den ena sekunden sen den andra. Alltihop samtidigt på en gång. Rastlös efter vår.
04.17
[2010-02-07 04:35:10.097]
At night I go to bed
but I just can't sleep
I got something running around my head
ooh that just won't keep
In the silence I hear my heart beating,
time slippin' away
I got a time bomb ticking deep inside of me
I gotta tell you what I wanna say
I keep searching for you, darling
Searching everywhere I go
And when I find you there's gonna be
Just one thing that you gotta know
My love will not let you down
My love will not let you down
At night I walk the streets looking for romance
But I always end up stumbling in a half-trance
I search for connection in some new eyes
But they're hard for protection from too many dreams passed by
I see you standing across the room watching me without a sound
Well I'm gonna push my way through that crowd, I'm gonna tear all your walls
down
Tear all your walls down
My love will not let you down
My love will not let you down
Well hold still now darling, hold still for
God's sake
'Cause I got me a promise I ain't afraid to make
My love will not let you down
04.17
[2010-02-07 04:35:09.957]
At night I go to bed
but I just can't sleep
I got something running around my head
ooh that just won't keep
In the silence I hear my heart beating,
time slippin' away
I got a time bomb ticking deep inside of me
I gotta tell you what I wanna say
I keep searching for you, darling
Searching everywhere I go
And when I find you there's gonna be
Just one thing that you gotta know
My love will not let you down
My love will not let you down
At night I walk the streets looking for romance
But I always end up stumbling in a half-trance
I search for connection in some new eyes
But they're hard for protection from too many dreams passed by
I see you standing across the room watching me without a sound
Well I'm gonna push my way through that crowd, I'm gonna tear all your walls
down
Tear all your walls down
My love will not let you down
My love will not let you down
Well hold still now darling, hold still for
God's sake
'Cause I got me a promise I ain't afraid to make
My love will not let you down
"A doppelgänger is the ghostly or in some cases, a physical double of a living person. The term has, in the vernacular, come to refer to any double or look-alike of a person, most commonly in reference to a so-called evil twin. Alternatively, the word is used to describe a phenomenon where you catch your own image out of the corner of your eye. In some traditions, seeing one's own doppelgänger is an omen of death.
The doppelgängers of folklore cast no shadow, and have no reflection in a mirror or in water. They are supposed to provide advice to the person they shadow, but this advice can be misleading or malicious. They can also, in rare instances, plant ideas in their victim's mind or appear before friends and relatives, causing confusion. It is considered unlucky to try to communicate with such a doppelgänger."
/The Paranormal Encyclopedia
På kyrkogården kvittrar fåglar, någonstans långt bort i ett avlägset öppet fönster ylar någon att today has been a sad and lonesome day så att det bara nästan, precis hörs. Ingrids gravsten står där den står, namnet inristat på sten, siffrorna, en liten dikt från längesen. Carlo böjer sig fram och lägger ner lite blomster, reser på sig och står där en stund, lämnar platsen långsamt. Varenda gång han är vid kyrkogården blir han påmind om hur lång tid det gått, han lyckas jämt glömma. Nu är det över tio år sedan Ingrid dog. På sin promenad, en lång omväg hemåt, minns han deras sommartid i minnen som är som en liten trädgård han vattnar. Han minns honom och Ingrid som små barn, irrande och bristfälliga, hopbundna i en oerhörd känsla av varandra. Innan mörkret, innan demonerna. Långt innan, och han försöker hålla sig skärpt när han når asfalt och gator, folk och trafik, ljud från staden som växer omkring honom. Han vet att mycket är saker han föreställer sig. Är han ärlig vet han att det aldrig var perfekt. Ingrid var full av begär och Carlo var en lättsårad känslomänniska. Han var elak mot henne och hon sårade honom, ljög en del, dom gjorde dom här sakerna mot varandra om vartannat. Han mådde dåligt över att han var elak, och ännu sämre av att hon både förtjänade det och inte alls förstås. Hon bar på skulden och ändå inte alls. Ändå vågar han påstå att dom älskade varandra och att dom alltid var beredda att förlåta varandra. Kärleken, var det någon gammal vis som sa till honom en gång, kärleken är den hårdaste metallen i världen. Den kan inte dö. Vem var det som sa det, undrar Carlo för sig själv och nås av en slumpens kastvind från luften, molnen.... Valentina.... åh, Carlo måste återigen sätta sig på en bänk med handen mot bröstet. Som själva motsatsen till minneslundens lugn och rofyllhet hugger Valentina upp Carlos innersta och häret och nuet förvandlas till ett tivoli under jordbävning, spegelsalarna skallrar inuti honom och pariserhjulen tappar sina fästen, rullar rakt ner och krossar alla stånd, sockervadd exploderar ut i luften och landar som skum överallt. Carlo ökar takten hemåt, ångrar sin omväg, han kan inte traska med Valentina i bröstkorgen, han måste alltid springa och hur skulle det se ut.
När Carlo öppnar dörren till sin jazzlägenhet och ruskar sig varm, lägger sina torra händer mot elementet och blickar in i sitt rum ett ögonblick märker han det märkligaste. Bokhögarna, tänker Carlo och går stumt in i rummet och betraktar högarna av böcker på golvet. Han vänder sig hastigt omkring för att betrakta övriga ting. Ja, albumen och filmerna också. Någon har varit inne i hans lägenhet och snokat runt. Mycket diskreta har dessa personer varit, ty de har vält hans högar av böcker och ställt tillbaka dom igen. Men Carlo vet hur högarna stod, hur dom mitt i det skenbara kaoset faktiskt var någotsånär organiserade. Vilka inskränkta spioner, tänker han. Bara för att man inte har bokhyllor utan bara golvhögar tror dom att man inte har något sinne för ordning. Känslan av lätt obehag sprider sig när Carlo går till köket för att dricka ett glas vatten men inte kan vara säker på om glaset verkligen stod där eller om någon använt det. Han är inte mycket för det här med byråkrati men känner sig ändå manad att göra sin röst hörd på något sätt. Ut genom dörren går han och upp ett par trappor till, han ska prata med hyresvärdinnan, en mycket hurtig heffaklump av kvinnligt kön. På vägen upp ser han en yxa ligga och skräpa. Så ryskt, tänker Carlo i en medvetandeström innan han når hyresvärdinnans kontor. SKANSERINI lyder skylten glatt och när han kommer in skiner Skanserini upp utan att orka lyfta sig upp ur stolen. Nä men HEJ utbrister Skanserini. Carlo förklarar vad som hänt, att någon eller några varit inne i hans lägenhet. Nä men USCH utbrister Skanserini och slår näven i bordet. Inbrott! Var det genom dörren eller fönstret dom kom in? Carlo öppnar munnen för att förklara, nej men det kan han ju inte göra inser han plötsligt. Han höll nästan på att säga att han alltid lämnar dörren olåst. Hur skulle det se ut om han erkände det? Då skulle ju bostadsrättsföreningen utgå ifrån att han i ämbete av klentrogenhet givetvis får "skylla sig själv". Nä men VET DU VAD fortsätter Skanserini gagga och Carlo lämnar henne ifred innan hon välter på sin stol (han vill inte vara den som måste lyfta upp henne). Han rusar in i sin lägenhet istället, går in i duschen igen och slår huvudet i kaklet lite grann och medan kallvattnet rusar ner glider Valentinas hand ut ur bilden för ett ögonblick, iväg som en tunt tygstycke lämnar en hand kring något som rusar.
Den lummiga lilla staden klär sig för fest. Ljudet av rörelse, alldeles särskilt märkbar i en mindre stad som ändå är överbefolkad. Det är inte som storstadens ständiga mummel, i denna lummiga stad råder ofta en fridfull tystnad, men ljudet av en helgkväll stiger som vore det en helig ritual, evigt hållen av högre makter, som vädret, som årstiderna. Carlo känner sig förföljd när han går på väg mot festen där människan som hette Matteo skulle vara och där.. Valentina... gawd tänker Carlo och känner för att luta sig mot en gränd och kräkas av nervoistet. Han känner sig fortfarande förföljd, men det är bara hans känslor som förvirrar allt, så måste det vara. Festen hålls i ett penthouse bestående av flertalet rum högst upp i ett av dom mest dekadenta rucklen. Hissen är uråldrig, trapporna formlösa. Runt, runt, runt går den enorma, kala, silvrigt mörka art deco-målningen till trappuppgång. Klirr klirr basgång basgång och röst röst finns bakom en dörr han öppnar och ser omedelbart Lucio möta honom vid klädeshängarna. Mamma Mia! säger Lucio upprört och förklarar att hans nemesis Dario är på festen. Eftersom alla vet att Lucio är hemligt förälskad i Dario så nickar bara Carlo förstående för att ge Lucio det utlopp för den frustration han behöver. Lucio klappar sig på magen och rapar lite när Carlo ivrigt frågar om Valentina, Valentina, Valentina. Valentina är här förklarar Lucio slött och ointresserat, ja där inne, i soffan, det är hon med guldglaset. Hurså? Någon du känner?. Carlo frågar med häpnad om det inte var Lucio som ringde honom igår. Lucio skakar på huvudet. Carlo insisterar på att det måste varit han. Faaak joooo! utbrister Lucio med sitt legendariska temprament. Jag säger att det inte var jag! Mamma Mia! Pucko! medan Dario dyker upp och spänner ögonen i honom. Var det något eller? säger Dario och håller upp en kökskniv. Jag vill inte ha fler av dina brev, jag bryr mig inte om dina demoner och skit, jag tycker du ska gå härifrån säger Dario med kniven varpå Lucio brölar sig röd i ansiktet och dom båda börjar slåss inne i köket, raserar det bord där det visar sig att Anton Bouchet ligger och fördäckat. Bouchet hojtar till i panik och kommer fort på fötter. Carlo inser att det kanske inte var Lucio som ringde honom. Men vem var det då? Han kände ju igen rösten? Han borde ju veta om han nu kände igen den...? Åh, tänker Carlo.. om han bara inte vore så förälskad så skulle han kunna tänka klart. Nu är allt bara förvirring. Carlo sväljer och tar sina steg in i rummet och lägger ögonen på kvinnan som sitter längst ut i soffan med guldglaset, omringad av beundrare som ivrigt försöker prata med henne, socialisera å det smörigaste. Valentina! utbrister någon. Berätta den där historien om Carvaggio igen. Carlo sätter sig på fåtöljen på andra sidan bordskanten. Han ser på Valentina. Det är bara en sak som slår honom... det är inte Valentina. Det är inte Valentina han såg i parken, det är inte den riktiga Valentina. Valentina, den här, har en helt annan hårfärg, helt annat ansikte, små bulliga kinder och högt pannben, helt annan stil, en snofsigare attityd, det här är en primadonna, hon röker en cigarill och höjer ena ögonbrynet och ler avväpnade så att alla runt henne tappar hakan utan att märka det själva. Carlo går bekymrat tillbaka och snor åt sig ett glas vin. Anton Bouchet dyker upp. Bella primadonna, inte sant? säger han. Där har du din Valentina. Hon är skådespelerska. Mycket vacker, mycket ouppnåelig, typiskt en sådan som du faller för. Carlo skakar bistert på huvudet, säger att det inte är hon varpå han känner sin förvirring stiga. Bouchet föreslår att det enda som återstår inför denna förvirrings dimma är att ge sig in i den. In i dimman bara! och i en svag ingivelse går Carlo med på det, ger sig in i på flaskor och buteljer, whiskey och absinthe, opium och andra rökelser. Flera timmar senare vaknar han till liv som ur ett hål, mörbultad och smutsig bredvid Lucio som sitter med sin mage uppvikt ur skjorta. E ora affronterai il mare delle tenebre säger han slött mellan tunga läppar, e ciò che in esso vi è di esplorabile.... På vägen hem stapplar Carlo dyngrak med krossad hjärna men han hör ändå tydligt hur hans ekon är ojämna, ett extra klapper bakom hans ekar mellan dom höga väggarna i den nattomma staden, och han är nästan säker på att det är någon som följer efter honom, men han kan inte tänka klart just då.....
På ett grått kontorsbygge i centrala delen av den lummiga staden, tvivelsutan den minst lummiga delen av den lummiga staden, har Carlo ett möte med sin psykiatriker, en fetlagd man vid namn Ebbe von Krakow som en gång i tiden bytte såväl namn som bana, och kön, från skvallerterapeut till verklig terapeut när bohemik blev på modet. Ebbe föreslår det ofrånkomliga: Du tror inte att du kanske bara inbillat dig alltihop? och det darrar lite i Carlos hjärnbalkar. Det kanske aldrig fanns någon Valentina? Det kanske inte ens var någon som gick där i parken. Och om det var det kanske det var en helt alldaglig vanlig människa som inte alls menade någonting med att ge dig en blick? Var det inte visst avstånd också, såg du ens hennes ansikte ordentligt? Det kanske var skådespelerskan, bara att du hade solen i ögonen?. Etc etc etc, Carlo har förstås begrundat samma tankebanor, han är ju ingen fullkomlig idiot. Därutöver har han inte ens nämnt att någon varit inne i hans lägenhet, eller att han känner sig förföljd samt att han inte kan samla sina tankar ordentligt, för då skulle Ebbe givetvis börja dilla om diagnoser och kontraproduktivt knark. Been there done that, tänker Carlo och minns kriget. Vaa säger Ebbe som en mellanstadielärare på utvecklingssamtal, Vad tror du?. Carlo viftar med sin hand och påpekar att det fortfarande var något han upplevde, det var något han såg men ändå inte såg, något han inte tänkt på, det finns fortfarande en stor gåta bakom allt det här. Och du en annan sak säger Ebbe, Det här med Ingrid och Carlo tappar behärskningen. Han vill inte prata om Ingrid, han har sagt allt han velat säga och hon har inget med saken, eller något annat, att göra. Hon har blivit ett problem för honom mer för andra än vad hon någonsin varit för honom själv. Visst är Carlo romantiker, visst lever han med minnena och känslorna varje dag, men än sen? Vad finns att göra åt saken? Bara för att det hänt och kan analyseras, och Valentina förblir ett ouppnåeligt mysterium som värker i hjärtat, anses det ena mer verkligt än det andra. Carlo tappar behärskningen. Du har alltid varit mycket för att se fantasin framför verkligheten säger Ebbe och Carlo säger Struntprat förnärmat och begär att få sessionen avslutad tillsvidare. Det finns inget psykodrama att prata om, det hela rör sig om känslor, nu om någon gång. Ebbe nickar med ett leende, sådär som om han kanske inte alls hör var Carlo säger. Jaja, tänker Carlo på väg ut, han skakar av sig den oförståelse som de lärda visar på medan han knallar några kvarter åt lummigare håll, går in på en biljettshop och köper en biljett till kvällens föreställning av Cassandra, där Valentina, skådespelerskan, har huvudrollen.
Den italienskt blodröda ridån går upp till tonerna av Ennio Morricones ouvertyr till The Thing medan statister rusar in med tända facklor på scen. Carlo blir upprymd i mörkret, uppkurad i ett av dom många fullsatta sätena inne på Stora Teatern. Cassandra stiger ut på scenen och körerna stönar om hur hennes skönhet fått Apollo att göra henne till profet. Hennes pläd fladdrar i luften och hennes blick blickar dramatiskt ut över den arma publiken. Hon höjer sin röst och talar om visionerna hon fått, visioner om framtiden, visioner av den största skräck och fasa. Valentina ser som Cassandra mer ut som Valentina, tänker Carlo. Den riktiga Valentina. Styrkan i dramat värker medan sagan fortleder episkt, tragiskt, vackert, i skönhet, i eld och blod, i vatten, tårar och dom där körerna springer härjat runt med sina facklor och publiken tror att hon när som helst ska fatta eld. Nästan som i trance, utan att han själv märker det, reser sig Carlo ur sitt säte och ursäktar sig, tar sig förbi stolsraderna i mörkret och börjar röra sig i utkanten av salongen, sig med ryggen smekandes mot väggarna, som vore han besatt. Han blundar i extas i mörkret, ingen märker honom, till slut når han nödutgången och han vaknar till liv, får det klara perspektivet tillbaka när han märker att han rör sig backstage, i dom kala svarta logerna. Han rör sig målmedvetet som en kvicksilverrobot sänd från framtiden genom mörkret och dom smutsiga lamporna medan en orkester börjar dundra mängder av olika dramatiska stråkar och ståbasar, en cello, smeker hjärttrakten som ett lejons tunga mullrande andetag. VALENTINA står det på Valentinas loge och Carlo tar sig in, välter omedelbart en hög personamasker men ställer tillbaka dom igen. Han ser sig omkring i logen, vad är det han gör här, han vet inte, han öppnar en garderob på måfå och ser något som får hjärtat att stanna och sväljas och sedan spottas ut av ett hål i hans bröst. En brun klänning, mjukt handsydd, han håller den i sin hand. Det finns bara en sådan här klänning, en enda, gjord av en enda människa, sydd för hand för Carlo och Carlo köpte den på en liten ö och han köpte den till Ingrid, bilden är klar i hans huvud hur hon bär den och rör sig i den i varmare länder. Vad gör Ingrids klänning i Valentinas garderob...? Förvirringen slår upp kaskader i den där förgrymmade hjärntrakten, Carlo piper fram ett vänta nu. Vad pratar han om. En ö..? Utanför... va... Sverige??. Carlo har aldrig köpt någon klänning till Ingrid! Varför känslan, som sanning, och bilden är så klar? Nej, samla dig, Carlo hänger tillbaka klänningen när plötsligt applåder hörs och en blå flöjt, en magisk okarina, ramlar ut ur garderoben och krossas mot golvet. Carlo svär och springer i plötslig panik ut ur logen och rymmer längs dom mörka korridorerna tills han ramlar ut ur nödutgången och kommer ut på gatan igen.
Efter några kvarter i ekande tystnad har Carlo samlat sig någotsånär. Han säger till sig själv på dom stora tomma gatorna i mörkret att han håller på att förlora förståndet, inbilla sig saker, få konstiga känslor utan härkomst. Men Valentina är ingen illusion, han vet att han är grymt och skoningslöst förälskad för annars skulle han aldrig bete sig så konstigt. Carlo fnyser åt tanken att kärlek skulle kunna misstas för sinnessjuka, att det är den världen vi lever i. Han funderar på om han ska gå förbi Sorgenfri och dämpa sina känslor något, få hjärtat att slå lite lugnare även om han är ganska lugn nu, när han plötsligt hör dom där stegen igen. Den här gången finns det ingen återvändo. Den här gången vet han att han hör rätt. Han vänder sig om och springer rakt bakåt och han ser den, en skugga som förföljer honom, blixtsnabbt försvinner den in i mörkret i någon gränd och Carlo springer rakt efter in i gränden, använder sin hörsel för att upptäcka klapp-klapp-klapp fotsteg uppför en trappa, Carlo springer fram till den och ser skuggan högst upp på trappsteget och springer vansinnesfort uppför den. Jakten fortsätter i detta renoveringsobjekt där rummen är tomma utan dörrar, klart och tydligt ser han nu en figur röra sig över en ledgång av trä över till det andra huset. Carlo balanserar långsamt på trästocken med den allvarligaste koncentration innan han når det andra huset, följer brandtrappan upp till hustaket där skuggan fortsätter med sitt försprång. Carlo skriker andfått åt figuren att stanna och får ett litet tyst fniss till svars. Carlo springer allt han kan och ser att det är en återvändsgränd nu, ett litet skjul av betong med bommade dörrar är den enda vägen ut härifrån såvida man inte hoppar rakt ner mot en säker död. Skuggan är hopkrupen i skuggorna mot betongskjulet när Carlo rusar rakt in i mörkret och grabbar tag i en regnrock varpå ett mekaniskt skratt sprutar honom i ansiktet. Carlo ser vad han håller i händerna och fylls av skräck medan dockan ramlar ner mot marken och går sönder. I den krossade skallen syns mekanismerna jobba, dockans armar och ben fortsätter röra sig fram och tillbaka i sitt spring fastän den bara ligger på marken och leendet är Carlos förvridna, skrattet är Carlos förvridna, det mörka hånet av galenskap är en förvridning av Carlos kärlek till Valentina. Carlo sätter handen mot bröstet i den mest förvridna av smärtor.
3/2 2010 13.49..... 50
[2010-02-03 13:50:07.757]
Jag kom till stranden i november
där låg en flaska
med en pappersrulle i
Det var ett brev från Maranita
det kom med vågorna
från västanvindens dis
Hon skrev: "Jag har det bra här
jag bygger mitt hem
Jag är fattig och ensam
men har fått humorn tillbaka
Den är vad jag lever av här
och dom här bilderna som jag gör
när händerna inte skakar
Åh, jag flög så högt, jag flög så långt
jag flög ända hit med mina änglar
Dom har lämnat mig här nu
nu är det som om allt plötsligt hänger på en skör tråd
en tunn, tunn skör tråd"
På Columbus Avenue strax bortom Dakota
ligger en affär
där du kan köpa din framtid
Jag bar den genom parken där folk åkte skridskor
på den frusna dammen, sen la jag den brevid sängen
på hotellet,
och åt middag på rummet
Två mörka hålor och vackra spår i benet
Den lätta skålen som rymde ett liv
Bara gåtan kvar nu
i det gula skenet
Uppe i Trump Tower har dom fest ikväll
men nere på gatan sover luffarna i kartonger i en grop
Om du börjar dra i den, med lätta fingrar, en dag
så ser du att din livslögn hålls ihop
av en skör tråd, en tunn, tunn skör tråd
Lilla Anna, Anita från havet
hur länge ska vi stanna du och jag i våra städer?
Mitt liv är gott nu
på andra sidan drömmarna
men mitt hjärta har blivit hårt
som läder, som läder
För mycket terror
För mycket våld
För mycket kaos på gatorna idag
Allt far åt olika håll
Benen bränner i köttet och vi
längtar efter djungelns lag
En människa är inget, ett litet stick, ett litet hugg
och den där muskeln domnar
Och sen rör hon sig inte ett dugg
hon bara ligger där som om hon somnat
Hur många gångar ska vi knuffas baklänges
nerför trappan
vända mitt på bron?
När ska vi äntligen förstå
att inget är så starkt
som ljudet från den ton
som kommer från en skör tråd
en tunn, skör tråd som brister
Det är gott att leva, det är gott att finnas till
det enda säkra är att allt förändras
och att du ska dö din död en dag
Bladen i din bok ska vändas
Du måste synda för att bli frälst
Du måste ljuga för att bli trodd
Du måste våga för att bli älskad
och varenda öde ö här är redan bebodd
Låt dom prata, låt dom prata
låt dom säga vad dom vill
Låt dom säga att jag betalade och gick
Låt dom säga att det var allt du fick
Låt dom prata
låt dom säga vad dom vill
Vi fyller varann med våra drömmar
Vad vi vill att den andre ska va
Jag gör dig till nånting du inte är
och jag är inte vad du vill ha
Det är ingen stor sak bara ett udda beslut
och det faller inga rosor från himlen
i fängelset har du bara två val
antingen blir du fängelset själv
eller så ger du dig av
till varje pris
Låt dom prata
Låt dom prata
Låt dom prata, låt dom säga vad dom vill
Låt dom säga att jag ljög, att jag var besatt
av din ungdom, av din blick, av ditt skratt
Låt dom prata, låt dom säga vad dom vill
"Skrivandet föds i brist och avstånd och du längtar. När längtan blir till begär, måste du bara dit och då spelar det ingen roll var du är."
/Monika Fagerholm
"Förbjud självkritik. Ignorera andras åsikter och omdömen. Du måste vara obunden, fri från tankar på de egna omständigheterna och konventionerna. Följ en idé – gör. Strunta i dina brister. (Jag tappar hakan. Den upplöses på golvet. Blir vatten trä vatten trä ingenting.) Du skriker: Det är min penis och jag är nöjd med den! Jag, säger du, tänker jag, skriver monokromer! (Luften är som whiskey. Jag storknar.) Dina dagar är som tomma rutor. Du har tomrum att fylla. Tristessen tvingar fram pennor ur dina fickor. Du har har en känsla av att du skulle, ja alltså med lite tur så kanske du skulle ... skulle bli en superb självframställare! Absolutely fearless! Men, ett aber: Ungdom är berusning utan vin – du måste skriva nyktert. Så tig, du kokette, behagsjuke, flörtige dilettant tills du har nååååååt att sääääääga. Drick Charlie´s Mangina Juice, den som får din wiener att go Yah-uh! Eller drick The Fabio-lous (In Italy, size does matter). Drick The Fairy Godfather (A Lot a Straight, a Bit-o Gay). Drick fucking Malcolm Lowry men se för fan till att du skriver också. Umgås inte med människor som säger saker i stil med: I listen to music in Englisch, basically, not in CROATIAN. Eller: You haven´t checked your Facebook? Oh my God! Everyone´s on Facebook! Med ett ord, undvik amerikaner, unga amerikaner."
/Borchi!
/Jag ska dö
Jag lever nu men jag ska dö
Traj laj lej
21.51
Ryskt oväder
rastlöst gäckande
det är inte bara det
det är verkligen inte bara det
men det är också det
- i know you're married but i've got feelings too
en sång som spelas plötsligt, texten som lyder;
I'm not comfortable with how we never talk
And I miss you since you went out for that walk
Its been 13 months since May
It still feels like yesterday
I was scared to fix what I had broke
Its a lonely place to live with just a ghost
There is love left in my life, I will see
But you still hurt me
I can still see all your clothes thrown on the floor
There are friends who never call me anymore
I remember throwing out all of your things
But I think I kept my ring
I'm not comfortable with how the story ends
We were lovers and now we're not even friends
You were perfect and I guess I'm just a creep
But you still hurt me
-
Ryskt oväder
trampar snöhögsgator fram
kalla mörka gränder, går
slår näven i fickan
om och om igen
Who By Fire
[2010-02-02 17:12:22.07]
Uppslagen upp ur mig själv som utsparkad av sig själv, sin egna bar. Nej, jag går inte med på det längre. Det har gått så här pass långt och jag har ingen anledning att förneka mig själv, lika lite som jag någonsin haft. Jag vet inte vad tystnad innebär, jag vet inte vad ekot av min egen röst innebär, jag vet inte vilket mörker som är värt att vara rädd för. Ett sårat hjärta är inget nytt. En dimma är en dimma, en storm är en storm, allt lägger sig i sinom tid. En röst är en röst, att lyssna är att lyssna, att känna är att känna. Att ljuga är inte att ljuga och att förneka är inte att förneka. Att tala är att tala, men lögnen är en handling. Att höra är att höra, men förnekelsen är en akt. Kvinnan i min säng som lämnat hårstrån på mina kläder lämnade mig tidigt på morgonen och sa att hon jobbar på fik. Det är ett skådespel, sa hon, det är ett skådespel och bara om jag intalar mig själv att jag är med i föreställningen och att alla andra här också är med i den, om jag intalar mig att allt är låtsas, allt är fejk och ingenting går att ta på allvar, bara då kan jag jobba där, på ett sådant ställe, under dom föreställningarna, med en hatt, med en namnbricka, framför människor av nerver förvridna i vardagens fulhet, vår värld. "Jag är ju jag, jag skulle ju inte stå ut med att göra det om jag verkligen trodde att det var jag som stod där, med hatt och namnskylt, det skulle ju vara en outhärdlig tanke". Ett stön på morgonen, hennes, av larmet på mobiltelefonen. Det har lämnat små ärr på min lägenhets väggar, jag önskar att ett medium kunde komma hit, en exorcist, jaga ut den här energin, låta den hitta ett eget flöde, ett positivt flöde, att få mynna ut i. Ljuset bleknar där ute där stormen fortfarande pågår. Maskinerna surrar, okarinan spelar Stormernas Sång. Tre toner, tre toner och sedan dansar dom där uppe och går ner igen. Påminner om Greensleeves, bara blötare, blåare, kyligare, full av bubblor i luften.
Jag säger till henne att jag aldrig skulle kunna jobba bakom en kassa. Alla tror att jag försöker få mig själv att framstå som förmer, men det är inte alls sant. Jag är bara inte kvalificerad. Jag förstår inte varför det är ett jobb som alla förväntas klara av, som små apor. Jag skulle aldrig lyckas göra det jobbet och jag ser mycket hellre att någon annan som klarar det kan göra det. I takt med att tiden skruvat sig än mer besatt i sin tunnelssendesjuka av pengar och karriärtänk har jag blivit alltmer avskuren från den. Jag vet inte hur jag ska förklara det så att människor förstår. Jag är inte rädd. Av någon anledning kan jag inte känna att det angår mig. Jag lägger inget värde i arbetslöshet, hemlöshet, fattigdom, chefer och kollegor, karriärer och statusblabla, mitt namn är inte till salu och det hyrs inte ut, det har inget med google eller något annat företag att göra. Såvitt jag förstår kunde vi alla lika gärna fötts på en öde ö där apor tjattrar i träden. Det är ändå samma himmel överallt. Om jag inte har några förutsättningar för att klara av ett "liv" här, (mitt liv lever jag ju i vilket fall som helst), om det kommer visa sig att jag kommer stå hemlös och fattig utanför samhället så kommer jag förmodligen hitta nog med pengar för att kunna åka iväg till Spanien. Hellre en luffare i ett varmt land än i ett kallt, men mer än så vet jag inte om jag tänker på det. Det spelar ingen roll för mig, jag värderar inte det här som sant och riktigt, verkligt, jag kan inte ta det på allvar. Jag är född på en planet och jag är fri att röra mig på den, fri att göra vad jag vill med mitt liv. Allting är möjligt. Idag får vi lära oss att allt är omöjligt. Vem som helst idag får höra att man är värdelös. Om du rättar dig i ledet, om du gör som du blir tillsagd, följer mönstret så kanske, kanske, kanske du kan få en plats om det finns någon över, kanske kan du klämmas in i någon "tjänst" eller något annat hål, men förmodligen kommer det vara någon annan där som är bättre än du för du suger, allt är omöjligt. Det är så rösten uttrycker det. I verkligheten är allt möjligt men uppsnärjd i spindelns nät är det bara en fråga om vem som kommer bli spindelmat i vilken ordning, och hur smärtsamt det kommer bli. Det angår inte mig, jag har en gång för alla valt att stå utanför. Jag kan till och med hitta på en term som kan funka i det socialkapitalistiska tänket. "Freestalja" okej? Jag freestajlar. Det är därför jag äger en lägenhet utan ett enda jobb på CV:t nej förresten, inte ens ett CV har jag. Jag freestajlar, förstås det bättre om jag säger det så? Allting är möjligt, du har dig själv att gå på, allt annat är oväsentligt. Jag och herr K sa det till varandra i vintras med förundransvärd samklang, I don't believe in circumstance. Jag väljer härmed, nu uttryckligen, samma väg som han gått. Sin egen.
Om mina känslor är eldar och om mina känslor är vatten, om min själ är ett hav eller om det är ett monster av eld. Jag vet inte, det har varit båda, jag har legat under sommarhimlar och väntat på månsken. Jag har sprungit i svala nätter, jagat och letat, jag har smakat på allsjöns olika smärtor. Jag har stått inför min egen tribunal och jag har stått inför samhällets tribunal. Jag har varit skyldig, jag har varit oskyldig. Slag som slag. Jag lever ett liv, kroppen dör dag för dag även glada dagar i juni, även när knoppar brister och nytt liv uppstår. Även om jag ömsat skinn oftare än politiker ändrat strategier. Även om jag stått i ensamhet och även om jag stått i tvåsamhet, om jag varit insnärjd i kärlekens himmelska tentakel eller i den stora ensamhetens järnkedja över ryggraden - slå med stålet över huvudet, odla en blomma, kyss en läpp, vandra ensam, ligga tillsammans, det flyger mjöl i luften när du bakar bröd i köket och fönstret täcks av snötäcket från en lavin. Hungrar du om du äter det du bakar eller är du glupsk, är din hjärna en vattnad käft som vill ha mer och mer och mer och som till slut gör en religion och en livsstil av din girighet. Bor du i koja, bor du i slott, vilka stigar har du gått, cirkelspår, där du står i spegeln ensam av en slump rik och mäktig pampig adel eller bakom dig i tiden en kedja av stål där hammare slår, pigor och drängar, pigor och drängar, pigor och drängar så långt man kan se. Jag bjuder upp till dans. Jag är en enkel speleman. Jag är en ensam konstnär. Jag är varken mer eller mindre än vad jag är. Vi kan bara vara vad vi är. Jag bjuder upp till dans. Jag tar din hand. Lätta fötter nu. Bara ett stort dansgolv där bara vi två kan få vara. Vi dansar med våra steg. Vi rör oss som vi rör oss, vi skrattar som vi skrattar. Hur våra munnar nu än kröker våra leenden, ett biologiskt hantverk av kött, blod, hud, själ. Vi är dom vi är. Vilka är det? Jag vet inte. Vi står skrivna, vi har titlar och förhållanden. Vilka är vi? Vilka ska vi hälsa till himlarna att vi är? Vi vet inte. Vi dansar. Någonstans där, någonstans där....
-
& btw
Skräcken
[2010-02-01 02:09:43.277]
Dear Dario
Ikväll kom dom tillbaka. På återbesök. Du vet vad jag pratar om förstås, jag vet att du förstår utan att jag blir specifik, jag minns att vi ofta pratade om det när vi satt uppe och rökte dom där nätterna den där hösten. Hur vi pratade om våra attacker. Hur kusligt det är att inte ha kontroll över sin kropp eller, som det känns, sin själ. Man glömmer att man är sjuk, eftersom man inte känner sig sjuk. Man är inte sjuk heller, ordet betyder något helt annat där ute. Vi har inga problem, vi är inga sjukdomsfall, vi behöver inte hjälp. Andra kan behöva hjälp från oss, vissa människor då och då, men vad hjälper oss? Jag förstår inte vad problemet är, jag har aldrig förstått vad problemet är. Andra människor, då och då, dom har ju alla andra människor, hela tiden, det slog mig nu ikväll också. I några dagar har jag upplevt en slags skuld, jag ska komma till det, men efter att dom kom tillbaka fanns den inte längre. När det var över, när dom gått och jag låg i sängen våldtagen igen, som om jag faktiskt trodde att det bara var där och då, för länge sedan, och att det aldrig skulle kunna hända igen, då stod det återigen klart vilken olycklig särart vi är. Var det du eller jag som sa det där om att det är som att dom skruvar upp en volymratt, man hör det stiga, en stum ton bakom bröstkorgen, och man vet att det är för sent, man vet att man bara måste hålla fast i något för att det kommer nu. Kanske sa vi det båda. Vi visste ju vad vi pratade om. Blixtar och andnöd, den oförklarliga känslan av att en enorm hand krossar bröstkorgen och sliter ut inandömet. Hur man skakar sen. Våra spökvärldar var annorlunda, men det är dom oftast har jag hört. Jag såg inte vålnader som du, du pratade om stora gröna män som stod i alla dörröppningar. Dom bara stod där, som zombier, rörde inte på sig, alls, som statyer bara, men bara närvaron räckte. Jag såg mer demoner, du vet, formlösa varelser som rörde sig in och ut ur skepander som dom behagade, in i skuggan, ut ur skuggan, svåra att ignorera, på dagtid bosatte dom sig gärna i människors ögon så att man förväntade sig att vem som helst skulle hugga en i ryggen. Det känns så skönt att kunna prata med dig, eftersom du vet vad jag pratar om. Läkarna var omöjliga att ta på allvar av så många olika anledningar. Dom följde sina tabeller, för dom var allt bara vetenskap, hur skulle dom kunna bistå med något om dom själva inte varit där? Inga typer av civila präster fungerade heller, för det var samma sak där. Det här var aldrig något man pratade av sig. Det var något man lindade in, något man behandlade, i ett samtal där två sjuka lade om varandras sår, som skottskadade soldater, nej som skottskadade civila i ett pågående krig, tillsammans i smärta.
Jag borde ha sett det komma ikväll. Man glömmer att man är sjuk för att man känner sig inte sjuk, man är inte sjuk heller för bilden av den sjuke man har överrenstämmer inte med en själv, och har aldrig gjort. Man blir så lallig. Jag har själv glömt när det var dom kom senast, men jag mindes att jag glömt den gången också. Och jag borde ha sett det komma då, precis som nu. Det började redan med Isabelle Adjani, hon sjöng en prelude, det fortsatte planteras i våldsam konst, jag utforskade glatt katakomber jag visste att jag är känslig för, jag började nämna orden flyktigt - döden, ensamheten, kärleken den krossade, etc/du vet alltihop - och till slut kom en dag, idag, som bara var full av dålig energi. Inga ljuspunkter helt enkelt, olyckliga människor och min känsla av skuld. En enorm skuld av att ha gjort ont när allt man velat en gång i tiden var att göra gott. Sveket mot sig själv. Tvivlet på sitt kall. Frågeställningarna som fick grunden att skaka. Ja grunden, den bestämda uppfattningen att det man gör är bra och rätt, den väg man går på är sann, det har vi också pratat om väldigt starkt. Sällan skakar grunden, men min skuld växte sig över mina spärrar. Jag såg människor, såg dom högt uppe för jag låg ner, såg deras iskalla ögon på mig, såg hur dom förkastade mig, sedan såg jag dom inte mer, dom vände mig ryggen, jag såg bara axlarna uppe i mörkret. Jag såg nära blodsband hettas till eld och piska mig, människorna stod i en ring och en piska av eld och blod flög plötsligt ner på mig från mörkret där uppe. Jag försökte fokusera, försökte inse att jag ville göra gott och att allt jag kunde göra var att försöka gå vidare och försöka göra så mycket gott jag kan, men mitt inre var redan infekterat. Jag kom hem. Stängde dörren. Bakom mig hörde jag dom på en gång. Skräcken, Dario. Skräcken....
Att bära på denna åkomma, jag vet inte vad jag ska känna om det. Det är ett stendhalsyndrom, inte sant? I slutändan lider vi av uppfattningen att fantasin är lika stark och sann som verkligheten. Vi kan skilja på verklighet och fiktion, men vi befinner oss hela tiden i en och samma värld. Vi lever i en värld där Jesus och Mohammed existerar, men dom rider på dinosaurier. Det är så. Att dom rika männen bygger lagar och regler, att människor går och röstar, det ändrar inte på att människor gått på månen; eller att det bor en gubbe i månen, som sjunger vaggvisor för barnen. Och allting känns så mycket mer när man är i den här världen. Dom har slaktat jedis. Det är outhärdligt. När själen, inte sinnet, är det centrala väsendet för ens existens kommer allt bli så förkrossande. Minns du mannen från källarhålet? Hur han slaskar runt i Petersburg och hur dom tagit honom så pass mycket att han är tom, slut, förstörd. Minns du när han träffar Liza, hur hon av någon anledning älskar honom och hur han inte kan ta emot det, hur han inte förstår det, hur det förvirrar honom. Han vet inte längre hur man älskar, hans själ är som en trasig maskin. Det finns så många människor som tycker det låter absurt. Vi tycker det är självklart. Våra hjärnor kokade sönder så fort vi föddes, vi var för tagna av själva solen på himlen. Vi lever i absolut känsla, vi upplever en värld där fantasin är verklig, där den ingår i syret vi andas. Det gör så vansinnigt ont. Men det vackra är så vansinnigt vackert. Vi lever i en värld av extra allt, och ingenting, ingenting som har med samhälle att göra. Vi lever i samhället men vi uppfattar det inte, det lämnar oss likgiltiga, vi suktar inte pengar och yrken, och är inte rädda för fängelsen eller arbetslöshet, det betyder ingenting. Det gör oss inte farliga, tvärtom gör det oss mer moraliska, men det gör oss skeva. Vi kommer aldrig passa in. Vi kommer aldrig accepteras. Och alla vi träffat, alla våra vänner och flickvänner, dom kommer aldrig förstå det. Gud skola veta att dom tappra försökt. Men vi kommer aldrig vara förnuftiga eller konsekventa, vi kommer aldrig engagera oss. Vi kommer övervinna normerna, vi kommer röra oss i dimman, genom gråzonerna i systemet. Eller så kommer vi gå under. Dö hårt. Eller fly till andra länder, bli verkliga vagabonder. Fantasin sätter gränsen och i den upphör alla gränser. För att leva livet behöver du endast ett medvetande. Överallt ser jag människor som föraktar konsten, som inte anser den ha ett värde, eller som inte verkar slagits av tanken att den är värdefull som annat än konsumtionsvara. Pengar. Många människor prioriterar pengar. När portarna öppnas fuktas munnarna. Det är dags att lägga personliga värden åt sidan, resoneras det. Dags att tänka lite vettigt, inte vara så naiv. För oss har det aldrig varit en fråga om det ena eller det andra eller hur? Vi ser gröna män i dörröppningar, vi ser rövare i skogen. Det finns visst rövare i skogen. Det är så. Vi vet det. Vad bryr vi oss om vad vi gör i början på nästa årtionde? Vad kan vi bry oss om det?
Jag ville egentligen bara säga att dom kom tillbaka ikväll. Kan vi verkligen säga oss stå i skuld till människorna, dom som ändå står tillsammans på mark, medan vi lever vårt liv på en tunn lina mellan klipporna, dinglar med stupet ständigt nedanför?
-
LOVEPUNK feat. Luhrmann + Livspriset 2009 2.0
[2010-01-31 11:34:09.747]
Förstår inte hur jag kunnat glömma så mycket
av det som var det första jag någonsin lärde mig
Säger det nu om det råder tvivel
eller om jag själv skulle glömma bort det
Livet är vackert
Att vara vid liv är fint
Liv är bra
*
The race is long, and in the end it’s only with yourself. Jag får inte glömma bort den stora ensamheten utanför allt. Det som händer i ens liv är bara det som händer i ens liv, om man låter omständigheterna, händelserna, människorna, ta domderande plats i ens hjärta blir man beroende av dom, som om dom är mer värda än det egna livet, ens egna hjärtslag. Den yttersta dagen. Glöm inte att du ska dö eller, rättare sagt, glöm inte att du en dag ska sitta i ett rum, ditt alldeles egna rum, och det kommer inte vara någonting annat där än du själv och allt annat ska vara borta som om det aldrig varit på riktigt, det här livet du upplever att du delar med andra kommer du förstå att det är du ensam som upplever, som en enda film framför dina ögon där alla andra människor är skådespelare, karaktärer, och du kommer märka att det är du och ingenting annat än bara du i ditt egna rum, ditt egna rum som är tomt för nu är det slut, nu ska du dö, från punkten du en gång föddes har linjen lett dig fram till detta tomma rum där allt ska ta slut och det är bara du, bara du, bara du, det har aldrig funnits någon annan. Glöm inte bort den stora ensamheten utanför allt.
*
Efter några klädsamma, socialkapitalistiskt anpassade förändringar kommer nu ånyo årsbästalistan i en repris om någon saknade den
Jag har egentligen inte överdrivet mycket att säga om 2009. I januari uttryckte jag det som att det kändes som det första året på väldigt länge och det är precis vad det har varit; det första året på väldigt länge. Jag har levt här och nu, i ett varken eller och ett uppåt framåt neråt hitåt ditåt. Det har inte funnits tid eller anledning att spekulera och grubbla över dåtiden, åtminstone inte till samma fundamentala grad som tidigare. 2008 var ett sådant mustigt, vansinnigt hårt förpackad vansinnesfärd över hav och land, stad genom stad, flera olika världar, Arnö Kastani Tåget Texas Norbergsgatan allt som allt Lund från krig mot demoner vidare till nyktert vinterljus och en nyvaken känsla av att vad i helvete var det som just hände - 2009 har följdaktligen varit stramare, rakare, striktare, lite grann som det där rock n roll-året jag en gång i tiden trodde 2005 skulle bli. Det har varit skönt att få uppleva allt någotsånär som vanligt igen. Det var min första vår på flera år, att bara känna dofterna av den smältande kylan, gruset, sparvarna, det friska och söta i luften av april, det var min första sommar på flera år, att samtala och vara, under sol vid vatten, med öl och vin och det var underbart nog min första höst på flera år, med te och äpplen och hud mot hud och varm närhet, stor romantik och världens poetiska hinna som lägger sig över tillvaron. Tillbaka i vintern och jag inser att jag står här nu. För första gången på jag vet inte hur länge står jag här och nu. Plötsligt är allt naturligt och på riktigt igen.
Det har varit naturligt och samtidigt inte alls. Det har varit på riktigt och samtidigt helt surrealistiskt. Det tidigt omnämnda "skitåret" visade sig vara märkligt sanningsenligt men, som Stefan Sundström sjunger i sin ofta lysande skiva Ingenting har hänt, inget börsras har påverkat någon människas själ. Var och varannan människa verkar ha behövt gå igenom överväldigande och tidigare okända mängder skit och smärta i år, personliga saker, saker som fortfarande måste bearbetas, saker som inte försvunnit. För min del gällde det en vän som dog. En händelse jag fortfarande inte förstår, jag kan bara stirra på den utan att något händer. Vi bär det med oss, vi som kände henne, vi bär henne med oss och jag ska inte gå in på det mer i det här sammanhanget. Vad ska man säga? Det är kanske den replik jag hört mest från alla människor i år. "Ja.. vad ska man säga?"
Det finns pärlor i skiten. Det gör det i och för sig alltid, men för min del har jag åtminstone sett skarpare linjer än man kanske skulle vänta sig under omständigheterna. Trots all skit har det här nämligen på gott och ont varit året då jag rest mig själv och tagit plats igen, i livet. En ny version, kanske, uppdaterad om man vill använda det begreppet. Men åtminstone klar inför nästa nivå. Oväntat nog, eller kanske inte oväntat egentligen men you never fucking know liksom, har jag när allt kommer omkring kommit längre än jag kunnat förutspått när jag var yngre. Jag har övervunnit flera rädslor jag hade när jag var yngre, låt säga tonåring. Jag har lärt mig behärska mina talanger och styrkorna i min identitet, jag har kommit till insikt om hur jag ska leva mitt liv, eller hur det här bör levas - jag känner mina styrkor och svagheter och jag ska låta styrkorna visa vägen. Jag leva med ansvar för mig själv, med lojalitet till mina vänner, i fulloktanig fart framåt med allt jag kan och vill göra och som jag kan göra, till högsta möjliga grad. Jag har exakt vad jag behöver nu, för att klara mig här och nu. Erfarenheter har gjort att mycket av det som funnits i mig tidigare har dött ut, erfarenheter har gjort att jag till stor del blivit hård och skarpt medveten om att vad som helst kan hända och att smärta aldrig sover. Erfarenheten har gjort att jag förstår vad jag förstår just nu och erfarenheten har gjort att jag förstår att det finns mycket, förmodligen enormt mycket mer, kvar att lära. Framtiden är till viss del diffus och osäker, men samtidigt vet jag att jag kommer lyckas med dom såkallade mål som jag har. Min syssla har blivit min egen och jag utövar den nu med enklast tänkbara självklarhet. Jag har blivit den där alkemisten till slut och förr eller senare kommer jag lanseras och, for what it's worth, göra mitt namn till en tryckvara för konstens skull. Risken är ganska stor att det händer i år, 2010, men om inte just i år så i vilket som helst snart. Det här har varit mitt eye of the tiger-år. Jag har bearbetat mitt eget 9/11 och är i nåt slags (?) slutskeende av mitt eget irakkrig. Jag har tagit på mig mitt eget Obama-ledarskap, framtiden och framförallt nuet är äntligen tillbaka i det fokus det behöver vara och jag behärskar det här nu. Människor tror på min röst nu och jag lyssnar likväl på andras. Mitt liv är mitt, mitt hjärta är mitt, jag behärskar det. Jag tror att allt som är på väg nu på ett eller annat sätt kommer vara av godo. Jag är större och bättre nu än jag någonsin varit tidigare. Redo för ett nytt årtionde som kommer ta mig genom nya landskap som jag inte vet något om, inget annat än att jag vet att jag är redo för det. Nu vet jag äntligen att jag står här, som den jag är varken mer eller mindre, och är redo för framtiden.
Årets tickande bomb och ständigt pågående flopp
DET MÖRKA HOTET
När jag gick på gymnasiet sa jag att vi lever i en för-fascistisk tid. Då var Göran Persson stadsminister och Sverigedemokraterna kändes mest som ett flyer-i-brevlådan-parti och denna teori var helt ovetenskaplig och byggde bara på en känsla jag hade. Nu såhär fem-sex år senare är jag inte ensam om att orda dessa tankar. Rösterna är splittrade, och handlar om olika saker, men alla verkar känna något jävligt obehagligt i maggropen. Ett bra exempel kommer, faktiskt, från vissa av dom som protesterar Obama i USA, närmare bestämt dom som inte menar att Obama står för socialism per se, eller att det är just Obama det är fel på utan bara den generella utvecklingen; att Bush sprängde vallen och satte ribban för ett mer odemokratiskt samhälle och att Obama nu styr landet än mer ditåt, om än med goda intentioner. Det är faktiskt ingen orimlig tanke. Men det är bara ett exempel. För ovanlighetens skull hänvisar jag till en välskriven krönika av Ulrika Kärnborg på DN som alltså i DN, också för ovanlighetens skull, skriver något helt angeläget och påtagligt sant. I Sverige har vi idag en lobbyistregering och en lobbyistopposition och sanningen är den att det är den kollektiva värdegrunden som dött. Om ingen är intresserad av, eller om ingen vågar, något som faktiskt ska föreställa vara rätt och gott så kommer mörkare krafter omedelbart ta fäste eftersom den mörka sidan alltid är den enklare och mer förföriska sidan. Det goda är alltid komplicerat och abstrakt. Och idag har komplikationer och abstraktioner blivit förbjudna eller, än värre anses det eftersom vi lever i det samhälle vi lever i, "omodernt". Det är inte borgarbonusar och SD som är roten till det onda, det är bara ett symptom. Roten till det onda hittar vi i relativsimen, den mentalt fega och intellektuellt förslappade kulturen hos 80-talistgenerationen (som fucking jävla borde vara reaktionär) och att äldre generationer i sin tur vägrar röra på sig - nej, så länge till exempel Dagens Nyheters nästan autistiskt iskalla och världsfrånvända ledarsidor fortsätter att krama "demokrati" som en helig ko samtidigt som dom i samma andetag omfamnar och liknar denna "demokrati" till nyliberalism och värdelösa principer om vad som ska privatiseras och inte, kommer den här situationen bara bli värre, tills den når någon slags rock bottom som jag inte har fantasi nog att föreställa mig. Så länge vi inte har värden kommer det värdelösa ta makten. Vi måste helt enkelt börja tänka. Någon som förstår hur jag tänker?
I och med att det löjligt begåvade snillet Doug Walker på thatguywiththeglasses.com nu plockat upp Brad Jones lika charmiga The Cinema Snob till sitt videobloggposse har sidan blivit helt komplett - här samsas The Nostalgia Critic, That Guy och Chester A. Bum med The Spoony One, Linkara, Angry Joe, Nostalgia Chick, Sean Fausz, The Distressed Watcher, gänget på Blistered Thumbs, Until We Win och Still Gaming, Benzaie och The Sage. När Doug i våras gjorde sin ultimata samlingsvideo med alla bloggosfärens snubbar och snubinnor i en enda video (bild ovan) blev han i mina ögon en internetrevolutionär vad gäller Internet 2.0 - låt oss jobba tillsammans, filma och producera på egen hand och lägga upp för hela världen att beskåda, allt i kreativitetens och inspirationens namn. Fair enough, det rör sig för det mesta bara om ren och skär blaj, bloj och underhållning i form av proffsnörderi och populärkulturellism. Men för i helvete, det är begåvat! och det innehåller femtitvå biljoner gånger mer substans än nästan vilken svensk dussinblogg som helst, vare sig den behandlar mode, ett tragikomiskt genomskinligt fjortisliv eller meningslöst subjektiva politiska åskådningar som inte har intresse att gå ner till några rötter och dra där nerifrån. Den här kulturen som växer fram i USA rör sig i sådant vansinnestempo att det är svårt att föreställa sig hur framtiden kommer utveckla sig, men det ger mig hopp.
Hjärtat hoppade till när jag inne på kära systemet råkade på Saku Kuld. Det var kärlek vid första ögonkastet - igen. Sommaren 2008 drack jag Saku Kuld kväll in och kväll ut med Kristian i Estland. Denna halvmörka och mustiga lageröl med sin perfekta balans mellan tyngd och sötma, och alla dess dofter, tar mig att minnas Kastani, Prangli, stenar, stränder, fält, Haapsalu med Jaanika, dödsföraktande gungor och en regnig vacker midsommartid när jag var på flykt i ett mentalt ingemansland. Jag sitter här, i Sverige, över ett år - men i verkligheten en hel epok - senare och blir övernaturligt rörd av denna lysande och ändå högst klassiska brygd. Jag tackar Saku och Spendrups för denna import som gjort året några nivåer mer magisk.
Årets litteratur
DEN SVARTA SOLEN - Av Lotta Lotass
Jag och Kristian spekulerade en gång i tiden om att man borde kunna göra en interaktiv film, förutsatt att den lanseras direkt på DVD. Man skulle kunna tänka sig en enorm film, vars inledningsscener var intakta fram till en punkt då skivan är inställd att göra ett random hopp mellan ett flertal olika sekvenser. Filmen skulle pågå, hoppa random mellan olika scener systematiskt uppdelade i en dramaturgisk kurva. På så sätt skulle filmen alltså vara en helt ny film varje gång man ser den. Ett komplicerat projekt att göra film av. Tack och lov för litteraturen. Trots att Lotta Lotass ärades med en stol i akademin är hon ändå tvivelsutan en av det här landets mest underskattade och, tycker jag, mest otacksamt belönade författare. Den svarta solen avslutar en trilogi vars två tidigare delar jag inte läst men vad jag förstår gör en minst lika perplex - fast i en labyrint av raka streck och linjer, med diffusa karaktärer här och var, rör sig läsarjaget mellan katakomber och korridorer och läsandet sker genom att välja mellan olika punkter som med andra ord alltså gör att det inte finns något konventionellt början eller slut. Du sitter och bläddrar fram och tillbaka och bokjävelns frustrerade irrfärd tar sig ut i dina händer och upp i din hjärna. Det är en fantastisk bedrift, och ett perfekt exempel på den form av framåtskridande och fantasifulla konstnärskap som för tillfället bara avskys och föraktas i det här landet. Språket och det kryptiska bildskapandet väjer sig inte för konventioner en endaste gång, boken är från början till slut vattentät och klaustrufobisk. Baksidetexten på boken försöker förklara nån slags handling genom att nämna Kant och hänvisa till filosofiska principer. Well, I don't fucking know about that, men jag känner igen kompromisslöshet och ett oförfalskat konstnärskap när jag ser det. Du måste från den ena änden till den andra i den här boken när du väl stigit in i den och jag vet fortfarande inte riktigt hur man egentligen går till väga för att göra det.
Okej, jag vet att det här är något av en cop-out eftersom det är en film ingen har sett och för den delen har jag faktiskt ingen aning om när och hur den kommer att bli distribuerad i framtiden. Men jag hade den stora äran att råka se denna belgiska film Amer på dess blygsamma världspremiär på Fantastisk Filmfestival i höstas. Jag var där av en slump, som man så ofta är på filmfestivaler, i tron att det skulle vara nån slags cool film som hyllade giallogenren men upplevelsen var överlägset en sådan metafilm och intrycket har varit helt bestående - det här är en fantastisk film, tveklöst en av årtiondets största visuella upplevelser och förmodligen också bättre än alla dom filmer som kommit i år som jag inte sett. Filmen är en överdådig poetisk avhandling i tre delar som börjar i en läskig herrgård där vi får följa en liten flicka som smyger runt och betraktar sin sörjande mor klädd i svart, en död gammal man i ett rum och en läskig jävla figur i nåt slags svart skynke. Andra delen, avklippt från den första in medias res skildrar henne som äldre, men knappast gammal nog. Vansinnesvackra bilder på henne och hennes mor vandrandes i sommarklänningar på väg för att handla mjölk medan manliga rovdjur betraktar dom och när hon väl faller bort från sin mors avsikt sker........ spänningar........ I tredje delen, också den hux fluxad framför åskådarens ögon, är hon någotsånär vuxen, säker, klar över små pubertala äventyr och hon återvänder till sin barndoms herrgård för att rusta upp den. Men den där jävla läskiga figuren i svart som hemsökte henne där, och som hon nu såhär i efterhand kanske bara tror varit ett fantasifoster, sover inte det allra minsta.
Mer än så kan inte sägas! Den här filmen är full av en visuell flärd som det var otroligt länge sedan jag hade äran att se - jag föll för det här mediet igen när jag såg dessa häpnadsväckande bilder uppblåsta på ett vackert bioformat; mörkret, färgerna, bilderna är såväl surrealistiska som djupt berörande, sensuella, vansinnigt läskiga och otroligt vackra. Det finns stunder i Amer som jag inte förstår hur man lyckats tänka ut - som i början, när den lilla flickan av misstag råkar se sin mor ha sex med en hemlig älskare och vid denna för den lilla flickan obegripliga åsyn bryter filmen ihop visuellt i takt med hennes psyke. Jag kan helt enkelt inte förklara det. Under detta hav av flärd gömmer sig en psykologisk nerv som skulle ge Freud mardrömmar - det är en djupt mänsklig film som gör vilken åskådare som helst naken, för känslorna är dom som rör sig mellan liv och död, mellan det offentliga och det djupt privata, mellan alla dom svagheter som bultar inuti mäninskans kött och blod. Det är en film som utpekar varje människa som opolitisk och gränslös, som en varelse som helt och hållet lever i en värld av kärlek, passion, hat, mordiskhet, skräck och kåtslag. Jag vet inte när den här filmen kan finnas på DVD eller, om ödet vore så gott, att man skulle kunna få se den på stor duk än en gång. Men när den har vägarna förbi, kom ihåg vart ni hörde om den först.
Hedervärda omnämningar:
Inglorious Basterds (och alla andra filmer jag inte sett)
Årets subjevistiska låt
EMINEM - Beautiful
Det här är låten som fyllt mina nätter när jag aktiverat mig bort från Leonard Cohens vackra manssköte och in i världens nakna saning, det här är låten jag och Shadowfox sjungit fram och tillbaka inför varandra, det här är låten som drabbat mig som ingen annan låt egentligen drabbat mig i år. Eminem är en artist man kan säga det ena och det andra om antar jag, jag kan säga att hans två första skivor är två av 90-talets respektive 00-talets allra bästa, men han är aldrig bättre än när han hissar ner sin American Dream-boxpåse och spottar ur sig all agression och sin krigsinställning mot livets jävligheter. Efter liknande, för mig klassiker som Lose Yourself eller The Way I Am landar Beautiful i ett aldrig tidigare skådat landskap av sann ömhet och respekt för all världens tjockskalliga jävla sluggers, myself included. Don't let them say you ain't beautiful. They can all get fucked just stay true to you. Det är inte fint, inte alls egentligen, men det är en pärla av obönhörlig sanning som jag bär med mig överallt idag.
Årets objektivistiska låt
DILEVA - Vi har bara varandra
När Thomas Di Leva först gjorde sig känd ansågs han i många läger kontroversiell, rentav förargelseväckande. Till viss del känns det förstås konstig i efterhand att folk blev upprörda av en new age-hippie med vattenkanna som sjöng om kärlek och harmoni i Universum. Men, uppriktigt talat, om människor nuförtiden hade ett enklaste intresse av att formulera värden och åsikter skulle han vara minst lika upprörande nu. Di Leva står nämligen för budskapet att människor måste närma sig varandra i kärlek och respekt oavsett alla typer av ytliga omständigheter. Idag lever vi i en tid där dom ytliga omständigheterna tagit över hela tankesättet. Inre verkligheter - om vi kallar det för motsatsen till ytliga omständigheter - existerar snart inte längre som begrepp. Vem bryr sig om något som inte syns? Vem bryr sig om någon slags dum och jobbig "idé"? Vem bryr sig?
Fiskarna simmar i vattnet Fåglarna älskar bakom molnen Rötterna strävar i jorden
Så varför inte landa? Öppna luckan och kliva ut...
Vi har bara varandra Vi har bara varandra Vi har bara varandra Vi har bara varandra
Allting kan finnas i ägget Äpplet är inte förbjudet Vargarna ylar i stormen Så varför inte landa, öppna luckan, och kliva ut
Vi har bara varandra
Vi har bara varandra Vi har bara varandra
Vi har bara varandra
Vi är alla löv på samma träd Del i det som sker Det finns en plats dit alla vill färdas Det bor ett möte i vårt hopp
Jag bryr mig. Di Leva bryr sig. Det bor ett möte i vårt hopp. Vi har bara varandra, Jimmie Åkesson. Vi har bara varandra, Jan Björklund. Vi har bara varandra, Hanne Köller. Vi har bara varandra, Magnus Betnér. Vi har bara varandra, Newsmill. Vi har bara varandra, Göran Hägglund. Vi har bara varandra, dörrstängare, kärlekssparkare, feghetsnarkomaner, lögnare och taskspelare. Vi har bara varandra, små rädda ensamma människor, vi har bara varandra. Vi har bara varandra, Andersson, Pettersson, Lundström och jag, och han och hon och dom och vi. Vi har bara varandra, Tovelo. Vi har bara varandra.
Hedervärda omnämningar: Willie Nelson & Norah Jones - Baby, I'ts Cold Outside
Appendix:
Hela 2009 års soundtrack, såsom det ter sig för mig, finns dels här, på blygsamma 14 timmar och dels här i best of-format, blott 5 timmar.
Årets musikvideo
Hederspriset SEINFELD
Jag brukade säga att det måste vara något fundamentalt fel på människor som inte gillar Seinfeld och...... tja, vafan, jag tycker nog det fortfarande. No offense, men det måste vara något man inte förstått. Att det varit det kanske bästa som någonsin gått på TV vad gäller humor i serieformat har jag alltid vetat, men nu såhär tolv år efter att sista avsnittet gick är det oerhört fascinerande hur serien åldrats som vin. Trots dom fula kläderna och den nästan arkaiska avsaknaden av Internet och mobiltelefoner märks nästan ingen föråldring av den här serien alls. Hur detta kommer sig är inte så svårt att lista ut - det var en serie som helt och hållet förlitade sig på sina manusförfattare - alltsomoftast dumskallesnillet Larry David - och, som andra prioritering, vattentäta skådespelare i alla hörn och kanter. Det blir allt svårare att idag föreställa sig en sådan hederlig och konsekvent lyckad serie. Den lyckades utan att använda gimmicks, stereotyper eller ens försöka vara en traditionell sitcom, som den avskyvärda idiotserien Vänner, tvärtom använde den sig av alla dessa typer av sociala föreställningar som andra serier anammade - könsroller, kutymer, sexualliv, karriärtänk, moralisk hållning, offentlig hållning kontra uppriktig egoism, barnslighet kontra vuxenhet, sex och samlevnad, etc in absurdum. Det skapade en modern popcorn-sociologi av Seinfeld-problem och Seinfeld-syndrom allt eftersom den här serien stod i så väl synkronisering med människors verkliga liv. Eller, vad vet jag, åtminstone mitt verkliga liv och dom människor jag alltsomoftast umgås med. Det är just tiden och varat som åldrat Seinfeld inuti mig med sådan ojämförbar styrka. Jag var kanske elva, tolv år när jag med min nykläckta hjärna började följa serien. Jag tyckte tidigt att den var alldeles genialisk. Allt eftersom jag blivit äldre, vidare förbi tonåren och nu upp i 20-årslandskapet har det blivit allt svårare att se vart mitt eget liv slutar och vart Seinfeld börjar. Det kanske låter skrämmande, men det är inte alls fallet, tvärtom är det hela poängen! Jag älskar den här serien, har älskat den och kommer fortsätta göra det för all framtid. Var och varannan sak man går igenom i livet hittar sin tillskruvade motpol i Seinfeld, det slår sällan fel och saknar faktiskt motstycke. Det är förmodligen den första och sista TV-serie som är en sann följeslagare i mitt liv, den första och sista serie som någonsin kommer bli en fundamental referenspunkt i mitt egna liv och i och med detta faktum är det oundvikligen det bästa jag någonsin upplevt, i alla mina dagar, vad gäller TV-serier. Jag skulle kunna avrunda med ett citat men.... nej, hur skulle jag kunna göra det. Jag menar vadå, ett (1) citat? Jag sa just att hela serien, nio år och åtta säsonger, var en fundamental referenspunkt i hela mitt liv!
Without further ado:
Årets album THE FLAMING LIPS - EMBRYONIC
Årets kontraproduktiva överraskning låg i Allmusic.com och deras editor's choice-mail jag valde att få varje månad. Till skillnad från vilken källa till musikjournalistik i Sverige som helst har jag alltså fått ta del av fantastiskt äkta omdömen om musik, ocensurerat från trendkänslighet och annan idiotisk kvasiteoretisk hållning, men tyvärr har det förstås också inneburit att det blivit ett projekt att hålla koll på alltifrån "the greatest hits to the wisdom of old". Märkligt nog har det när det kommit till summa summarum inte blivit så mycket annorlunda än vad det någonsin blivit för mig - det som varit bra har fastnat. Ett problem är att albumet som konstform är i underläge (förmodligen inte så utrotningshotat som verklighetsfrånvända bladgossar här vill påstå, men ändå). Låtar ger mig inte så mycket var för sig, men i ett sammanhang skapas själva konsten, den som för övrigt kanske är vad som på det stora hela är i det stora underläget. Tack och lov finns undantagsfall, ett vansinnigt bra exempel är förstås det där underbara bandet The Flaming Lips som jag av någon anledning inte brytt mig om att lyssna på tidigare - förmodligen eftersom det är ett bandnamn som blivit del av ett socialt vokabulär. Om jag hör ett band namedroppas tar det helt enkelt oändligt mycket längre tid för mig att faktiskt överväga det än om jag till exempel läser något som Thomas Endelwine på Allmusic skrivit. The Flaming Lips har gjort fantastiska album och ingenting annat än album, dom har arbetat igenom alster efter alster i ett kompakt och kristalliserat konstnärskap tills man kunde tro att det inte finns några fler vägar att gå. Med storverket Christmas on Mars verkade dom i synnerhet skapat det definitiva och fulländade verket. Embryonic är lik förbannat och mot all förmodan ytterligare ett ultramabitiöst verk med arton komprimerade spår. Var inte föregående alster ett mästerverk i såväl kryptisk minimalism som blaffigt widescreen? Jovisst var det. Embryonic är, som titeln föreslår, den naturliga följden av fulländning - en reducering tillbaka till ett slags noll. Det är som att bandet själva inte vet i vad för landskap dom befinner sig i - dom utforskar själva Embryonic tillsammans med åhöraren; vansinniga oljud regnar över albumets första akt - jag tänker bland annat men i synnerhet på vågigt dundrande See the Leaves och inledande Convinced of the Hex, som verkar gå med sökljus genom resterna av ett mentalt krig och nu letar efter överlevande i den stora bristen på kommunikation människor emellan ("She submits and she dominates, she said 'that's the difference between us'"). Men då och då kraschar ett lugn in i bilden, det kan liknas till att vakna ur en natts drogrus och uppleva plötslig verklighet som i kusliga och brutalt vemodiga I Can Be A Frog eller totalt sparsmakade vaggvisan Evil ("People are evil it's true, but they can be gentle too"). Färden går på i denna uppfuckade science fiction-resa, ett skelett av Ian Curtis rör stelt på sina armar i Sagittarius Silver Announcement medan kriget rasar in igen i The Ego's Last Stand och man under skramlet nästan urskiljer något som liknar en vanlig melodi i en vanlig låt. Men Embryonic är ett album som tvingar åhöraren att gå rakt in och stanna kvar, det räcker inte med att bara "lyssna"; du måste in i det här, du måste leva igenom det här, det är en krossad skiva som ligger splittrad över dessa arton spår som skapar en ny och okänd drömsk sfär som jag åtminstone oftare än sällan känner att jag hellre går in i, än blir kvar i meningslöst skval, såväl i form av radiovågor som prozac förklätt till indie.
Hedervärda omnämningar (hang on..)
Bob Dylan - Together Through Life, Dirty Projectors - Bitte Orca, Rihanna - Rated R, Stefan Sundström - Ingenting har hänt, Kent - Röd, Madness - The Liberty of Norton Folgate, Mayer Hawthorne - A Strange Arrangement, Shafiq Husayn - Shafiq En' A-Free-Ka, Julian Casablancas - Phrazes For The Young, Richard Hawley - Truelove's Gutter, Tom Russell - The Man From God Knows Where, Kurt Vile - Childish Prodigy, AA Bondy - WHen The Devil's Loose, Lisa Ekdahl - Give Me That Slow Knowing Smile.Allt utom Dylan återfinns på Spotify.
Årets manliga profil LEONARD COHEN
Jag kan inte säga att jag någonsin "missat" Leonard Cohen, men det har ändå tagit fram tills idag för honom att, på sin ålders höst och efter sin karriärs sista epiloger, kliva in i mitt liv och hugga upp lite nya former och rista in lite nya mönster i det mentala. Det började redan i januari med den fantastiska Live in London-skivan (och för all del DVD:n) som är fantastisk både som liveskiva och som samlingsskiva, och jag minns att jag tänkte att tänk att få åldras såhär vackert. Jag trodde alltid att Leonard Cohen var sådär jävla cool liksom. Men tänk att få åldras som han, stå som en så gränslöst givmild 74-åring och verka totalt överrumplad och generad över att få så pass mycket beröm. Vilken grace! Vilken ärlighet! Hatten mot bröstet. "Thank you my friends" och det där barnsliga leendet som liksom spricker fram mot ett ärrat hjärtas vilja. Eller, vad vet jag, jag är 23 och inte 74. Men han måste ha gjort något rätt. Framdansandes, frambesvärjandes, framgungandes låt efter låt, alster efter alster, Dance Me To The End of Love, The Future, Aint No Cure For Love, Bird on the Wire, Everybody Knows, In My Secret Life, Who by Fire, Hey That's No Way to Say Goodbye, Anthem, Tower of Song, Suzanne, The Gypsy's Wife, Boogie Street, Hallelujah, Democracy, I'm Your Man, Take This Waltz, So Long Marianne, First We Take Manhattan, Sisters of Mercy, If It Be Your Will, Closing Time, I Tried to Leave you, Wither Thou Goest och detta är alltså hela spellistan (!!!!!!!!!!!!) insåg jag medan han sjöng att Cohen inte bara har en romantisk ådra som stöpt i min, inte bara gjort sånger av totalt litterär kvalitet, inte bara levt dom har känslorna, inte bara hans återkomst efter sina år i det buddhistiska klostret utan... jo, jo förresten, precis allt det där och allt vad det innebär. Om Henry Miller var vad jag behövde i år för att hugga upp lite jävlar och anamma så var Leonard Cohen det motsvarande lugnet, det gentlemannamässiga och poetiska, det som doftar rödvin och tobak i en uppriktig vilja att leva livet i kärlek, i harmoni, i vänskap, i poesi och för högre sakers skull. Jag har denne gudalika ålderman oerhört mycket att tacka i år. Jag gör det som han gör det. Med hatten på bröstet, i en kärleksfull bugning med ett varmt leende över ansiktet.
Hedervärda omnämningar: Noel Gallagher, som äntligen fick nog
Årets kvinnliga vän SHADOWFOX
Shadowfox, låt mig vara diskret. Shadowfox, dina ögon i djungeln som betraktar mig utifrån. Shadowfox, din röst i min hjärna, Shadowfox din blodiga yxa i vårt tivolitält. Shadowfox, vän av djur och oordning, Shadowfox rassla halsband av plastpärlor och metall medan vi skrattar åt hela jävla världen och dom här rättskaffens debatter, Shadowfox det är du och jag i Vellinge, du och jag i Arkadien, du och jag i Nebolusagalaxen, Shadowfox du har märkliga platser på ditt fysiska landskap, du gömmer ögonen bakom vackra mörka lockar som suger in mig och spottar ut mig. Shadowfox du kallar mig mongo, du säger ömt "hey that's enough" när jag kommer in på fjärde grenen av ett resonemang om Corey Feldman. Shadowfox din mamma slår på en bongotrumma. Shadowfox du skjuter maskingevär i luften på dina talibanbröllop. Shadowfox, du gråter av papegojor. Shadowfox du vandrar i mörkret under esplanaden och håller hösten vid liv. Vi paddlar i samma flod men vi är lika rädda båda två för valen Monstro, vi är varandras feer och slår varann i huvudet med varsit trollspö. Shadowfox, låt oss vara diskreta, låt oss slicka i oss varandras salt medan vintern glider över till vår, lika lätt som din blick bakom slutna ögonlock i värmen innanför vinterns igenimmade fönster.
Årets manlige vän CHARMÖREN FRÅN ÖSTERGÖTLAND
Han har charm som en karl
Han är fräck som en karl
Nonchalant som en karl
Och han rör sig som en karl ska
Men djupt därinne
Har han ett barnasinne
(och han är alltid lika glad!)
Årets kvinnliga profil/Årets person ANNA ODELL
Anna Odell fick mig att vilja gå med i MOTSTÅNDSRÖRELSEN. Synd bara att det inte finns någon. Det visade sig att hon skulle bli det fysiska exemplet som bevisade den abstrakta, men lika verkliga, sanningen att konst och kultur är lika populärt i Sverige idag som judarna var kring andra världskriget. Det är inte så mycket vad hon gjorde, jag såg aldrig utställningen på Moderna och att döma av allt jag läst rör det sig inte om något annat än ett Konstfack-verk varken mer eller mindre, men desto större anledning att reagera på vad som hände. Att Anna Odell fick betala böter för sitt verk var en sak, jag tycker på sätt och vis att det inte spelar så stor roll eftersom ingen dom i världen tar bort konsten ur konstverket (snarare tvärtom), det som verkligen fick ens mage att kasta upp gårdagens falafel var det oförtäckta hat och förakt hon fick utstå, och den gammellutheranska skampåle hon skulle få uppkörd där bak. Varenda resonemang om att hon på något sätt skulle skapat större problem för samhället är uppenbar bullshit hophållen av klena retoriska strängar. Reaktionen var direkt, omedelbar, intuitiv och hade inget med infrastruktur eller idéer om rätt och fel att göra - det var rent gutturalt hat som flög runt på Internet som en löpeld. Här skulle ingen jävla puckad, bortklemad konstfitta komma här och komma. Kontentan löd helt enkelt att konst är värdelöst och att en man som spänner ner försvarslösa kvinnor och kör in sprutor i deras kroppar är mer hedervärd - "och säkert också en trevligare typ!!" - än en som tidigare spänts ner och kommer tillbaka för att ge ett poetiskt eko över händelsen som faktiskt inträffade. Skits det i förstås. "Om det där är konst kan jag lika gärna gå och bajsa på gatan och kalla det för konst" säger herr Andersson. Ja, herr Andersson men du skulle aldrig komma på tanken att göra en sådan sak, än mindre viga ditt liv till det, och det utgör hela skillanden. Vad värre är; Ingen i offentligheten tog Anna Odells sida på något vettigt, klart eller tydligt sätt och hon står på alla sätt och vis fortfarande dömd och ensam. Hon blev nerslagen så omedelbart, på ett sådant naturligt självsagt sätt, varpå alla med sanningen i bröstet rymde in i mörkret som om vi var i en diktatur, att det plötsligt blev väldigt tydligt vad det är för jävla samhälle vi lever i. Kärleken är utrotningshotad. Anna, du har all min sympati och jag skulle ställa mig vid din sida där och då och när som helst i framtiden. Vi har bara varandra Anna, eller hur?
Årets idé och anekdot MONOLOGEN PÅ MOSEBACKE
En helt vanlig sommarkväll på Debaser i Stockholm slutade med att yours truly stod vid fontänten på Mosebacke och improviserade ett Godot-inspirerad monolog om att stå längs vägen och vänta på människan som ska komma längs vägen. Gitarrmän och cykelluffare med hjärtat på rätta stället deltog i förbifarten och jag plaskade omkring ett tag och kände mig vital. Det fina var att det inte var någon stor sak. Det intressanta var att det blev startskottet för en härva som poängterade vad jag redan kände där och då i den där stunden som bara var infallets stund, det plötsligas stund, det sommarrusiga och alkoholspetsade och blonda-flicka-vad-du-är-vackers stund. Känslan av att jag nu är här, vid liv i verkligheten, aktivt. Det olyckliga kärlekar gjort mot mig kommer få konsekvensen i att jag handlar som jag gör, är där jag är och den jag är, inte längre en passiv trasa på marken som man kan tycka lite synd om medan man fortsätter skita i den med ett liv bakom en ridå av lögner. Mer än det dock, bara känslan av att jag rör mig längs livets spelplan, andas frisk luft under himlarna igen. Skrev en text när jag var sexton en gång, tror jag var glad då över att vara lite vuxnare och inte så jävla förvirrad hela tiden och jag återupplever mig själv som jag gör om och om igen då och då vidare rakt igenom i tiden - Drömmarna kommer till mig på natten igen, tankarna strömmar in klart på dagen, jag vet att framtiden snart är här. Här och hit, dit och där; framtiden är snart här.
A zip of wine, a cigarette and then it's time to go I've tidied up the kitchen and I've tuned the ol' banjo I'm wanted at the traffic jam they're saving me a seat
I'm what I am and what I am is back on boogie street
Kort sagt, det har varit några jävligare år av insnärjdhet, dumskallelall, grubberlier, tragedier, chockterapier, dekonstruktioner och återuppbyggnanden. Egomanin har varit nödvändig, ty mina vänner ibland måste man faktiskt ha hand om sig själv och rädda sitt liv eftersom det ibland faller sig så att man är i fler farozoner än man kan räkna. Men, jag är tillbaka nu och det känns bra. Framtiden kommer vara mindre jagfixerad och mer världsfrånvänt världslig; in der welt zein som Heidegger uttryckte det. Under esplanaden rör sig människor fram och tillbaka i denna vackra lilla smältdeg av tankar och känslor, och när våren kommer hit kommer jag att gå ut, singla en slant och se vilken sida som ger mig en väg att följa. Samtidigt kommer jag säkert klättra upp för nästa berg, Mount Forever, svart av trycksvärta och snärjt av vassa pengaliknande klippavsatser, det ser väldigt högt ut men jag har hört röster där uppifrån, jag vet att jag är varmt välkommen. Under tiden kan jag lova alla och envar rött vin, whiskey och alltid svart kaffe på nätter och morgnar. Ni hittar ni mig i söderns mest mystiska by, bland lanternorna och gränderna, i värmen av dom här små knökfulla salongerna, skålandes i lager, eller vid mitt upplysta lilla fönster på min mörka lilla gata, ivägskrives nätterna som nu till exempel.
Ursprungligen postat 2010-01-11
glitterscenen
[2010-01-30 16:20:54.447]
Ett vitt blått ljus bleknar rummet, det är nästan svartvitt
snö virvlar omkring i syret som en maratonbalett, tar helt enkelt inte slut
fortsatt storm i skåne fortsatt bistert tveksamt kisande
ut genom fönstret, hade det inte varit för att man vet vad vinterjackor och luvor är
skulle man inte tro att det var människor som rör sig där ute på gatorna på kvällen
och på dagen bara
små ljud här och var
i tystnad bakom glaset
radion spelar
allt bara pågår
när musiken tystnar, låt mellan låt
tystnaden, som om musiken bara spelar för att den är tillsagd
som ett knackligt gig, lite dålig stämning
egentligen är allt tyst
Grannen har ett barn
grannen är mamma och pappa
Man kan höra dom i rören, väggarna, i badrummet är rösterna helt intakta
När jag flyttade in hit hörde jag bara skrik om nätterna
Nu hör jag röster
en glad liten röst när barnet försöker forma ord
I badrummet i fjol hördes skrik och steg
I badrummet i går hördes röster och gagg
Kuckeliku säger pappa
dubidubuu säger barnet
Jag vet inte hur dom ser ut, vad dom heter
grannen är en liten familj
jag hör dom växa
ute
snö
ännu
*virvel virvel*
Ljuset, dock
eftermiddagen hasar sig framåt till fem
och det är som att mörkret självt inte orkar med sin egen tyngd
den släpar efter
orkar inte annat än att
låta ljuset välla fram, stanna kvar
;
Omöjligt att inte vittra vår
en knopp i hjärnan
Hade ett blandband när jag var liten och kär
noga utvalda sånger på ett band som låg vid sängbordet
Lyssnade varje kväll på detta band
innan, under, medan jag blev sömn
för jag kunde inte andas, inte slappna av
om inte just dom här sångerna fick vagga in mig
jag kunde bara somna
inte om jag kopplade bort allt
tvärtom, kunde jag bara somna om jag
försäkrade mig att jag föll ner i det
som om jag fick kontakt med en tidlös ande
men bara då
när allt liksom bara brann
Idag
spotify, knåpar ihop låtlistan
flera av dom där sångerna har fått egna, nya, andra platser, gått vidare från det där blandbandet, som att dom tänkte att ja, det var ju längesedan
andra har försvunnit helt, andra går inte att lyssna på
men så här och var, små saker jag glömt
Jag minns
och när natten kommer
trots allt som hänt från den punkten fram till den här
all. tid.
är den
fortfarande här
den där tidlösa anden, menar jag
klockspel och aromer,
ljudvirvlar vågor
natten en flytande diamant eller
ja inte vet jag tell them that its human nature
som ett tåg på en nattlig station, som ett rop i en gränd
från en förlorad vän, som en ny religion
som man somnar sjunkande, insnärjd i en ande
sträcker en långsam hand upp mot taket i natten
bilden i själen, ett stumt tomtebloss
inga tankar bara en enda känning
allt annat ovidkommande, bara känslan som gör att man vet ser det komma redan nu med en annan syn den magiska känslan av att inte kunna tänka knappt veta men bara detta att jag är på väg
jag är på väg till dig
drömmer drömmar jag är ett barn
jag slänger en stor boll med ett leende
någon fångar den och ler mot mig
vem är det?
vem är det där...?
solen i ögonen
bara tingeltangel
när mörkret faller bara tingelingplingelingring
.................. med sina klängväxter och sin murgröna, när jag återigen ser ett bekant ansikte möta mig. Vem är det då inte om Lille Skutt själv i hög person. Jag förklarar att jag nyligen träffat Björne och att vi nämnde honom och öl. Lille Skutt och jag pratar vidare om liknande saker som hon kommer gående rakt förbi mig, bara ett ögonkast och rösterna försvinner, vi ser varandra hon går vidare, hon har gått hon är borta, jag har just sett henne ögonpar mot ögonpar och jag är slagen i hjärtat och vet inte längre vad jag ska göra, en sekund och en sekund till och inget är som förut jag språkat med Björne om, även om vi även lägger till lokalt prat om våra kurser och liknande. Lille Skutt föreslår att redan ikväll slå våra kloka huvuden ihop. Jag inser att jag tycker det är en strålande............
*
He who wants to do good knocks at the gate
He who loves finds the door open.
/Rabrindranath Tagore
Han har sett Valentina. Allt han vet är detta. Han har sett Valentina och det är omöjligt att hålla koll på vad vännen mitt emot säger. Det pratas klart och repliker utväxlas och så fort vännen kommit ur synfältet vänder han sig om som ett jagat djur men Valentina är borta. Vart tog hon vägen? Himlarna faller ihop i någon sekund och ändå är det som om ingenting har hänt. Han sätter handen mot bröstet och stapplar ut i gatan, över till övergångsstället, ner på en bänk och sedan, som för att inte väcka alltför märklig uppseende, han är ju trots allt en tämligen diskret och känslig människa, reser han på sig och försöker hålla masken medan han går hemåt, trots att hela hans väsen skriker.
Runtom honom hänger denna vackra lummiga stad som den alltid gjort. Det är en ny tid. Det är en tid som har gått vidare. Det är en vinter som är ett nytt år, ett till nytt år i en ny tid, en till gåva. Det förflutna är inte alldeles undanjagat, det känns fortfarande som en lycka att kunna leva i frid. Kriget är borta nu, och det är ingen som pratar om det längre. Alla vet, alla vet alltför väl allt om kriget, men det var ganska längesedan man slutade prata om det. Livet har gått vidare. Monument står resta i parker och det finns minneshögtider. Men nya unga människor växer fram, i takt med att tiden går föds nya livsöden, ny passion, ny glädje och ny sorg.
Han är inte en av dom. Han är visserligen ännu ung, ännu öppen för en livets spontanitet att fylla honom, men han är gammal nog att ha stridit i kriget, man menar Inbördeskriget mot demonerna, såsom det hette och såsom det utspelade sig, men man säger "kriget", och denna erfarenhet har fått honom att åldras i förtid. Han har dödat och man har försökt döda honom. Det sätter sig hårt i kroppen, och i hans fall blev det stora andetaget när kriget var över att bara få släppa taget, släppa taget om all slags mänsklig koppling. Ingenting fanns kvar efter att sista larmet ljudit. Nu har han vandrat i sin stad, ganska länge, tillfreds och i hygglig ro, i samklang med tillvaron i ett liv som fungerar - men med ett hjärta av sten. Hans hjärta har varit lika mycket sten som gravstenen med Ingrids namn på, hon som han älskade, hon som mördades av demonerna. Det har varit som om hans kärleksfulla själ dött med henne, dom gick i graven samtidigt och det har redan blivit så länge sedan. Allt som pågår nu pågår nu, det finns inget då, inte längre, och inget sedan, inte än.
Men nu har han sett Valentina och han insåg sanningen så fort han såg henne. Han vet inte vart han sett henne förut, han vet inte hur han känner till henne. Han minns inte, det är för mycket människor i omlopp i den här staden, men han såg henne för första gången med egna ögon när hon passerade honom, med bara ett ögonkast, i parken, och namnet uppstod i hans huvud i samma stund ögonen föll in i hans - Valentina - och likt en sluss öppnar ett vattendrag fylldes hans kropp av känslor han glömt. Med handen mot bröstet gick han hemåt, i andnöd. Det påminde om när han blev skadad i kriget, men det finns inget sår som läcker blod nu. Nu strömmar något annat i hans själ, hans hjärta av sten krackelerar och han är hjälplös, måste ta en ipren.
Kvällen sänker sig över hans dekadenta krypin, gömd i en bakgata, en gata man slinker in på utan att bli sedd och ett lägenhetsbygge man sedan försvinner upp i och försvinner som om han aldrig varit där. Lägenheten är som vanligt full av tobaksrök och kafferyk, svart kaffe och film noir, finns whiskey också, is i glas, avskalad nedtonad jazzmusik och allt instrumentalt som är vackert, suggestivt. Fönstret öppet, han går omkring med polo och läderjacka. Men han står och blickar ut genom fönstret i kylan, tungt andandes utan en enda cell av ro i sin kropp. Stänger av allting, tystar ljuden av toner. Det börjar låta i rören, små plonk, sus, skotrask utanför fönstret, stötar av ljud från andra rum, dunsar i golvet av någon som rör sig glatt, för tungt, dunkla baser som formlösa spår av röster. Han försöker skapa musik på sina instrument, men det blir bara drömskt. Han försöker skriva men kan bara få fram sonetter. "Förälskad" skriver han, för hand, på ett papper och stirrar på ordet, drar med fingret över bläcket så att ordet ser piskat och härjat ut. Vad är det han inte har tänkt på? Vad är det han inte förstår? Han måste försöka slappna av, men varje gång han blundar ser han Valentina röra sig genom parken, långsamt och som till tonerna av en enorm melodi. Den får honom att falla. Falla gränslöst ner i ett hav som inte kan förnimmas av kroppen, i kroppen uppstår bara gränslös längtan som smärtar. Det hela piskar upp en virvelvind av förvirring. Hon går framåt, i takt med tonerna, långsamt i parken, men i den där melodin finns en oändlig sorg. Något fruktansvärt vemodigt. Som en stor tragedi, som ska inträffa, som inträffar, som inte kan förhindras, som betraktas av stumma himlar medan livet bara fortsätter pågå. Sånt är livet, formar sig dessa tre ord i hans huvud när han öppnar ögonen och en cigarett har brunnit ut och högljudda röster tar sig ut från sin lägenhet och mynnar ut i kaskader av ekon i trappnedgången utanför hans port. Det pratas om att den här tjejen har så jävla snygga kompisar. Det sjungs en sång på amerikanska. Han hör orden mellan en vågig storm av ekon innan dörren till byggnaden går igen där nere och tystnaden uppstår.
Dagen därpå. Han återvänder till parken där han såg Valentina. Han måste göra något. Varenda stund han sitter ner, utan att göra något, är han kedjad till sin kärlek, som om det vore ett sår han led av och behövde gå av. Nej, inte så. Han måste försöka förstå vad det är han har sett. Varenda gång han inte tänker på det och försöker tänka framåt, varenda gång han inte gör något som har med Valentina att göra, är han en människa i lidelse, med andnöd. Han kan bara vara avslappnad när han försöker förstå den här kärleken, när han letar efter Valentina i sitt medvetande, när han arbetar med det här uppdraget, han vet inte vad han ska kalla det. Han står i parken. Det är en dag som den igår. Han går, extremt långsamt, under träden och ser sig omkring, mycket iakttagande, registrerar varje dörr och fönster på varje byggnad, ser alla människor, hundägare som traskar, unga människor möts och kramar om varandra med unga leenden. En man i kostym hälsar till och med på honom med en nickning eftersom han nu tittar så bestämt. Korsar gräset. Ställer sig på den plats där Valentina gick. Han börjar långsamt gå samma gång som Valentina gick. Försöker se åt samma riktning hon såg, rakt framåt, och sedan vända sig till vänster i synfältet där hon såg honom, där dom såg varandra. Han blir stående vid denna exakta punkt. Han ser i riktningen hon såg, i den precisa vinkeln. Hon är inte här nu men det var här hon gick och nu står han här. Valentina är plågsamt närvarande. I hans huvud rör hon sig, kittlar hans nerver och rör om hans tankar, håller honom disträ och förvirrad, gör så att han inte kan lösa mysteriet, hans enga frågetecken, Valentinas gåta. Vad var det han såg när hon gick förbi. Vad var det han upplevde, hur var det känslorna blommade upp, vad var det som exploderade, vad var det mellan ögonen. Något som ändå inte stämmer. Eller kanske stämmer det alltför väl. Det är ett mysterium. Han står och tittar ner mot marken, försjunken i dom mest dunkla vrår i psyket. Det är som att han letar med en ficklampa därinne men hittar ingenting. Han vandrar rastlöst från parken, gäckad.
Senare på kvällen, Café Sorgenfri, ett band står på scenen och testar ljudet. Dom spelar Farväl till Katalonien. Han har ett möte med sin vän Anton Bouchet och han hittar Bouchet mellan fyra tomma ölglas och ett halvfullt i hand. Det är som vanligt med Bouchet, han har alkoholproblem, han är försjunken i sin egen misär och det blir så svårt ibland att orka med att inte kunna dra upp honom ifrån den. Det är ovanligt mycket folk. Dom håller på med en annan berättelse här sluddrar Bouchet och han tittar oförstående på honom och beställer en egen öl. Alla dom här är karaktärer från en annan berättelse sluddrar Bouchet och pekar svajigt med sitt finger. Han suckar lite uppgivet. Jahaja, säger han. Någon slags romaaaan tydligen säger Bouchet. Han undrar vad det är för en roman. Ja men inte vet jag! utbrister Bouchet. Fråga författaren! och så häller han i sig resten av sitt stop och kväljer en rap. Jag bestämmer att dom inte kan fråga författaren. Som om vi bara är någon slags straight-to-Internet-trash fortsätter Bouchet medveten om att ingen gudomlig röst kommer svara honom och han avbryter honom upprört och ledsamt. Sluta nu säger han till Bouchet, du gör det bara värre för dig själv. Det finns ingen Gud, hur länge ska du tro på dom här religiösa fantasierna? Bouchet skakar på huvudet med ett föraktfullt leende som han är en förtappad jävel som väl får tro vad han vill. Bouchet är en produkt av sin uppväxt, så att säga, förstörd av religiös vidskepelse om att alla tillhör en enda stor skapelse. "Nonsens, givetvis" tänker han, och det var ändå inte därför han ville träffa Bouchet, han ville träffa honom för att han trots allt är en av få människor han kan anförtro sig åt. Det tar ett par glas till innan Bouchet kommer ifrån sina vanliga självömkande anklagelser om att han själv är en proletär anarkist som vägrar leva på pengar och han själv är en överklassgam omringad av jazz och prål och som skriver för bourgouisen. Men väl på gatan rullande hemåt på dom klackande stenarna är Bouchet inne på rätt spår. Det verkar som att vi inte vet om vi befinner oss i en saga eller en tragedi eller romantik eller vad som helst! säger han upphetsat och samtidigt helt nonchalant. Sluta nu säger han till svars men kan ändå frammana ett skratt, som om allt är så absurt. Jag upplever allvarlig identitetsförvirring! Jag vet inte ens om jag upplevt det här på riktigt säger han uppgivet. Hon kanske VILLE att du skulle se henne? föreslår Bouchet ranglande. Det kanske var viktigt... Han vet inte. Jag vet inte säger han. Kanske var det så viktigt föreslår Bouchet med handen på en lyktstolpe i en plötslig paus. så viktigt att du inte förstår det själv. Han protesterar ivrigt. Men jag vet ju vad jag upplevde! och Bouchet utbrister ett HAH i vetenskapsföraktets namn. Du upplever bara det DU upplever säger Bouchet i ett plötsigt infall av briljans, sådär som konstnärsmänniskor växlar mellan ord av nonsens och genialitet när dom är påverkade av berusningsmedel. DIN version av verkligheten. Den är olika för alla människor vettu. Du såg bara vad du själv trodde att du såg. Och när du ska försöka göra absolut sanning av det så grumlas alltihop som en... som en taskig drink. Det händer mig hela tiden. Han har ingenting att säga uppå detta, men är för trött för att fundera vidare. Dom skiljs åt med omfamningar och dom påtrycker hur fina människor dom tycker att dom själva är. Han är tack och lov trött och lyckas somna trots att han vet att hans sömn kommer hemsökas av drömmar om Valentina.
Böcker av D.H Lawrence och Dostojevskij, Rimbaud och Baudelaire återfinns på bibloteket, så där befinner han sig med sökarögon dagen därpå, aningen bakfull men fortfarande gäckad och igång av mysteriet Valentina. Han är så upptagen med sitt spanande efter böcker som kan vara bra att försöka förstå denna kärlek med att han inte hör vad Alina säger när hon går brevid honom. Det är något om skor, nej stövlar, och en auktion över Internet. Han förklarar att hon får ursäkta, men han är krossad av längtan och han måste förstå varför det gör så ont och vad det var han upplevde. Alina himlar surt med ögonen. Du är den enda människa jag vet som blir kär i någon och sedan mår dåligt över det. Jag är fan inte kär i nån, jag tycker du kan va glad! Alina fortsätter att sura och tittar på sin klocka. Dom säger att videovåld skadar barn i unga år. Videovåld my ass, Dostojevskij! säger Alina och pekar på hans bokhög. Dostojevskij borde ingen känslig typ under arton, nej tjugo, läsa för då kanske man blir som du! Han är van vid Alinas uppriktighet och tycker till och med om den eftersom den såväl är uppriktig som innehåller sanning. Jaja säger han och hittar en sista bok, en biografi om Don Juan. Några timmar senare sitter dom i biografmörkret på en matiné men han kan inte hålla tankarna ifrån Valentina. Filmen behandlar kärlek vid första ögonkastet. En man möter en kvinna vid ett enda tillfälle, av en slump, och spenderar flera år åt att tänka på denna kvinna, trots att han försöker leva sitt liv som vanligt och ignorera faktumet att han föll för henne där och då mot all logik. Det visar sig att hon hela tiden upplevt samma sak i sitt jämförbara liv och när dom till sist möts, återigen av en slump, känner dom att dom instinktivt att dom inte kan låta chansen gå förbi så han lämnar lägenheten till sin nittonåriga dotter och hon lämnar jobb, familj, barn, ja hela sitt gamla liv, och tillsammans åker dom iväg. Filmen slutar med dom båda på ett flygplan, man får inte veta vart dom ska. I biomörkret sitter han och letar i varenda bildruta efter något som viskar om Valentina, något som kan ge honom minsta svar. Alina ger honom frågande blickar och tar sedan hans godis eftersom han ändå inte verkar reagera. På vägen ut säger Alina att filmen gjorde att hon kände sig kränkt, både som människa och kvinna. Han svarar inte så noga, men säger till sist, som för sig själv, att han bara kunde tänka på Valentina. Alina tycker att någon måtta får det väl ändå vara, och går surt hem utan att säga hej då. Han går vidare och märker knappt att hon gått. Han vandrar i en timme på detta sätt, som i en trance, tankarna når knappt hans medvetande, dom guppar omkring som barkbitar på vågor. Handlingsförlamat når han en annan park, lummiga gränder där italienska restauranger serverar mat utomhus med enorma värmeanläggningar eftersom det fortfarande är kallt. Som på automatik går han ner för ett par stentrappor och kommer in i ett litet rum fullt med rökelser där det sitter en spådam framför ett lysande bowlingklot. Japanska lyktor hänger i taket och mystiska ljud kommer från märkliga instrument. Han sätter sig ner och stirrar in i den lysande kupolen, spådamens ögon är som ett kärr och hennes röst pratar med ord han inte hör men som kommer in i hans huvud ändå. Något stort lyder spådomen. Något stort kommer inträffa. Han blundar. Det kommer inte underifrån... och det kommer inte i ögonhöjd....... det kommer ovanifrån... likt en attack på en stad... OOOO du har krafter i dig, du är i stark kontakt med livsflödet... det är lätt att se det i dig, men det är svårt med framtiden. Något stort kommer att inträffa och det kommer att komma ovanifrån, du kommer inte kunna göra något åt det, det kommer vara utanför dina händer. Det kommer skölja över dig.
På kvällen. Han ringer Bouchet men ingen svarar. Han vandrar ner till Sorgenfri och dom hänvisar till en man kallad Falck och adressen för honom till en hemlig bordell som sköts av en bordellmamma som heter Bruno. Bruno är stor och tjock och är klädd i ett linne i herrmodell, men hans ögon är täckta av blå ögonskugga och han har lila läppstift utsmetat på läpparna. Han för honom till ett litet rum där Bouchet ligger med en flaska vodka bestående av slatt, naken och kladdig på en obäddad säng. Han smiskar Bouchet i ansiktet så att han till slut vaknar med ett VAFALLS! men när allt han möts av är ihärdigt rabbel om Valentina ger Bouchets huvud ifrån sig ett vrål och han ber honom för i helvete lägga av. En dryg halvtimme senare är dom på gående fot igen, Bouchet är vinglig men åtminstone med en öppen skjorta och mjukisbyxor på sig. Bouchet ber honom sluta tänka på det. Det är väl fantastiskt, grabben är kär, skitbra, hade hon fina tuttar? Han suckar och plockar upp en cigarett. Bouchet tittar på ciggarettasken och slickar sig om munnen och smackar lite förfört. Han kör in i en cigg i munnen på Bouchet som påminner om en tillfredsställd seriefigur. Jag tror inte denna kvinna är rätta kvinnan för eder säger Bouchet högtidligt. Det voro säkerligen en diabolisk slyna såsom din hjärna kokar likt makaroner i en Harlequin-kastrull. Jag kan inte hjälpa det, svarar han medan Bouchet ivrigt springer förbi till en nära parkerad Porsche för att "gnugga pillesnoppen" på den. En spådam sa att något stort kommer inträffa. När Bouchet återvänder från sitt o-ortodoxa revirmarkerande fnyser han så att lite dreggel ramlar ner på det håriga bröstet. Dumheter menar Bouchet som om han har något att dölja. Du ska inte tänka mer på det här nu, du ska gå hem och du ska, DU, vet du vad du ska göra, du ska knulla va... du behöver bara tömma påsen lite så kan du sova gott om nätterna sen. Han känner sig alltför nykter för att orka med Bouchets vulgära satser till ord. Jag säger som Stalin sa till Jesus - det finns inte en enda kvinna, det är samma kvinna allihop, fast med olika ansikten. Han påpekar med en hand mot Bouchets andedräkt att det var Satan och inte Stalin som ska ha sagt det till Jesus. Åh, jahaja nåväl men SAME SAME va! Inte är du karln som gör skillnad mellan religion och politik. Samma skit muttrar Bouchet och det kan han väl visserligen hålla med om. Det håller dom flesta invånare i landet med om, ty det vittnade Inbördeskriget mot demonerna om med all önskvärd tydlighet. Nuförtiden är man försiktig med att ställa sig bakom en doktrin. Men det är en annan historia. Han för Bouchet till Bouchets port och vandrar sedan hemåt.
Drömmarna om Valentina är underbara och kusliga. Hon vandrar i parken långsamt. Hon vänder sitt ansikte till honom. Hennes leende förvandlas till ett jättegap i vilken han faller, trip me down Scottie, virvlar rusar omkring honom och skratt ekar genom hårsvall och fladder från en klänning som hänger utanför ett bilfönster i högsta velocitet. Solen bränner, parken blommar och sedan brinner den. Läpparna täcker hans hjärna. Kärleken bränner, kärlekens tunga piskar upp blodiga ränder över det dunkande hjärtat, lämnar brännsår på själen. Något stort kommer hända och det kommer komma ovanifrån.
Han vaknar påklädd i sängen av telefonen - RINGRINGRINGRINGRING - lägenheten luktar rök och oluft och eftermiddagsljus väller in genom fönstret. Han svarar telefonen med ett rammel. Carlo säger en röst i andra änden som Carlo känner till. Ja, det är jag, trots att han är förvirrad nu i nyvaket tillstånd. Jag har träffat en kille som heter Matteo säger rösten i luren. "Okej" uttrycker Carlo slött och torkar grus ur ögat. Han är vän till Valentina. Om du kommer på lördag så kommer hon säkert vara där. Stumt håller Carlo kvar luren mot örat. Han tackar tyst och lägger på. Det landar i huvudet. Imorgon kväll. Tingel tangel fyller hans kropp och han snubblar in i duschen och dränker sig själv i kallvatten för att kyla spänningen som hettar som ett järn smitt i tusentals år. Blöt som en idiot rusar han ut ur sin lägenhet för att frysa sina känslor till is - han går ut på gatan, runt en sväng i kvarteret tills hans blöta kropp börjar stelna frostigt vatten mot huden, drar handen genom stelnat hår och huttrar medan folk stirrar. En gammal man, plötsligt i ett hörn, ena ögat är gjort av glas och få tänder ryms i hans lilla gap. Han skrockar med en käpp av trä som han slår upp och ner i marken, stenplattorna klockar. It's playful days skrockar han. It's playful days, it's dangerous days. Carlo rusar sista biten av kvarteret tills hans puls dundrar hjärtslag och när han rusar in slår han huvudet i köksskåpet med ett klonk. Våldsam lyckosmärta snurrar i pannan, han svajar in i rummet, flyger ner i sina lakan, kramar skakandes om sin säng i skräck och när han efter några flåsande sekunder känner hur kärleken fortfarande brinner vrålar han ut i luften så att det skallrar mellan väggarna.
at the movies/Possession
[2010-01-27 22:54:19.343]
För några dagar sedan hade jag den ambivalenta lyckan att se Andrzej Zulawskis film Possession från 1981 med Isabelle Adjani och Sam Neill. Den markerar en smärre milstolpe i min helt självutnämnda historia av professionell amatörkritik. Det är nämligen den värsta upplevelsen jag någonsin haft av en film. Jag mådde förskräckligt när jag sett klart den, jag mådde bokstavligt talat illa, vilket jag ärligt talat aldrig någonsin tidigare gjort av en film. Det här var en film som attackerade mig och höll mig i ett grepp som snarare påminde om ett experiment som inte var rädd för lite tortyr emellanåt. Utöver att det är en briljant film på alla sätt är Possession en kristalliserad, konstnärlig ekvivalens av allt jag gick igenom vintern 07-08. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan kännbar och autentisk panikångest på film. Jag ville omedelbart se om den och hade svårt att inte vilja dyka in i all dess visuella tematik och subliminala effekter, problemet var bara att jag höll på att kasta upp min pizza och inte alls ville se den igen. Det tog mig över en timme att lugna ner mig och det har tagit fram till idag för mig att börja formulera tankar om den. Fortfarande idag när jag skriver om den känns det lite skälvande. Jag tror att bilderna i den här filmen, framförallt Isabelle Adjani, kommer hemsöka mig i lång tid framöver. Jag kan bara jämföra det när jag första gången såg Deer Hunter, och då var jag fjorton och det gällde i mångt och mycket bara slutet. Christopher Walken i Deer Hunter och Isabelle Adjani i Possession. Det finns ingen konkurrens i mitt psyke vad gäller obönhörligt inpräntade bilder.
En liten förklaring om vad filmen handlar om, eller mer konsekvent uttryckt vad filmen behandlar, så man får det ur vägen. Sam Neill kommer tillbaka till Västtyskland från något form utav jobb som han har gjort; han jobbar åt regeringen, det har något med Kalla kriget att göra men vi får inte veta vad, så redan här finns skäl att vara paranoid eftersom han lika gärna kan vara jagad, övervakad, på flykt till att börja med. Hans fru, Isabelle Adjani, är avlägsen mot honom när han återvänder och det dröjer inte länge förrän hon flyttar till en egen lägenhet. Han får reda på att hon har en hemlig älskare - sexuellt intellektuellt poetiskt och romantiskt överlägsen honom själv - varpå Sam Neill blir galen av smärta och spenderar tre veckor tillsammans med fem hundra kronor i flaskor och noll rakapparater. Mitt i alltihopa finns en liten son som ingen av dom verkar vilja ta hand om, så han finner sig ofta lekandes för sig själv på en nopprig heltäckningsmatta. Filmen eskalerar neråt gradvis och går sakta från misär till inferno, Neill träffar (i sin tur) en kopia av Isabelle Adjani som är oskuldsfull, nästan heligt klädd i vitt, tar underbar hand om barnet och kan laga mat. I takt med detta blir den riktiga Adjani mer och mer sinnessjuk, vid ett absurt och vidrigt tillfälle får hon, utan att vara gravid, missfall på väg hem med ett par matkassar. Kontentan är knivskarp; hennes psykos handlar till stor del om modersångesten, horan och madonnan och ångesten att vilja vara till lags utan att vilja vara till lags. Hans psykos är mansorienterad och handlar om vansinnig svartsjuka, plågsam otillräcklighet, undertryckta frustrationer av våld och vrede, och en vilja till kontroll (som inte finns) och pragmatiskt tänkande (som inte kommer leda någonstans) som till slut blir helt vansinnigt ologiskt. Skulden är överallt, som syre som båda karaktärerna andas. Ett exempel på hur scenerna utspelar sig; Isabelle Adjani och Sam Neill står i köket. Hon står vid diskbänken, ála hemmafru, och skär en stor klump kött med vad som ser ut att vara en elektrisk borr. Hon maler köttet i en köttkvarn som vi då och då får se i hastiga närbildsklipp paralellt med Sam Neill som trots att hon skrikit "Don't you understand that you disgust me, I can't stand you touching me you make me.. AARRRGGH!" ändå vankar runt i köket och försöker förstå varför hon inte älskar honom (kom ihåg, köttkvarnen fortfarande med här) till slut ber han henne gråtandes hjälpa honom "förstå". Adjani svarar bara "yes", avlägset, på allt han frågar, och tar den elektriska borren och börjar skära sig själv i halsen, varpå Neill rusar mot henne, hon börjar slåss när han släpar in henne till badrummet, varpå han går tillbaka och själv tar samma borr och börjar skära sig i armen. Hon kommer in med en slöja runt halsen. "It doesn't hurt" säger hon. "No" svarar han. Lite senare ser vi den "andra" Adjani lyckligt stå och tvätta den där köttkvarnen ren, och i nästa scen är den riktiga Adjani på knä i sin lägenhet och försöker psykotiskt svabba golvet rent, som en överhettad robot. I sovrummet visar det sig att hon "fött" ett "barn".
Possession är, lite löst sådär, ansedd som en europeisk "arthouse movie", alltså en film producerad utanför, och i kontrast mot, vad vi kan kalla mainstreamproduktion. Vad det bokstavligt talat betyder är att det är en film som inte tar hänsyn till några konventioner och alltså berättar sina bilder på sina egna villkor (inte, som många konsthatare gärna påstår, "lite hur som helst") trots att den ofta, också i fallet Possession, efterhand lanseras via ett stort distributitionsförlag och plötsligt hamnar ute på den vanliga bioreportoaren iallafall (Lars von Triers AntiChrist är ett annat jämförbart exempel på denna paradox). En såkallad konstfilm är förstås inte annorlunda, egentligen, än en film av Michael Bay om man ska leka kritiker. Oftast, tycker åtminstone jag, sätter filmer med konstnärligt anspråk en helt annan typ av ribba som är svårare att arbeta på än en Hollywoodfilm. Transformers 2 är till exempel en usel film, men på sätt och vis är Baise-Moi - ett ökänt arthouse-exempel - ännu sämre eftersom den ändå tog en briljant och radikal idé och gjode, enligt mig rent brännbar, eurotrash av det. Dom konstnärligt anspråksfulla filmer som görs "utanför systemet" får oftast sin uppmärksamhet via andra källor - Baise-Moi var inspelad som en porrfilm fast med autentiska våldtäkter, AntiChrist har väl ingen DN-läsare lyckats undgå och i Possession vann Isabelle Adjani priset för bästa kvinnliga skådespelare i Cannes för en roll som hon blev så skadad av att se på film sedan att hon försökte begå självmord.
Det säger en hel del, och jag vet att det är därför jag reagerar så starkt på den. Skådespeleriet och hela utformingen av den visuella anarkin är på gränsen till det verkligt sinnessförvirrade. Det måste det vara, annars skulle det inte gå fram genom bildrutorna så starkt. Ingen som ser den här filmen kan påstå att Zulawski "bara" är regissör eller att Neill och Adjani "bara" är skådespelare. Det här är en film som behandlar äktenskaplig ångest, inklusive barnuppfostran, samt, mer övergripande enligt mig, panikångest, klinisk depression, mental upplösning osv. The dark side, helt enkelt. Det finns många filmer som känns mer eller mindre otäckt realistiska eller starka. American History X, Clockwork Orange, Requiem for a Dream är vanliga exempel på "otäckaste filmer [man] någonsin sett". Men Possession är en helt annan sak. Dessa nämnda filmer har ändå en förutsättning som oftast är vanlig i filmberättandet - åskådaren betraktar. Genom karaktärerna kan vi se på oss själva och, öppet eller undermedvetet, analysera och bli berörda. Men den här distinktionen finns inte i Possession. Det här är en film man helt enkelt inte bara kan sitta och titta på. Du kommer känna smärta, bokstavligt talat, när du ser den här filmen. Jag höll själv på att spy. Inte för att den var äcklig visuellt, även om den hade sina geggiga stunder, utan för att jag visste att om jag tappade min mentala sinnesnärvaro skulle jag hamna i ett inferno värre än döden. Och det kändes, när jag såg filmen, som att någon stod och knackade på för att öppna dörren till just den mentala destruktionen. Att jag själv upplevt liknande saker är på sätt och vis ovidkommande, för dom flesta människor har upplevt mer eller mindre allvarliga svackor av mörker i sina liv och det räcker för att drabbas.
Att skapa den här känslan är inte enkelt, och häri ligger min beundran för den här filmen på en rent filmisk nivå. Film är ett enormt komplicerat medium, vilket är huvudargumentet för att försvara varför många filmer är ungefär likadant uppbyggda - det är svårt att göra film helt enkelt, man håller sig gärna till vissa bestämda regler. I Possession har Zulawski skapat ett eget system som 1. ständigt gör åskådaren förvirrad, 2. ständigt håller åskådaren oroad och 3. ständigt håller kontroll över filmens inre logik. Possession är en film som är klippt och skuren in i minsta detalj med nästan matematisk precision. Ändå framstår den som helt uppåt väggarna anarkistisk, som om den utspelar sig inuti ett sjukt huvud som inte kan tänka en enda klar tanke. Det är en paradox som är så lysande att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Om man till exempel studerar det nedersta klippet på det här inlägget, likt en annan filmvetare, så finns bra exempel på hur filmen är ett koncentrerat kaos. Varken kameran eller skådespelarna håller sig på plats, eller följer konventionella regler för hur en vanlig film ska berättas och se ut. Åksjukan opereras in i hjärnan undermedvetet genom att kameran ena stunden är uppe i ett hörn som en övervakningskamera, andra stunden konventionellt stillastående, plötsligt handhållen och ständigt växlande mellan närbild (Isabelle Adjani tittar också själv in i kameran när hon känner för det). Trots att allt skenbart är en enda röra är inget av det gjort på random. Trots att allt som händer i filmen är kaos är allting som håller filmen ihop mycket noggrant genomarbetat, paradoxalt nog (och detta är verkligen en metaparadox) är det i sin tur också mycket paradoxalt eftersom det är en utmaning för fantasin att tänka sig äkta, genuint kaos framställas genom äkta, genuin kontroll. Ett praktexempel i den nedersta scenen, om man orkar igenom hela klippet, finns i början och slutet. Scenen börjar med att Adjani i stående position rör sina händer frenetiskt fram och tillbaka. Efter hela sekvensen som följer, där hon sitter ner och till slut verkar ha gått (ett avlägset ljud av en dörr som går igen hörs), säger Sam Neill (trots att hon inte är där.. eller?) åt henne att ta av sig ringen han köpt till henne, och innan han avslutar meningen ser vi henne stå upp igen och röra frenetiskt med händerna igen, denna gång för att ta av sig ringen. Scenen har helt plötsligt börjat om från början! Den här gången går hon ut genom dörren och säger att hon inte kan vara kvar. Betyder det att det vi just sett aldrig ägt rum? Eller är det här bara en fortsättning på scenen, bara det att den är snarlik hur den började? Har vi hoppat fram till ett senare möte? Det är omöjligt att veta, och omöjligt att reflektera över medan man ser filmen eftersom allt som händer går så fort. Vid det laget i filmen är du redan sedan länge mindfuckad och det har ändå inte nåt sin kulmen än.
Men det är förstås inte den filmtekniska briljansen som gör filmen så stark. Jag har sett många briljanta filmer som jag beundrat snarare än berörts av, oftare än sällan faktiskt, men Possession är en attack på vilken åskådare som helst. För mig var upplevelsen direkt plågsam. Har man ingen erfarenhet av smärta och mental kris så tolkar man säkert skådespelarnas förhäxade trance som överspel, och kanske avfärdar filmen som en fånig arthouse-film (som man kanske, sådär för att ge sitt kulturförakt en symbol, avfärdar som "pretentiöst skräp"), men har man i sitt liv ens haft tillstymmelse till kris och panikstadier, och det har dom flesta efter en viss ålder (oftast rätt tidig), så är dom grymma och skoningslösa såväl mot varandra som sig själva och åskådaren. Jag var länge ledsen, så att säga, över att jag aldrig skulle kunna hitta något som motsvarade dom känslor jag hade för några år sedan; man kunde förklara och förklara, spekulera och skriva ett och annat stycke prosa eller lyrik men upplevelsen av att ha ett splittrat psyke och en upplöst världsbild var en upplevelse man inte kunde formatera om till ett objekt, varken ett objekt som ord eller ett objekt som ett stycke konst. Men Possession är utan konkurrens det närmsta jag upplevt. När Isabelle Adjani rör sig i tunnelbanegången och inte kan skrika ur sig eller av sig någonting alls varpå kroppen istället övertas av mörkret, då minns min kropp och själ, hela mitt jag, som människa i kött och som människa sinne, som i ett kusligt efterskalv. När Sam Neill frågar om hon varit otrogen och hon säger nej varpå han senare sitter med telefonen och får höra från någon annan om sanningen pratar han med en röst som är så falskt återhållen, så darrande förvirrad, så krossad av chock att jag knappt kunde lyssna på honom. När han senare står vid Adjanis sida och betraktar hur hon har sex med en slemmig varelse med tentakler som hon ur skötet fött fram själv för att ha någon bättre än honom själv (och det är för övrigt bara början på den utvecklingen) och hon ser på honom och säger "almost, almost" vet jag exakt i vilket rum dom befinner sig i. "Yes..." säger han bara.
Jag har läst, påfallande många, beskrivningar om Possession som "Scener ur ett äktenskap, regisserad av Dario Argento med Stanley Kubricks Steadicam från The Shining". Jag tycker det är en tämligen ytlig och nedvärderande beskrivning. Bergmans TV-drama är absolut fantastisk, men i första hand teatral. Dario Argento är stilist och The Shining har inget med saken att göra. Ingen av dessa exempel gör dessutom sådan radikal filmkonst som Possession. Den har, omedelbart, för mig blivit en mycket personlig film, en referensupplevelse, det enda jag kan hänvisa till om någon frågar hur det var när mitt förra förhållande tog slut. Jag kan säga, "du vet när hon skriker och du tror det ska ta slut men det tar aldrig slut?" För all del har den också bara som cineastiskt konstverk blivit den första riktiga megaöverraskning på mycket, mycket länge och för all del också en av dom allra bästa filmer jag någonsin sett. Jag rekommenderar den verkligen. Men jag varnar också för den. Det är inte alls bara en film.
**
1. Den amerikanska trailern är ganska fånig, och givetvis galet missvisande, men jag gillar den och det var trots allt den som fick mig att få upp ögonen för filmen till att börja med. Den internationella trailern är alldeles för omständlig, och jag råder överhuvudtaget inte någon att se fler youtubeklipp än dessa. Om någon film någonsin varit det så är detta en film som måste uthärdas från början till slut. Det ligger i dess natur. Det är så att säga, not for your viewing pleasure, som Buñuel ack så odadaistiskt påpekade när han skar upp ögat i Den andalusiska hunden.
2. Possession för onekligen tankarna till Lars Von Triers Antichrist - i än högre grad eftersom Charlotte Gainsbourg precis som Adjani vann priset för kvinnliga skådespelare i Cannes - som jag ännu inte sett och som jag har avvaktat med att se. Det har inte att göra med att jag är rädd för våld (moi?) och det är verkligen inte på grund av den djupt tröttsamma och olyckliga tramskritikvågen av påstått kvinnohat och den där konstiga idéen om det manliga geniet som den fick utstå när den kom - ingen dom, varken Anna Odells böter eller någon annans teorier (Ja! Även genusteorier!) kan ta bort konsten ur konstverket, men nu är jag på väg in på något annat, nämligen det intellektuella pyjamaspartyt som maskerar som konst- och kulturkritik på de-enn å svänskan. Nej, jag har inte kommit mig för att se den eftersom jag misstänkt den vara platt helt enkelt, exemplifierande och fuskigt bildspråksmässig istället för mångfasetterad och allvarligt djuplodande. Possession har nu höjt ribban ytterligare.
lovepunkt. . . . .
[2010-01-26 05:06:15.877]
Don't need a shot of heroin to kill my disease
Don't need a shot of turpentine, only bring me to my knees
Don't need a shot of codeine to help me to repent
Don't need a shot of whiskey, help me be president
I need a shot of love
I need a shot of love
/SHOT OF LOVE, Bob Dylan
Maybe I'm an open book
But you don't need to read between the lines
/FOR YOUR EYES ONLY, Sheena Easton
*
En nyfiken blick och ett öppet sinne möter dig mogne, ungdomlige man med livslust och framtidstro, jag är en lyssnande tidig 40-talist med humor bus allvar och ro, vi finner glädje i natur och kultur. Jag är en kvinna med värme humor och många intr, jag önskar träffa en klok sympatisk man med ett stort varmt hjärta och bra utseende som liksom jag önskar skaffa barn. Jag är en änka med allmänna intressen, söker seriös omtänksam singelman, jag gillar allt - laga bra mat och hemmaliv, natur kultur, jag är glad positiv akademiker; du är bara en bra person, imorgon kan vi dricka kaffe? Glad trevlig tjejkvinna, önskar träffa en trevlig 40-talist gärna med humor. Mina intr är skärgården, bio teater dans resor och god mat. Våren är snart här, jag vill bli kär, i en romantisk stilig lång omtänksam ärlig gentleman. Vi kan gå hand i hand i vårsolens glans. Var finns du trevliga man som tror på tvåsamhet? Attraktiv kvinna söker ungdomlig, klok man, intr. resor skärgården matlagning vandringar miljö kultur Kvinna 58 år, ungdomlig, med hund och katt och allmänna trevliga intr., söker seriös kultuvierad ärlig herre, hundvan, för hjälp med min problemhund, sedan husse gått bort i höstas. Endast seriösa svar. En tjej, från Asien, söker en svensk kille för ett seriöst förhållande. Slank, positiv, ungdomlig kvinna vill träffa matchande man för seriös kärleksfull relation. Omtänksamhet och generositet ger oss livskvalitet och glädje. intr. kultur resor skärgård, golf mat och vin Jag är en kvinna, 50 år, social, glad, positiv, akademiker. Söker en svensk snäll man, gärna akademiker. Vi börjar som vänner och ser vart det leder. Jag är en svensk, kristen kvinna med invandrarbakgrund, söker en svensk man som är ärlig och snäll, för seriöst förhållande, musik dans natur Vi kan ju lära känna varandra. Kreativ kravodlad kramgod krutgubbe söker av dito krutgumma, vi hörs. Ungdomlig rar kvinna söker man (ej gubbe) gärna skojfrisk och som gillar mig. Jag är en trevlig fräsch ungdomlig kvinna, söker en glad, humoristisk välvårdad man, intr. naturen promenader god mat, att träna. Allt är roligare om man är två. Ungdomlig kvinna söker positiv och empatisk man, jag är intresserad av det mesta, bl.a skidåkning naturen golf bridge hemmaliv och resor. Saknar en manlig vän att utbyta tankar med. Jag är en lång smal tjej med 2 vuxna döttrar, har hund, bor i västerort. Söker en lång, mysig man med bil. Fräsch kvinna, ungdomlig, ser bra ut enligt andra. Du singelkille, du ska vara generös och ha humor. Nationalitet egalt. Blond långbent tjej, lätt till skratt, med glimten i ögat, söker en seriös kille/man som tycker att ömhet och kärlek är viktigt i en relation. Är en ukrainska, glad, aktiv ung och lycklig när jag vistas i Sverige. Har 2 vuxna döttrar i Sthlm. Vill träffa en seriös man med humor för vänskap eller förhållande. Sång promenader, cykel, resor, barn, mat. Jag är en 31-årig stockholmstjej, brunett med bruna ögon. Jag är rätt så mullig, har ett varmt hjärta, tycker om att diskutera seriöst. Vill gärna prata med en trevlig man. Söker man som är ärlig och glad. Mina intr. är bio, resor. Vi är två väninnor i 50-årsåldern som gillar kultur natur god mat och dryck mm. Det vore kul om vi kunde få sällskap av två män i motsvarande ålder. Vi kan väl börja med en pubrunda? Välutbildad snygg och aktiv kvinna, söker schysst man med humor och hjärta. En seriös svensk man, gärna från 08-omr. eller Södermanlands län, söker av en 27-årig asiatisk kvinna för seriöst förhållande. Jag är kramgo mullig och snäll. Tjej med hund, boende i västerort, söker kille med hund för promenader. Här finns en XXL-tjej med blont hår och blåa ögon. Söker en smal kille, gärna med bruna ögon. Man, max 178 cm, blåa ögon mörkt hår. Jag är 165/55, mörkt hår blåa ögon. En son på förskola. Våra intr. är skidor långfärdsskridskor idrott bugg sällskapsspel biljard svamp cykling bada bowling mm. Är du liksom jag varm, ärlig, kärleksfull och äventyrlig med ett positivt inre och yttre? Attraktiv, fräsch ungdomlig tjej, humoristisk, ödmjuk, ärlig och sensuell. Du är akademiker, manlig snygg och vill ha en bra, fast relation. Jag är en glad kvinna, romantisk ärlig och rökfri. Jag söker en vän, respektfull omtänksam med bra ekonomi. Intr är musik resor och natur. Blönd söt tjej med blåa ögon. Söker en seriös kille. Jag röker inte, tycker om att resa. Söker en likasinnad. Tänk om vi kunde hitta kärleken igen. Vi är sena 40-talister, akademiker med ordnat liv och ekonomi. Ungdomliga, sociala och kulturella, spelar golf och reser. En tjej från Ryssland söker en normal seriös kille från Finland eller Sverige för familjebildning. Jag tycker om att laga mat och dansa. Jag är kvinna som söker man för äktenskap. Jag är feminin, snygg, ekonomiskt oberoende. Seriösa svar från seriös intelligent trevlig man. En seriös välutbildad singelman, för ett seriöst förhållande. Gillar resa, åka skidor mm. Jag vill dela livets äventyr med dig varma kärleksfulla kreativa man. Ungdomlig, sen 40-talist, vill resa, upptäcka, utforska. Jag önskar att du är empatisk, stabil intr. natur skärgård båtliv golf. Söker livskamrat, positiv, glad, trogen, öppen mm. intr. av sport dans bio restaurang natur promenader resor, se och uppleva, antikviteter mm. Söker likasinnad. Finns det någon stilig, omtänksam ärlig, godhjärtad man som inte är åldersfixerad? Livet är för kort för att kastas bort. Ungdomlig kvinna söker manlig vän boende i norrort eller innerstaden. Du bör vara varmhjärtad, bildad ömsint och ha ordnade förhållanden. Gillar du stadspromenader, naturupplevelser gott vin och lite kulturliv? Du man. Vi finns ute i vimlet, varför inte leta rätt på varandra? Letar gör jag, mera tjej än tant, Utbildad attraktiv och kvinnlig kvinna, natur kultur resa mm, utbildad attraktiv och manlig. Barn inget hinder. Var finns du seriösa man, kärleksfull och öm, som vill skämma bort mig med ömhet kärlek och mys? Jag älskar att dansa. god mat, teater, söker en aktiv man. För en trevlig fräsch ungdomlig man, helst akademiker, kan jag vara ett bra alternativ att fundera över. Jag är lätt att leva med...........Spelar golf. Jag är en kreativ busglad mångsidig varm ärlig humoristisk kvinna med en vuxen son, söker en likasinnad verbal ödmjuk ordningssam djur och naturintr. man, livsnjutare, utan missbruksproblem. Kanonkille, barnfri smal blond blåa ögon attraktiv sportig med baransinnet kvar målmedveten med skarpt intellekt, söker smal och snygg tjej, max 38 år. Levnadsglad man drygt 60 år som söker en kvinna som vill förgylla mörka dagar med ett glas vin musik och trevlig samvaro. Humor uppskattas. Söker dig prestigelösa, attraktiva, sensuella yngre kvinna som bejakar din kvinnlighet. Jag är en kille med blåa ögon och blont hår, jag söker en kvinna för ett fast förhållande. Mina intr är djur natur bio promenader resa mm. Man, hantverkare, boende norr om Sthlm i lantligt läge. Intr resa dansa kultur antika saker. Jag är social, söker en vkinna, gärna mörkhårig, ungdomlig och vacker. Lång lugn trevlig söker bra trevlig charmig tjej. Afrikansk kvinna sökes av svensk man, är mycket snäll och genersö. Svensk man 50-talare, kel- och kärlekslängtande, söker dito kvinna. Trevlig slank kille söker jordnära och glad tjej. Är i bra form. Kärlek vänskap tillit romantik närhet ärlighet. Seriös kärleksfull varm, söker go rar mysig trevlig kvinna. Här finns en allmänbildad seriös trogen och pålitlig kille som gärna vill träffa en kvinna, du får gärna ha intr. av läsning film resor kultur motion, lugna hemmakvällar, Ålder oviktigt. Trevlig rar kille, lugn söt söker dig lugna snälla tjej kanske lång. Svara en godhjärtad varm kille som är rar på alla sätt och vis. Jag svensk vanlig kille söker en glad tjej, föredrar tjejer i kjol, tycker om god mat, vin, resor. Hoppas du finns. Jag är en snäll trevlig svensk kille som vill träffa en tjej för ett förhållande. Jag har allt förutom dig snälla trevliga kvinna från Thailand. Ta kontakt. ar fast jobb, mina intr. är träna slalom innebandy mm. Jag bor söder om stan. Söker en tjej för ett seriöst förhållande. Det vore intr. och trevligt att höra av en trevlig tjej. 39-årig utlandsfödd kille söker just dig. Väntat och tvekat för länge, hör av dig. Jag är en ärlig omtänksam och manlig ensamstående pappa, med kulturintr. och utländsk bakgrund. Söker dig en livfull och ärlig kvinna för att göra livet gladare. Snäll svensk kille söker kärleken hos dig. Har du barn? Det har jag. Nu är det tid att säga adjö till ensamheten och istället våga leva tillsammans vårt liv. Det är en sanning, livet blir aldrig bättre än så här. Vill du ekonomiskt oberoende finska kvinna starta om med en trevlig man som är flyttbar seriös och 60-talist? Svensk kille, vill gärna träffa en svensk eller utländsk tjej utan problem. Tycker om äventyr och resor. Trevlig jordnära kille svensk eller nordisk kvinna för trevligt sällskap, har fast jobb, vill ha en kvinna, hoppas det går, jag är en trevlig kille ser bra ut. Fräsch trevlig man söker en kvinnlig tjej som kan ta hand om sin man för gemensam framtid med siktet inställt på äktenskap. Jag ser gärna att du som jag är rökfri och har nån form av jobb. Jag är en man, egen företagare, söker en kvinna med bra utseende, trevlig klok som ej gillar krogliv, rök och spritfri som jag. Jag är en man, 60+, något handikappad, som söker kvinna, 50+. Du ska vara resglad och gilla att pyssla. Jag är en fd direktör som är glad på livet, jag gillar att äta gott och hitta på äventyr. Lång kille, positiv ödmjuk med humor omtanke värme vänlighet söker bra trevlig tjej. Romantisk gentleman med blå ögon, letar efter en liten smal tjej. Nykter alkoholist vill börja på ny kula. Allmänt erfaren av livet, trevlig kärleksfull och flyttbar. Söker en förståndig kvinna. Livserfaren mogen ödmjuk kärlekstörstande man söker likasinnad sensuell aktiv finsk kvinna för seriös tvåsamhet. Kille, 36-år, ser okej ut, söker en tjej. Snäll vältränad fräsch kille, har ett bra jobb, söker ett stabilt liv. Attraktiv elegant välutbildad humoristisk man, fördelaktigt utseende, söker en snygg glad intelligent kvinna. Mycket snäll, söker en vkinna du är snäll och glad söker dig som tycker om lugna hemmakvällar med ett gott rödvin och en bra film. Du får gärna vara mullig. Här finns en skötsam akademiker, 71 år, som längtar efter någon att dela glädje och sorg med. Jag är intresserad av natur, kultur, teater, friluftsliv, hemmaliv mm. Du är 55+, barnkär, snäll med massor av humor. Attraktiv välutbildad blond smal sportig utan barn söker söt smal välutbildad barnfri kvinna. Charmig kille, ärlig snäll trygg och glad, vill träffa en liten söt kärleksfull rar kvinna. Gärna invandrarkvinna, men inget måste. Söt smal trendig aktiv tjej söker likasinnad tjej för vänskap mm. Om det finns kemi får vi se vart det leder. Jag är en lesbisk kärleksfull och seriös tjej, söker en feminin flyttbar tjej för ett seriöst förhållande. Fräsch bs-kille, vältränad, söker vältränad maskulin kille. Jag söker dig för mysiga stunder och givande möten. Fräsch snygg man i Dalarna söker smal eller normalbyggd kille. Jag är smal, söker dig, som kanske vill träffas. Jag finns, hoppas du finns. Har mycket kunskaper bl.a om vetenskap och djur. Fd sjökapten och artist söker kvinna. Jag är ensam man, önskar bekanskap med ungdomlig kvinna, bor i egen villa med trädgård hund och en fin raggarbil. Du måste vara hundkännare, trevlig och tycka om vovven Black. 55-årig kille, heterosexuell söker en gösnygg brud. Du måste finnas där, en käck tjej som man ramlar ihop för när man ser. Jag är egen företagare och musiker. Jag är en tjej, jag gillar musik romantik resor sport utflykter mysiga middagar och djur. Jag vill bara ha seriösa svar, ärliga och öppna, för jag är sådan själv. Missa inte mig. Jag är en bs-änkeman, 70 år, söker en lugn och trevlig man som helst inte är rökare. Jag finns i närheten av Västervik i Småland. Du charmiga kvinna i grå tröja och jeans. Jag satt vid bordet brevid dig och din son (?) på McDonalds vid Fältöversten under lunchtid, tisdagen den 19/1. Kan inte glömma dina glittrande vackra ögon. Jag är en sextiosjuårig man som ej söker kärlek, men väl gott kamratskap med någon trevlig person för kortareeller längre resor. Jag söker vänner som man kan umgås med. Jag gillar allt möjligt från promenader, skidåkning innebandy bakning matlagning bio mm. Hör av dig, vi kan göra dagarna roliga. Kvinna söker en seriös ärlig man eller kvinna i Stockholmsområdet att umgås med och prata över ett glas vin och något gott att äta. Ej sex. Ensamt efter min sambo som gick bort i höst. Har hund, katt, allmänna intressen. Jag är en glad kärring med raska ben. Söker en vandrarkompis med kulturella och historiska intressen. Ålder kön eller nationalitet inget hinder.
Endast seriösa svar
Endast seriösa svar
Endast seriösa svar
Endast seriösa svar
Endast seriösa svar, endast....
Ett möte sker mellan Mysjkin och Natasia. Ingen närhet mellan oss. I den tomheten uppstår en annan närhet, en ny känsla. en vilja och ett begär och en blick som verkar stå inför en omöjlighet. Natasia ser på mig som om vi är ombord på ett sjunkande skepp eller ett störtande plan, blicken uttrycker plötsligheten och den kusliga overkligheten, som att det finns så mycket att säga men det spelar ingen roll eftersom vi snart kommer störta och om några sekunder vara döda, borta, släckta, i alla fall och att det är otroligt och nästan lustigt om man tänker efter men alltså bara helt ofattbart och alltså att stå inför sin sista dom, livet ska slockna, det ofattbara i ett sådant multum ombord på ett plan på väg rakt mot marken, och så blicken som bekräftar den andra och säger att det finns ingenting att säga. Vad ska man säga? "Nu kommer det.."
Det är den blicken och plankraschen kommer i form av ord, i form av bekännelser och svek som känns minst lika kusliga och overkliga. Natasia har levt sitt liv på sina villkor, oavsett vilka lösningar som blivit nödvändiga och jag, Mysjkin, är, onekligen, en idiot. Jag vill slå tillbaka, jag vill ge moteld, jag vill också attackera med ord, vill säga något som gör minst lika ont. Men det kan jag inte, hur mycket jag än försöker. Vilka ord jag än använder så kan det bara bli sårande och förolämpande, men hur jag än försöker kan jag aldrig skapa en plankrasch med mina ord. Jag kommer inte ens i närheten av något så overkligt och överväldigande. Smärtan, den jag upplever, kan inte begripas eller föreställas av henne, så empatin uteblir. Allt blir bara konstaterande och kausalitet, som att förklara krig genom att skriva under ett dokument. Bläck på papper och hundratusentals döda människor. Nej, hur ska det kunna begripas.
"Jag ljuger inte längre", jag hör henne säga det likt Aglaya. Det är, ironiskt nog, en lögn. Eller kanske en slags halvsvajig icke-sanning, ett hyggligt förtäckt alibi, som att man inte orkar renovera om huset men man har åtminstone köpt några billy-hyllor och en fåtölj på en second hand-affär, hängt upp en tavla på väggen och börjat dammsuga två gånger om dagen för att det verkligen ska se fint ut. Jag, däremot, ljuger faktiskt inte. Jag säger precis vad jag ser, en vana som ska växa fram till ett nytt förhållningssätt under det halvår som är kvar av årtiondet. Jag har aldrig varit mycket för lögner eller skvaller eller omskrivningar eller halvsanningar till att börja med, men om jag nu någonsin varit en uppriktig människa har jag nu blivit än mer sann. Ovillkorligen har jag gjort mig till en idiot, men jag och hon och vem som helst vet hur saker egentligen förhåller sig här i livet (it takes a fool to remain sane). Jag säger vad jag vet är sant och tvekar inte inför ett enda svar eller en enda formulering. Senare ska jag förstå att det här blir mitt nya språk, jag kommer alltid trycka upp människor mot väggen i och med min egen rakhet. Hennes ord verkar bli mer nervösa och osammanhängande efter att jag börjat prata total sanning, som om hon letar rum att springa in och gömma sig i, saker att hitta på, händelser som typ hänt, uttryck att använda sig av utan att veta vad dom betyder, verkligheter att skriva om, med ett vokabulär som inte är hennes eget, som att hon vill kunna säga något utan insats, säga något utan att behöva vara rädd för att förlora något, stå till svars för sägandet, men när kakan varken äts eller behålls utan när jag helt enkelt tar bort den, då blir Natasia rastlös och förvirrad, det är i hennes natur antar jag. Jag vill bara ha sanningen. Så.. tja. Jag får ett par bitar att leka med. Med dessa får jag väl pussla ihop den bild jag kan få ihop. Det är inte många bitar, bilden är fragmentarisk och fattig. Det är mest hål där andra bitar saknas, men det gör inget för det är bättre än ingenting. Jag sitter hellre med ett fåtal ojämna bitar av sanning, än ett överflöd av faslkhet, en skön hel bild som är helt artificiell. Jag känner andnöden släppa, blir nästan förlåtande, nästan glad, nästan rimligt tänkande. Så länge det, äntligen, rör sig om något som är oförfalskad sanning. Möter blicken igen. Jag vet så lite, har kanske aldrig vetat särskilt mycket. Vad var sant. Hur mycket av allt det som var falskt var falskt, jag menar hur mycket, det är ju mycket, men hur mycket? Är det allt eller bara nästan? Jag hade kunnat finnas där, här och nu, någonstans i någon form, jag tror jag skulle kunna behövas på ett eller annat sätt. Vi sitter där vi sitter och ögonen som möter mig är som en trasig spegel, ett fladdrande vatten, ett ledsamt duggregn över en dunkel skog där skymningen framhäver det grå, det gröna, det mörka i kanterna. Jag känner angelägenheten och saknar i samma sekund känslan av att finnas till hands, att betyda något. Det händer inte ofta att jag skiljer mig från, och slutgiltigt separerar, ifrån människor jag haft en viktig relation med. Nu vet jag att jag står med tändsticksasken ute i kylan, en situation jag säkert hjälpt mig att försätta mig i. Jag vet så lite nu, samtidigt vet jag vad jag vet såsom jag vet vad jag vet, född med denna gåva och förbannelse att se och förstå så mycket, kunna avläsa känslor och energi, jag kan läsa ögon och betrakta tankar innan, medan och efter att dom tänkts av andra. Jag får höra vissa antydningar, som jag vet ska ge mig någon slags idé om något slags liv jag inte vet något om, och att det är bra, det fungerar fint, saker är inte alltid bra och ingen eller om det är inget är ju perfekt men det är vid just dom där orden det skakar till i en stum vibration; det. känns. bra. Jag hör orden sägas. Jag ser ögonen och blicken och den följande tystnaden som med ett frågetecken efter och det är så uppenbart inte sant.
I vinter
Jag var på väg till en föreläsning igår som jag inte hade någon motivation att gå till, så därför var min väg mot solhuset mer av en promenad. Jag brydde mig inte om huruvida jag blev sen eller dylikt och det skulle för övrigt faktiskt visa sig att föreläsningen inte ens existerade, så jag hade ju inte förlorat något i vilket fall som helst. Det var en ganska lysande dag vars klockslag balanserade mellan förmiddag och eftermiddag lika precist som temperaturen balanserade som en kompassnål mellan nollgradigheten. Söt luft som mjuk frisk frukt. Underlaget på asfalten varierade mellan krasigt vårgrus, plask, kramig snöblask och isgång. Vid den oanseliga men magiska gatan Kiliangatan, jag är säker på att det är en övernaturlig liten gata som i en dunkel båge kopplar Mårtenstorgets urbana landskap med det uråldriga universitetsområdet med Domkyrkan som ankare mitt i Lundagårds grönska, kom jag mig för att fundera på alla människor jag träffat i den här staden. Minns en fantastisk trio på Wermlands nation, första gången jag var ute här som student, hösten för två år sedan. Minns dom så tydligt, deras karaktärer, roliga människor, sansad brunett, vådlig blondin och en norsk man som verkade ta allt med ett bakåtlutat leende. Träffade dom bara en enda gång, då och där, men jag har kvar deras telefonnummer. Skalan är ganska stor, det finns ingen kontinuitet i vilka man träffar, hur ofta eller till vilken grad. Det ter sig slumpmässigt nästan, vissa människor umgås man med en hel termin varefter man av någon anledning inte hörs mer. Andra människor träffar man då och då, i slumpmässiga sammanhang eller rättare sagt sammanhang som man förstås båda dras till. Det kan röra sig om gemensamma bekanta eller någon annan tillställning. Så finns det människor man överhuvudtaget bara träffat någon gång och så finns det människor man av någon anledning alltid träffar vare sig man vill det eller inte. Mitt i denna tankegång ser jag en bekant komma gående under Lundagårds nakna bleka vintergrönska. Ett runt och vänligt ansikte med karaktäristiskt bockskägg, akademiskt disciplinerad klädsel och små ögon som ser ut som att dom betraktar en såväl roat som analytiskt. Det är en gammal bekant ifrån tjugohundraåtta som vi med tanke på hans robusta och av naturen skapade stora fysik, kan kalla Björne. Vi finner oss samtala i dryga kvarten om såväl förr som nu och den stora kaka dunderskvaller som cirkulerar, ett stycke nyhet som inte ens så pass intelligenta och inför ytlighet apatiska män som han och jag kan undgå att prata om. Vi har roligt åt detta och det verkar uppenbart att en slags naturlig kemi uppstår. Nästan trevande, två poler som cirkulerar såsom poler här cirkulerar utan att hitta en ordentlig källa till gravitation, centralisering, bli en kropp. Björne nämner en annan gemensam bekant, vi kan kalla honom för Lille Skutt. Han hade försökt få ut Lille Skutt och dricka öl, utan att något blivit av. Jag förklarade att Lille Skutt kan vara lite kärv och motstridig, men att det å andra sidan förhåller sig ovanligt svårt och märkligt med det sociala livet här. Alla känner alla och social öppenhet främlingar emellan är en dygd; paradoxalt nog uppstår en inflation där det blir svårt att uppnå någon form utav verklig och kännbar kontakt mellan en människa och en annan. I vilket fall som helst höll jag med om att "vi borde ta och styra upp något". Björne utlovade att han skulle höra av sig till Lille Skutt någon av dessa dagar. Dessa vanligt förekommande fraser som sällan leder till något verkligt, och det är okart varför. Jag fortsatte begrunda detta märkliga lilla syndrom den resterande vägen till solhuset. Då jag gick förbi AF-borgens massiva vita och lät mig slukas av det närliggande området av grönska och klängväxter, ett område som lämpligt nog kallas "Paradiset", med skylt och allt, tyckte jag att det måste vara en fråga om ett slags engagemang som saknas, en slags kärlekspunk som inte existerar i våra unga bröstkorgar, men att det faktiskt borde gå att få en rörlighet att uppstå, kanske hitta ett socialt sammanhang som fungerar när vi nu bor i en stad som redan är så pass vackert öppen. Få andra ställen är det, jag kan nästan inte komma att tänka på någon jämförbar plats. Mina tankar skingrades återigen på väg upp mot solhuset, i den vackra park som omringar det väldiga, hisnande mästerliga studentbiblioteket med sina klängväxter och sin murgröna, när jag återigen ser ett bekant ansikte möta mig. Vem är det då inte om Lille Skutt själv i hög person. Jag förklarar att jag nyligen träffat Björne och att vi nämnde honom och öl. Lille Skutt och jag pratar vidare om liknande saker som jag språkat med Björne om, även om vi även lägger till lokalt prat om våra kurser och liknande. Lille Skutt föreslår att redan ikväll slå våra kloka huvuden ihop. Jag inser att jag tycker det är en strålande idé.
Timmar senare, i det dunkla och ständigt lummiga området Vildanden, med sina långa promenadstråk, sin märkliga arkitektur i studentgettot med Blekingska nationen som ett svartvitt indiehjärta som dunkar i mitten sitter jag hos Lille Skutt med Björne som jag slagit följe med vid stationen och vandrat hit med. Vi sitter med dom människor jag lyckats skrapa ihop, det vill säga Malmöprinsen och min mycket gamla vän Elaine. Människor som High Five Junior och Fröken K har inte behagat svara mina optimistiska sms, men Shadowfox var med sin fruga i Malmö, Röda Dansken hade tyvärr "danska hatten" på sig (vad nu det innebär, skratta gärna i oförstånd) och så vidare. Det hänvisades alltsomoftast till kakbak och hemmakväll. Vi är glada ändå, och skålar våra glas med öl, vin och whiskey och i takt med att vårt rus ökar blir även stämningen gladare. Vi pratar, skarpt och kritiskt gentemot varandra, om lättvikten eller tungvikten i James Camerons tematiska avdelning, jag och Björne börjar givetvis efterhand snöa in oss på Arne Mattsson, Bruno Mattei, Fulci och Argento varpå resterande sällskap övergår till mer roande ting, som livskriser och usla utbildningar. Malmöprinsen återberättar med skrattet i halsen anekdoten om kvinnan jag på dansgolvet utan vidare bet i halsen, som senare visade sig gå i vår klass, varpå han utbrister att det är en genialisk historia inte bara för att den är vansinnigt rolig, utan även för att den ger ett så tydligt exempel på hur Lund är, såväl i storlek som i kultur och socialt klimat. Efterhand rör vi oss ett stenkast bort till Blekingska, där det visar sig att Björne inte kommer in, ty han är oavsiktligen medlem i Smålands nation, det "socialistiska alternativet" som i all uppriktighet ganska kontraproduktiva och bökiga och består av överklassens och medelklassens posörvänster och som uppenbarligen bara hindrar folk från att ha roligt. Vi är inte särskilt nedstämda utan rör oss friskt inåt stan istället där vi knökar in oss på Ariman, det där generella klassikerstället som alla städer har, där vi i dunklet vid ett runt bord pratat vitt och brett om kärlekens vara och icke vara, relationers ingångar och utgångar, förhållanden som konstellationer och verkliga livsförhållanden. Elaine begär att högljutt få citera Stagnelius och jag uttrycker min ambivalens mot Åsa Beckman och mitt direkta förakt för Schottan, samt påpekar att om Stig Larsson med sin finska alagarblick skulle luta sig fram till mig och utlova urinering i halsstrupe skulle jag nog mest skratta, varpå Björne påpekar att jag på tal om det verkligen borde läsa dom böcker han har av Stig "surpissaren" Larsson eftersom dom, enligt honom och hans fyra år på litteraturlinjen, är vansinnigt bra. Jag är överförfriskad och använder ett alltför vulgärt vokabulär, men i övrigt är det fem människor som har väldigt roligt kring ett litet bord i en stökig högljdud salong full av människor och jag ser till och med Papegoj-Per den gamla skojaren som kommit tillbaka från Belgien dit han spontant flydde och kom på att det var lika grått och trist där som här. Som en detalj i en stor målning svajar hans huvud som en perfektion av en kväll i denna stad. Efter att alla lampor tänts och personalen föst ut oss i natten tar sig Malmöprinsen engagerat mot sin sista buss, jag och Björne börjar rulla med hälarna mot esplanaden där vi senare i min lägenhet kommer råka ha ner min TV så att den brakar ihop på golvet men vi är för druckna och på väg mot sömn för att bry oss, och Elaine går hem i natten med Lille Skutt och jag är så glad över att ha skapat något, skapat närhet mellan främlingar och bekantingar, skapat vänskap och mänsklighet, utifrån ingenting, utifrån ensamhet framför varsin blinkande skärm har jag håvat in dom olika polerna, skapat gravitation, fött lycka, gjort gott, målat en vacker bild för människor att uppleva i verkliga livet, allt i största möjliga styrka, skönhet, färg, mänsklighet, allt i största möjliga sanning.
/
blicken som är som den från ett säte, öga mot öga med en flygkrasch, en plötslig nära förestående utplåning. och, samtidigt, vi står alla öga mot öga med en nära förestående utplåning. en sjungande själ i en dansande kropp, ända in i den yttersta dagen som gryr i jord och aska, och ristas på sten. den blicken är samma blick, i alla människor, hela tiden.
gästskunkare schjeldahl
[2010-01-21 15:08:28.02]
istället för att gå till skolan eller skriva på skunk, fixar jag andra föreläsningar och låter mr schjeldahl ta ordet, ord jag i vilket fall som helst ändå skulle skriva här, mer eller mindre.
Woman under the influence
[2010-01-19 17:08:17.813]
Allt är på sin plats, utom det som hänger löst. I spegeln står hon klädd som den hon ska vara, i duschen faller droppar ner i en samlad pöl i tyst gravitation. Fönstret på glänt som läcker in trafik, handen som drar igen trä med ett ljud som knycker ett knak och kapar ljudet över till tystnad i rummet. Lampan i taket dinglar lätt och ljud av skor genom det ena rummet, följt av kranen i köket. Ett glas med vatten, kant möter läpparna en ström längs halsen och halsen på huden rör på sig. Andetaget, glaset mot handfatet, huvudet vänder ett knyck och ögonen i spegeln ser tillbaka. Du tar inte hand om ditt liv, "jag tar visst hand om mitt liv, det är exakt vad jag gör". Lämnar blicken, axel och hår, jacka och skor, rassla en nyckel. Dörren igen i hallen låser dörren igen med nyckeln rasslar ner i väskan, gå steg i flera våningars trappsteg eller stå stillastående i hiss på väg ner, titta ingenstans, bara vara, där ute. Där ute strömmar livet. Träd rör sig, djur flyger från ena hållet till det andra, alla andra människor rör sig den ena sekunden efter den andra tillsammans i lugnt kaos. Stegen mot marken, rörelsen tar ena foten med den andra, kroppen dras framåt genom luften, lungan andas syret, ögonen snabbare än sekunder, tankarna rör sig oförklarliga steg inåt och utåt, framåt och uppåt, ingenstans någon viss stans. En bil backar upp, en bil svänger av, stegen som stannar vid gatan, en bil som kör förbi, stegen som fortsätter röra kroppen över asfalt, grus, snö, fortfarande överallt detta lugna kaos. Hon hör sina tankar som en voice over i huvudet, ibland överröstad av annat, ibland inte, ord flyger upp och faller ner som ur vågor. Tar det lugnt. Ha pluggat alla håll. Det funkar. Den ena dagen och sen den andra. Fulla dagar i kalendern och packade kvällar utanför ansvaret. Tar hand om mitt liv, tar visst hand om mitt liv. Vem är inte rädd. Alla är rädda. Har så jag klarar mig. Det går bra nu. Det går, stegen, rörelsen framåt, ett vinddrag kastar grus i ögonen, blinkar irriterat, stanna i ett hack och pilla med ögat. Vid nästa krön, svänger, en helt ny bild för ögonen, en gata och nya bilar nya djur nytt folk nytt kaos, nytt lugn. Vid tjugofemte steget en trapp av sten. Skyltfönster och skyltar i fönstret. Det kan förresten hända där inne, det kan hända på andra sidan dörren, några sekunder och så är ingenting vad det tidigare varit. Tar visst hand om mitt liv, det mesta är under kontroll. Vid disken ett enda ögonkast från någon som råkar stå där som såg dig när du kom in, ögon blick kropp minns och vänta nu lite, vad är det som händer. En dunk i maggropen som en plötslig sten sjunken till botten av havet, långsam sand svävar upp som svampar du stampar i barndom och skog. Yrsel, bara ett glas vatten. Tar... om... mitt.. vad... letar efter något att inhandla här eller hur var det nu. En halsduk värmer för mycket, drar av den, blicken framåt ingenstans någon viss, att inte spana åt fel håll, det borde räcka med att bara låta halsduken glida av men det gör det inte för det kanske var någon som såg mig göra det, såg den glida över halsen. Stegen hitåt, stryp allt darr, ta hand om det, visst har väl vi setts förr. En lögn, men ändå kanske inte, beror på hur man ser på det. Tar hand om mitt liv; upp till bevis, möt blicken, en röst du burit med dig om nätter i fingrarna innan medvetslösheten. Länge sen. Tar hand om mitt liv. Upp till bevis, möt blicken, möt rösten. Rösten stadig, språket håller. Allt är på sin plats, utom det som hänger löst. Ett våldsamt kusligt donk när en vit fågel åker in i skyltfönstret, faller ner sprattlande på asfalten där utanför, lämnar blod och fjädrar mot glaset. Du hoppade till, det kan inte förnekas. Han tog din hand samma sekund, det kändes logiskt det kan inte förnekas, du lät den stanna kvar det kan inte förnekas, kaoset är inte lugnt, medan du hämtar andan och händerna glider isär från varandra, centimeter av luft mellan hud, en liten stöt, halsdukselektricitet mot huden, hårstrån flyger upp i luften, lugnar du ner dig men alla byggnaderna brinner redan, dina tankar rasar och din tunga letar efter ord, ord som tungor inte uttrycker med stämband.
Köper ett paket cigaretter på vägen ut, det var inte tanken alls, det var ett tag sedan, det var så längesedan vi sist sågs nej jag tar hand.. tar din hand... Återfaller till ett behov på gatan, tänder ett gammalt ankare som håller tillbaka allt på sin plats. Genom kroppen, rök i lungan genom näsan, iris krypmer hår står, ut i luften känns allt skönt igen. Men hon tänker inte tankarna längre, bara är för en stund. Det här kan allvarligt skada dig själv och andra i din närhet. Att ta hand eller glida mellan fingrarna, pek. lång, ett nummer, siffor i rad, tobak och vin, rök i luft, kropp andas tunga fingrar ett möte som inte kommer skrivas upp i kalendern. Tänker inte på det, som om det inte hänt, tar ju hand om liv. Finns bara i fickorna, små data, vinddragen kommer som dom alltid gör och kaoset är lika lugnt som nyss. Någon ringer henne och hennes röst är glad. Heeeej. Det är en vanlig dag, har knappt börjat. Lite försenad nu. Var inget särskilt. Det funkar. Allt är på sin plats, utom det som hänger löst.
LOVEPUNK feat. Cassavetes
[2010-01-17 05:21:49.283]
INLEDANDE FÖRKLARING Det här är en text som jag vill ska bli läst. Jag har i tio års tid skrivit en massa skit på den här sidan men det är det första jag någonsin skrivit här som jag uppmuntrar andra till att läsa. Det är en lång text, jag skriver gärna mycket och länge, men återigen är det här, förmodligen för första gången, helt befogat. Det är förstås fritt för vem som helst att ignorera den här texten men den är inte menad att skummas igenom. Det här vill jag att ni läser.
"I saw the kids having their lives planned. They were going to go to certain universities and they'd work for that. Their whole lives were mapped out before they began. They had no chance to say, 'This is what I want to be.' /.../ I didn't enjoy a second of it because there wasn't anyone there enjoying it"
/John Cassavetes, om high school och college i Cassavetes on Cassavetes.
Med detta inleder jag min era av LOVEPUNK. Lovepunk är en genre, en rörelse, en idé, en formulering, en formulering för det goda i en tid då det onda har en klar och tydlig formulering medan det goda saknar en och verkar ha en generation som saknar redskapen för att bygga upp en formulering. Jag kallar det Lovepunk men om någon har ett bättre namnförslag så är det bara att räcka upp handen (alt. skicka ett mail). Jag börjar med min enda röst, enbart mig själv. Det är bättre än ingenting. Framtiden kan inte utsägas.
LOVEPUNK, jag vill att vi - vi människor, framförallt vi unga människor - lugnar ner oss. Det är okej att känna smärta. Det är okej att känna hopplöshet. Det är okej att vara förvirrad. Det är okej att ha känslor! Kan vi släppa fram det? Liksom, en gång för alla. Kan vi alla bara få gråta ut tillsammans en gång för alla, så kan vi släppa det, så kan trycket kanske släppa, så kan vi äntligen få andas frisk luft igen? Sen, när vi har gråtit ut och andats lite ny luft, kan vi kanske våga oss fram till nästa steg - förstå att vi allihop är värda otroligt mycket var och en. Vi har mänskliga värden och vi har inneboende talanger, nej styrkor. Jag är ganska dålig på att dansa. Men du, som läser, kanske är sjukt jävla begåvad. Själv kan jag skriva jävligt bra. Jag har försökt men jag fattar inte hur man syr kläder, jag önskar att någon kunde lära mig. Jag vet att det sitter en 80-talist där ute någonstans och läser det här som är fingerfärdig som en ninja och lappar ihop tygplagg som en halvgud. Jag lär mig gärna några tips, om du har några. Det här vi har, var och en, är styrkor som vi har på riktigt. Våra styrkor är verkliga. Jag tycker det är dags att vi lär oss vad vi är bra på och, utan att vi känner att vi behöver förklara oss, gör det och gör det till allraste fullo. Sedan tycker jag att vi ser på varandra och en gång för alla lär oss att vi bara är ensamma om vi slutar bry oss om varandra - eller jag menar, har vi inte lärt oss det vid det här laget? Vi unga människor är i underläge nu, vi är osynliga, vi är små och svaga och vi gråter och verkar inte lyckas hitta på något vettigt att göra men jag tycker vi rycker upp oss och gör någonting. Vad ska vi göra? Jag ska säga det här - LOVEPUNK - som ett förslag: Vi ska inte samlas under en enda idé, vi ska inte följa ett enda regelverk, men vi ska heller inte hålla käften för varandra, vi ska inte ljuga för varandra och framförallt inte för oss själva. Vi vill alla vara goda. Så vi ska vara goda. Mot varandra och mot oss själva. Förvirringen just nu är total. Vi måste leta upp vilka vi är, hitta dom vi är, och släppa lös dom. Det här går, jag är mer säker än jag någonsin varit om något annat, det här är fullständigt möjligt om vi bara slappnar av och börjar lita på varandra. Vi måste helt enkelt resa oss och flyga iväg. Vi är ungdomar. Vi har styrkor. Vi är vackra allihopa. Det är dags att ta plats i världen. Vi har trots allt redan växt upp för längesen.
LOVEPUNK, jag vill introducera en god kraft som bygger på kärlek, sanning och styrka, med en vilja se en människa i harmoni, i klarhet och i rörelse. Inga tidigare föreställningar får återanvändas i dogmatism, nu är tiden att freestyla, att hitta något som både fungerar (högerpolitiskt ideal) och som är moraliskt försvarbart (vänsterpolitiskt ideal). Socialismen är död och alla strukturella helomfattande lösningar för en bättre värld kontra den skenheliga demokratin är också sedan länge döda. Vulgokapitalism kan sägas "leva", men kapitalism har aldrig varit en organism, det är bara en maskin som ständigt är påslagen. Detsamma gäller och har nästan alltid gällt för det akademiska teoretiserandet. Alla dom här sakerna går att använda sig av, men det jag tycker känns så otroligt angeläget mer än någonsin nu är att se till människan. Att förinta alla förutfattade meningar - även dom som handlar om att alla människor är goda och fördomsfria för det har bara blivit floskler och tomma termer som inte går in längre - och istället hitta varje människas styrka, fantasi och kreativitet och släppa dom fria. Jag drömmer om en kollektiv själslig bomb - love - och därefter ett stort kollektivt undersökande, oavbrutet, angeläget, vilt engagerat - punk. Vilka är vi? Vad vill vi? Vad är våra styrkor och hur kan vi använda dom så gränslöst och konstruktivt som möjligt? När sociologerna tidigt pratade om 80-talisterna som en generation som skulle präglas av "kollektiv individualism" trodde jag inte, även om jag kanske borde gjort det, att det skulle realiseras i detta tragiska, mentala u-landskap som vi unga människor idag rör oss i. "Individualism" innebar bara att varje människa blivit sin egen potentiella begåvning, manager, företag, reklampelare och säljare samtidigt - och "kollektiv" att ingen bryr sig om den andre. Alla har sin show, och vi mår därför dåligt eftersom vi saknar äkta värden och struntar i att försöka ta hand om varandra - vi har tryckts ner av att vi växt upp med gränslösa, men bara ytliga, valmöjligheter och inga substantiella och värdefulla idéer att fylla våra själar med. Den äldsta 80-talisten är i år trettio år, den yngsta tjugoett, så kom igen, kan vi inte erkänna det här nu: Med våra tomma själar har vi irrat in i en kollektiv depression. Vi är Alla Olyckliga och därför är vår olycklighet Vårt Gemensamma Ansvar och Vår Gemensamma Angelägenhet. Vi mår dåligt för att vi gör saker som omöjligen kan göra oss lyckliga, vi mår ännu sämre eftersom vi inte vågar bry oss och öppna oss för varandra och vi mår sämre än sämst av att ingen i sin tur kommer till oss. Vi sitter på våra rum och mår dåligt och skulden är så tung och förvirringen så total för vi förstår inte att det är värdelösheten som orsakar det här, vi har inte växt upp med det värdeläddade språket, vi har växt upp med skräp och ytlighet i alla dess former från 90-talets medialandskap och nyliberalism och ironi och så vidare, vi vet inte ens hur vi ska göra för att prata på allvar om verkliga värden. Det är okänt och rädda blir vi som människor i urminnes tider alltid varit rädda för det okända - men det är just det, vi tillhör arten människa, denna art har levt på jorden i hundratusentals år och vi är en del av dess historia, vi har lika mycket rätt att höja våra röster som alla andra som någonsin levt, vi är lika mycket värda som alla människor som någonsin levt och dött på den här jorden, vi är inte sämre och mindre värda. Varför tror vi det?
Till och med jag själv, som alltid känt mig som en människa som är så god och stark jag kunnat vara, har på sistone drabbats så mycket av denna kollektiva depression att jag inte längre är säker på dom mest självklara känslorna som kärlek, respekt, tro, självinsikt. Jag har sagt att jag blivit hård på sistone, men jag märker att ondskefulla spioner letat sig in i mitt hjärta. Jag kan betrakta mina ord när dom uttryckts i hat och elakhet och säga till mig själv att jag kan väl omöjligen ha uttryckt dom här sakerna? Ens för konstens skull? Sen ser jag Jimmie Åkesson och Jan Björklund, lyssnar på regeringens lobbyistprat om räddningsansvaret för Haiti (nästan enbart en charad avsedd för dom TV-tittare som fortfarande har agg kvar från tsunamin 2004), jag ser vågen av estetiskt tilltalande innehållslöshet i hela bloggosfären och i hela nöjesindustrin och på kultursidorna och till och med bland författare, poeter, konstnärer, och jag ser nitiska post-kommunister och pre-fascister och bagladyn jag träffade på en iskall nattpromenad, hur hon gick gråtandes på gatan med händerna fulla av näsdukar, bad om en cigarett, hulkade något om skilsmässa och att barnen var utomlands, frågade om jag bodde i närheten och kunde hon inte få värma sig i min trappuppgång och jag kunde inte svara för jag tänkte bara på bostadsrättsföreningen och portkoden och kan jag bli upptäckt om jag släpper in henne och jag vill inte bli indragen i problem och jag har min egen situation att tänka på och rädslan och stumheten och fyfan, fyfan, fyfan, inte för dom, den, inte för allt, utan för mig själv. Hur kan man inte bli negativt påverkad i den här miljön? Jag står som Luke Skywalker med ena handen svart inför en far jag nästan mördat och Kejsaren kacklar. Det har blivit dags att en gång för alla slänga ifrån sig den där ljussabeln. I'll never turn to the dark side.
Jag lever med mörker, negativism, fascistoida tendenser, illvilja och hat - överallt ser jag dom här sakerna och jag börjar alltså känna dom i mig själv också. Situationen har blivit ohållbar. I takt med att jag själv upplevt diverse motgångar och i takt med att det blivit allt svårare för mig att handskas med mörka krafter, såväl mörka yttre krafter mot mig och omkring mig som mörka krafter i mig, kort sagt i takt med att dom mörka krafterna funnit ett kretslopp i mig genom omvärlden och tillbaka, har det blivit allt svårare att se mig själv i spegeln lika mycket som det blivit svårare att titta ut genom fönstret. Det här går inte längre. Det är dags nu att en gång för alla statuera ett nytt exempel, hitta ett nytt förhållningssätt, värma upp goda krafter och öppna upp för ljuset - jag vet inte vart denna idé kommer leda mig, men jag vet att jag bara kan börja med mig själv - I'm starting with the man in the mirror, för att citera en äkta lovepunkledstjärna. Kanske slutar jag med mig själv också. Hur ska jag kunna veta det? Det är en senare fråga. Just nu gäller det bara att börja.
Du som läser detta kanske tycker att det låter flummigt. Jag frågar; i kontrast till vad? Allt konkret och jordbundet får oss att må dåligt. Det har att göra med att vi inte längre tillåts drömma såvida vi inte kan vara lönsamma, vi får inte längre ha idéer så länge dom inte har med marknadsekonomi att göra, vi får inte längre vara människor så länge vi inte är konsumenter. Det här är inte en politisk hållning jag förespråkar, den är moralisk. Det finns faktiskt rätt och fel. Människan har byggt sin värld på en föreställning om vad som är rätt och fel och detta är grundläggande saker som ingen säger emot - bland annat att vi alla är lika värda, och jag vill här lägga till (för idag verkar ingen hålla med) att detta värde är stort till att börja med. Jag vet att det finns en vilja till att uppnå harmoni och lycka - vilken blogg som helst, och jag menar vilken som helst, visar prov på styrka för det är publicerat skrivande och det är att ha någon form av bild som man aktivt arbetar framåt med. Jag ser frön till storhet i vilken fjortonårig bloggbrud som helst. Det finns själ och hjärta. Problemet är bara att det ofta ekar innehållslöst, står och faller formlöst och existerar utan mening som om det lika gärna inte kunde finnas till att börja med, som om konsten och konstnären, eller rättare sagt poängen med det hela, inte formats.
Jag vet att det finns en vilja till att uppnå harmoni och lycka. Ett annat exempel är politiskt engagemang bland unga som det också finns ganska gott om. Jag är glad att grupper av vilket slag som helst överhuvudtaget startar för det visar prov på empati, vi har inte förlorat den här känslan av vad som är rätt och fel. Ganska mycket tyder ändå på att vi skulle ha gjort det, som saker ser ut. Politiskt engagemang är till exempel bra - men hur mycket är floskler och någon annans gamla idéer? Hur mycket av ideologierna är där för att fylla något annat, ge dig en idé om en identitet att hålla fast vid? Vad menas med att stoppa gatuvåld? Varför ska ingen få tjäna mer än si och så mycket pengar, har du någonsin träffat Ingvar Kamprad? Han är på riktigt han också, en människa av kött och blod, vet du vem och vad du pratar om? Ge mig ett enda gott, kreativt och nyskapande skäl till att kasta den där stenen mot skyltfönstret, maskerad som en Dark Knight eller snarare en anarkistisk joker. Eller, ja, är det bara frustration? Hör här - Vi kan skapa våra idéer själva, oavsett vad tidigare människor huggit i sina stenar. Vi är inte dömda till forna tiders föreställningar, vi är inte dömda till samma gamla åsiktskrig och meningslösa teori-mot-teori-ord-mot-ord-debatter som bara resulterar i att tre plus sex omöjligen kan bli ett jämnt tal. Jag drömmer om en generation som sätter ett plus ett och får två. Jag talar lika mycket till den politiska dogmatismen som till den teoretiska spegelsalen. Jag har själv hållt på hur länge som helst att prata och skriva i oändligheter om vart bilden spricker, vad som är så jävla fel med allt och det ruttna i omvärlden. Jag vet exakt varför man kan hålla på så länge med att prata om alltings jävlighet - man vet att man inte löser några problem. Det är så frestande enkelt att poängtera vad som är åt helvete och det är så lätt att fortsätta göra det, nästan som om att man blir road av själva upptäcksfärden för nyanserna av jävlighet är ju så väldigt många, i synnerhet om man vill hitta syndromen kommer dom framträda som väderkvarnar och pyrrhussegrar på nolltid. Men vi lever faktiskt här på riktigt, vi människor delar en tid tillsammans här på riktigt. Det duger inte att sitta och grubbla. Step out of your eccho chamber, gör någonting, bli aktiv! Här! Nu! Den där Anna Hellberg-texten som ploppade upp på DN, utan större efterreaktioner förstås, visade dessutom på vad jag alltid misstänkt, att den unga och konstnärliga rörelsen idag inte är en reaktionär rörelse alls, den vill bara in i värmen och komforten som alla andra. Jag återkommer till Cassavetes:
"I've known a lot of filmmakers who started out with enormous talents and lost momentum. I don't say they're selling out, but somehow if you fight the system you're going to lose it. That is basically the point. I don't care whether you're a painter or an architect, you can't fight the system. In my mind, if you fight the system it only means you want to join it. So it is very important that you do something you like, that you're involved in enough to hold your interest no matter how long it takes"
Cassavetes gjorde sin fantastiska debutfilm Shadows utan att bli betald. Skådespelarna fick inte heller betalt och ingen i filmteamet fick betalt heller. Inga pengar var i rörelse så det är på sätt och vis en total nollbudgetfilm. Cassavetes menar att det som födde filmen var Kreativitet, Engagemang, Entusiasm, Nyfikenhet och en slags konst men en slags konst för sakens skull. Jag kommer att tänka på filmen jag själv gjorde i gymnasiet och inser att jag till exempel inte behöver försvara exempelvis den filmen - den är gjord av mig själv i min fullaste kraft och med totalt engagemang och kreativitet, i klaraste syfte. Den är opolitisk och den saknar agenda - den är ett organsikt stycke konst. Den är på riktigt och jag gjorde den på riktigt för jag 1. Kan film. 2. Kan göra film till den mån jag kan. 3. Hade för tillfället ett brinnande ämne och 4. Hade allt jag behövde - det är allt som behövs, därefter är det bara att hetsa upp bländverket och släppa lös alla krafter! Det är på sätt och vis fullkomligt oväsentligt om den är "bra" eller "dålig" den är vid liv och sann.
Jag pratar om konst och konstnärlighet här, för det är mitt fält. Men min föreställning om Lovepunk gäller vad som helst och vem som helst. Människa, gör vad du vill men se till att du älskar det du gör och kan göra det bättre än dom flesta, se till att du vet vad du håller på med, se till att du gör det i sanning och i ärlighet och med allt engagemang du har, tänd din eld och brinn brinn brinn för vad det än är du känner att du vill göra för din sak och styrkas skull. Om du kan det du kan och vill det du vill och om du gör det du gör så kommer världen lyssna. Jag vet att jag kommer lyssna till exempel. Så kan du lyssna på mig och så slipper vi vara ensamma, eller hur? Tillsammans kan vi bli starka, om vi bara hittar oss själva igen. Lyssna på Håkan Hellström till exempel, han är lovepunk. Ika i rutan är lovepunk och Di Leva är komplett lovepunk. Jag gillar inte Markus Krunegård, men han är lovepunk så jag förstår att man kan göra det. Jag vet att jag själv är inne på sista fasen av att färdigställa en roman som är en lovepunkroman. Min Arnövän, och därmed helt unika vän, Eli (intervju i svd, man blir glad) har skrivit en från vad jag har läst fullkomligt lysande roman som utan tvekan är en tvättäkta lovepunkroman och kanske, vem vet, en riktig dörröppnare för precis vad jag nu pratar om. Men just nu är det bara jag som säger det här, för vem som än finns där ute.
Jag vill ha Lovepunk. Jag börjar nu. Vem som helst får följa med.
*
Epilog för det här inlägget (men det här är bara början).
Och John Cassavetes är förresten bara ett exempel, det råkade bli han som öppnade dörren för mig nu men det hade förstås lika gärna kunnat vara någon annan. Han var inte en politisk eller uttalat konstnärlig eller intellektuell filmskapare. Han var bara filmskapare, kort och gott. Jag vill se filmskapare kort och gott och författare och kort och gott. Bloggare! Skriv en blogg för bloggens skull. Kockar! Gör mat för matens skull. Modemänniskor! Gör... vad ni nu gör... men gör det för sakens skull, för en kärlek ni har, ni vet mer om mode än vad jag gör så utbilda mig! Värdet! Människor, vad ni än väljer att göra, gör det bara och gör det till er fullaste kraft. Gör allt ni gör som exempelvis Cassavetes gjorde sina filmer:
at the movies/Pinocchio,Whatever Works,Rhinestone
[2010-01-16 18:19:24.803]
Jag ströhandande nyligen lite film, ungefär den enda "shopping" jag kan säga att jag regelbundet utför med det behov och den glädje som andra människor säger sig ha och få av konsumtion, och plockade på mig fullgoda utgåvor av The Texas Chainsaw Massacre och Disneys Pinocchio. "Vilken kombo!" sa killen i kassan. "Du" svarade jag, "jag vet inte vilken av dom två filmerna som är mest obehaglig". Killen skrattade högt. Han visste vad jag menade. Verkar som att ganska många som sett Pinocchio i sin barndom vet, exakt, vad jag menar. Men Pinocchios skräckfilmselement är för mig varken en fråga om nostalgi eller ens en första källa till valskräck. I begynnelsen fanns Bamse...
Jag har länge lidit av denna konstiga åkomma - valskräck. Strax efter puberteten blossade denna skräck inför valar upp. Det har inte varit tal om en fobi i ordets rätta bemärkelse, jag klarar av dom och jag behöver inte hålla mig på replängds avstånd från närmsta oproportionerligt stora fisk, men dom har alltid fyllt mig med en rastlös oro, en påtaglig känsla av obehag. Dom flesta människor vet inte hur stora och gamla blåvalar faktiskt är - dom är äldre än dinosaurierna och är stora nog för fantasin ska utmanas; en blåvals hjärta är lika stor som en bil. En jävla bil. Jag har märkt att jag känt att så pass stora "ting" rimligtvis inte kan eller borde vara organismer. En val är som ett levande berg. Ett rimligt resonemang, kan tyckas. Men kanske inte riktigt förklarande för just något så märkligt som valskräck.
Bitarna föll ganska fort på plats för mig i julas när jag gav det gamla animerade mästerverket Bamse i Trollskogen till min lillasyster (arton år). På DVD:n fanns också filmen Bamse och Sjörövarna och det var när vi i mellandagarna såg den här filmen som vi upplevde en slags konstig kollektiv upplevelse av att se något fullständigt okännbart ursprungligt. Vi kunde musiken och ljuden utantill, varenda bildruta uppstod och föll in i hjärnan helt automatiskt. Varken hon eller jag hade sett den här filmen på säkert tio år, vi visste inte ens när, var och hur vi hade sett den, men den fanns i oss som någon slags självklarhet. Det var som att se en film för första gången och ändå känna igen den med familjär självklarhet, nästan som att uppleva en annan människas minnen. Medan jag såg filmen insåg jag att snart kommer valen. Där hade vi det. Scenen i Bamse och Sjörövarna där Bamse tror sig ha spolats iland på en öde ö, varpå det visar sig att den lilla klicken egentligen är en gigantisk blåval, vars enorma öga sedan sticker upp ur vattenytan, tätt följt av den ilskna munnen. Den obegripligt enorma organismen, alltså, stor som ett berg och vid liv och den attackerar. Det är alltså härifrån valoron kommer. En film, nähä, jag såg när jag var liten, kanske när allt kommer omkring den första film jag någonsin såg och upplevde, jag kan åtminstone inte jämföra det med något annat, som dels vad gäller Vargen och hans underjordiska gång gjort romantiserat mörker en tidig självklarhet (och med det menar jag inte själsligt mörker utan skräck, ockultism, das unheimliche osv), som dels med skattkartor, båtbyggen och äventyrsinledning även gjort fantasi, idén om teamwork, idén om hastighet och rörelse framåt en grundläggande verklighet i mitt liv. Och, alltså, vad som egentligen en mindre detalj är alltså att valen blivit en självklar källa till obehag. Jag kände förmodligen när jag var liten att jag inte ville närma mig valar för att jag relaterade valar till denna animerade TV-film och känslan har aldrig släppt. Bara det att jag glömt bort Bamse.
Jag kan lätt lista ut hur det här hänger ihop nu. Eftersom jag måste ha sett Bamse och Sjörövarna som spädbarn eller något sånt lades en grund för min valfobi och när jag då senare i barndomen såg Pinocchio måste denna valskräck gått över en maxnivå och slagit locket över grunden. Valskräcken måste därmed ha cementerats i det undermedvetna för all överskådlig framtid. Valen i Bamse är ju tämligen harmlös när allt kommer omkring, knapapst realistiskt tecknad och inte arg särskilt länge. Valen i Pinocchio heter Monstro (!) och är varken mer eller mindre en stor jävla blåval som med naturens iskalla verklighet rör sig framåt och sväljer allt som kommer i dess väg. Jag kan, bara, föreställa mig hur jag upplevde Monstro när jag första gången såg Pinocchio. Här har man precis kommit över en liten tecknad fjuttval när en tio gånger värre bäst från ingenstans uppstår ur vattenytan och attackerar. Livet och levandet måste ha verkat vara läskigt för mig.
Vilket, för övrigt, är hela grejen med Pinocchio. Det är en sedeslärande saga för barn som glatt hälsar att om du inte håller mamma och pappa i händerna så kommer du hamna i ett levande helvete som du inte alls kan förvänta dig och till råga på allt inte förstår. Filmen är från början till slut en skräckfilm, och jag menar det utan tillstymmelse till ironi. Det enda som egentligen saknas i filmen är ett soundtrack av Angelo Badalamenti. Eftersom den är så vansinnigt vackert gjord, men tecknad i totalt dunkel, är allt som ska framstå som glatt och positivt undertryckt av en känsla av obehag, som om alla skrattar för att det snart ska brytas, eller något annat, som en Kafka-underton av att något är hemskt, hemskt fel. När den inte är glad är den bara rakt av kuslig och när den ska vara händelserik och spännande är den en skräckpumpad vision av terror. Sekvensen dom flesta minns, Monstro förutan, är förstås den i retrospektiv ofattbara sekvensen där Pinocchio luras av en tjock, aristokratisk demonliknande pedofil och följer med ett gäng andra outsider-kids, barn som gillar poker, biljard, cigarrökning och att vandalisering överlag, till Pleasure Island, som utlovas vara ett anarkistiskt paradis - men, givetvis, visar det sig att pedofilen (som är någon slags häxdoktor?) förvandlar alla dom olydiga barnen till åsnor i ett klimax av kaos och panik som, inte ens lite grann faktiskt, är annorlunda än slutet i Motorsågsmassakern.
Därmed inte sagt att Pinocchio inte är en helt ypperlig barnfilm. Det är ett tidlöst mästerverk som kan tilltala vem som helst som uppskattar en perfekt berättelse som är underskönt visuellt målad, men det finns förmodligen ingen bättre film att visa barn om man ska visa på dom saker i livet och samhället som det är viktigt att försöka förklara. Få barn kan egentligen relatera till att gå från sjöjungfru till människa och sen gifta sig med en prins, detsamma gäller för krönikor om lejonkungar eller drottningar och dvärgar - men alla barn känner till faran att komma ifrån sina föräldrar, alla barn känner till faran att inte prata med främlingar, alla barn känner till faktumet att världen är okänd och full av faror och mörker.
Dessutom finns förstås hela den mumsiga moralkakan, som jag för min del känner inte är en fråga om ålder. Ganska många människor jag har träffat i mina år skulle behöva få näsan förlängd uppå varje lögn (det också, givetvis, sjukt obehagligt i filmen). "A lie keeps growing and growing until it's as plain as the nose on your face". Amen to that, fairy moma! Hela filmen är full av ett moraliskt budskap som inte uppskattas idag - och som, för all del, Disney också själva vattnat ur - och som faktiskt inte innebär något annat än att det viktigaste hos människan är hennes själva mänsklighet. Jiminy Cricket är inte Pinocchios "vän" utan hans samvete. Gepetto är både Pinocchios skapare och far. Pinocchio försöker inte göra ont mot Gepetto och Gepetto visar ingen brist på respekt eller gudavredgat hat mot sitt barn. Pinocchio är i stor fara, på sätt och vis, eftersom han på egen hand måste upptäcka att alla människor inte är goda och att saker hänger ihop, vilket är saker han först inte alls förstår, han går på helt automatiskt och hamnar följdaktligen i hemska situationer. Men det är ett plågsamt trial and error som likväl är konstruktivt - indirekt får Pinocchio valet att vara antingen självisk eller anstränga sig för att vara så god som möjligt. Och inte förrän han bevisat sig helt sann och ärlig, osjälvisk och beredd att offra sig själv för andra kan Pinocchio få bli en riktig människa. Eftersom det är det som på sätt och vis är en riktig människa. Samtidigt som jag vet att det bara gör mig till en till röst av ved i elden i vår förfascistiska samtid känner jag att jag ibland kan önska att man föddes som Pinocchio; med kropp av trä, en kropp som bara kan bli verklig om själen får bli sann, bara när världens förrädiska mörker avslöjats och bara när mänskliga värden rotats i människans hjärta kan människan bli människa på riktigt, som fri, av kött och blod och utan trådar.
*
Jag skrev tidigare att människor nuförtiden alltsomoftast blir tillsammans för att "det funkar". Märkligt nog återfinner jag exakt samma formulering i Woody Allens bristfälliga men roliga Whatever Works. Men Woody, besk som han är, tar istället denna idé i försvar eftersom livet är så meningslöst. "I can't say enough times, whatever love you can get and give, whatever happiness you can filch or provide, every temporary measure of grace, whatever works. And don't kid yourself. Because its by no means up to your own human ingenuity. A bigger part of your existence is luck, than you'd like to admit."
Tja, every man's loaf of bread om man säger så. Denna inställning känns ganska konstig, eftersom filmen i övrigt inte är särskilt realistiskt målad - det är inte alls en film som handlar om människors slumpmässiga öden och hur viktigt det är att skrapa ihop smulor av glädje i en meningslös existens. Tvärtom är det en slags film som handlar om ideala människovärden och inte hur människor faktiskt umgås med varandra trots dessa värden. En intellektuell feel-good helt enkelt, som målar sina karaktärer så pass psykologiskt realistiskt och som kränger sin dramaturgiska intrig så pass snyggt att det blir ganska svårt att slita sig. Jag upplevde visserligen en kärv inledande startsträcka - Larry David är till exempel inte någon bra skådespelare, alls, och när den typ 30 år yngre jäntan han (förstår man) senare kommer bli tillsammans med introduceras i början kändes det ganska mögligt. Men filmen är förstås inte dummare än sina åskådare och förhållandet - och förhållandena - i filmen ger avtryck i verkligheten som jag verkligen kan relatera till. Jag skrev om det förut också, det kan röra sig om åldersskillnader, det kan helt enkelt röra sig om ett äktenskap som påminner mer om utbyte av hushållsnära tjänster, som det uttrycks i den här filmen. Okej, inget mästerverk alltså, men den kommer få nitiska, såväl religiöst som politiskt bokstavstrogna människor att skruva på sig på sina stolar och det är ju alltid något.
*
Jag har just blivit klar med en C-uppsats om amerikanskt underhållningsvåld före och efter 9/11 - jag är för övrigt nöjd! Min handledare var förhållandevis entusiastisk över den medan examinatorn var tämligen upprörd och sa indirekt att jag bara hade hittat på en massa skit och gjorde åtlöje av institutionen (och han har på sätt och vis helt rätt, insåg jag när jag satt på bibloteket och läste Cassavetes on Cassavetes, men mer om det en annan gång) - så för att ge mig själv en liten lustig epilog till mitt uppsatsskrivande tänkte jag se en lite rolig film som ändå hade med ämnet att göra, typ. Belevrad som jag var med både Arnold och Slys komedier letade jag efter något annat, något beyond... något som Rhinestone, en Rocky-saga förklädd till cowboy-musikal med Sylvester Stallone och Dolly Parton. Visst visste jag att den skulle vara dålig men jag hann ändå formulera vissa tankar om att Sylvester Stallone faktiskt har flera goda förutsättnignar för, om än ofrivillig men ändå, komik och det är ju egentligen inget fel på Dolly Parton någonstans. Men alltså, heeeyaay och jävlar i min lilla låda vad dålig den var. Det blev ett projekt att ta sig igenom den, insåg jag efter åtta minuter och handen över ansiktet, men på sätt och vis var det nästan värt det.
Det här är en av dom bättre scenerna i filmen, och jag är inte alls ironisk:
Friggensty?
Fraggensty?
Frickin sty?
Trippin' stein?
Inte vet jag....
big fruit eater
[2010-01-15 00:16:17.38]
Serious... och entice, om uppskattningsvis 35 år
Kärlekens vara & the Holy Cow of Love
[2010-01-13 16:38:35.437]
Allmusic fortsätter ger mig musik in på det nya årtiondet och som av en slump är januaris första låt Love Will Find You med Findlay Brown.
Ack. Vore det inte vackert. Att det ska komma någon, att man ska bli kär igen. Att det ska komma någon så vacker och fantastisk och plötsligt så självklar och att ens blickar plötsligt ska få mötas i sanning och....... hm... nej, men vänta nu..
Sanningen, just ja. Erfarenheten, aha. Ja... ja, inte vet jag. Hur skulle den kärleken se ut, vid det här laget? Kanske som någon form av överraskning. Jag kan inte säga så mycket om hur kärleken kan tänkas komma, för alla definitioner av kärlek som världen bjuder mig tycker jag mig ha sett igenom. Kärlek kan inte rymmas i en idé. Den sanna kärleken, som det brukar heta, är i verkligheten för sann för att någon idé ska kunna framställas. Idéer som framställs i västvärlden måste nämligen kunna säljas. Den sanna kärleken måste, i verkligheten, vara för sann, för komplex i att den både är avancerad och självklar, för att kunna säljas. När allt kommer omkring är jag inte särskilt säker på att särskilt många människor egentligen upplevt den.
Förhållanden.. och ja, redan här har vi stött på problem. Förhållanden, en term förevigad i västvärldens mytologi. Vi kan studera dom, hitta diverse falanger; tonårsförhållandet, det äktenskapliga förhållandet, samboförhållandet, särboförhållandet, maktspelsförhållandet där dom jämt skriker på varandra och vi säger att "det är så skönt med lite annorlunda förhållanden!" - och i andra änden av maktspelsförhållandet har vi plus-och-minus-förhållandet där dom ser sådär snuttigt harmoniska ut och vi börjar säga saker som att "man ser att dom där två hör ihop" och "det är plus och minus". Dom kanske till och med råkar heta Micke och Molle, Mimmi och Musse, Dick Lång och Fukk Treung - och dom har liknande frisyrer och klappar varandra på huvudet och där den ena finns ser man också den andra och dom hör ihop, det är plus och minus, det där är det perfekta paret. Eftersom vi sett så många Hollywood-filmer tror vi att eftersom dom SER så bra ut måste dom VARA bra, i harmoni, etc. Det som har hänt är egentligen att två människor blivit seriefigurer, en duo som inte längre finns i människors verklighet utan i någon slags fantasi, man ser en duo där man borde se två människor och redan där har dom i stort sett blivit på låtsas för sina vänner, som om dom inte ens finns på riktigt.
Men det är inte kärlek. Jag är helt säker på det nu. Visst är det kärlek, inom en viss ram, lite grann som att smarrig mjukglass och low-fat jordgubbsyoghurt egentligen är mjölk när allt kommer omkring. Men jag gillar inte längre glass och yoghurt, är trött på dessa varor, och visst kan jag känna mjölken där någonstans - men jag letar numera efter själva kossan. Som Heideggers stövlar och hans människor kring Pantheon letar jag efter kossan, som står i sitt fält, under verkliga himlar på verkliga fält och tuggar verklig, jordbunden föda. Visst finns det vissa som påstår sig förstå, som gillar new age och som älskar att påstå sig vara dessa kossor - men i själva verket är dom i all sitt plast och prål och tvådimensionella argument uppenbarligen bara Bregott-reklamer. Som vanligt, alltså.
Erich Fromms Kärlekens konst . En evig följeslagare. Ibland kan jag känna att alla borde läsa, och framförallt (förstås) förstå, den boken. Samtidigt gör jag det på sätt och vis inte alls för det skulle orsaka en kollektiv neuros, liknande den som tydligen svepte över landet på 70-talet efter Scener ur ett äktenskap (jag vet inte, jag var ju inte med när det begav sig, men det sägs så nuförtiden). Dom teorier som finns i den boken är sanningar. Problemet med förhållanden, som koncept, är att det är konstellationer för kärlek som ska passa in i samhället. Sanningen är den att människor oftast inte blir tillsammans för kärleks skull. Det finns förstås känslor inblandat - olika grader av hormoner och bekräftelsebehov och vad man tänder på och vad man inte tänder på och vad man ser upp till i en annan människa och så vidare - men i grund och botten blir man tillsammans för att det funkar. Dels betraktar man sig själv på marknaden - hur snygg och smart tycker jag att jag är - och inser att man inte kommer hitta något bättre - hur snygg och smart tycker jag att han/hon är - än denna tilltänkta partner. Dels blir man "kär" och märker att inga uppenbara hinder finns i vägen - vi bor i samma stad, vi har liknande intressen, vi slipper vara ensamma och trivs av den ena eller andra anledningen i vårt sällskap - och man väljer att inte tänka på framtiden, man väljer att inte tänka på verkligheten, hur det faktiskt ser ut eller faktiskt är där under den där kärkänslan som förstås har så otroligt mycket mer med psykologi att göra än man först erkänner. Det hela kan röra sig om en poetisk ung kvinna, kanske 19 eller 21, som har en god själ men ingen klar framtidsutsikt och saknar en slags makt över sig själv och det kan i sin tur röra sig om en någorlunda själväker äldre man, kanske 30 eller 42, som enbart genom att vara självförsörjande, ha en bil, pengar, lägenhet, och som efter tio eller tjugo års mer erfarenhet kan fylla hålet som den unga kvinnan känner att hon i och med sin ungdom har. Om man strippar bort dom sociala omständigheterna, hur mycket kärlek finns kvar i en sådan relation? Detta verkar i synnerhet vanligt förekommande i Stockholm, där den kollektiva ensamheten är nationalsång. I vilket fall som helst, problemen kommer förstås när trycket uppstår; ett förhållande innebär krav och ansvar och detta krav och detta ansvar kommer alltid tränga in på vad man känner är en slags "personlig" frihet. Alltså, "vi ska vara tillsammans, visst, men kom ihåg att jag fortfarande är allra mest förälskad i mig själv". Konstellationen är komplett och sen är det bara en fråga om att låta tåget gå på tills det oundvikligen kraschar eftersom det man gör är att ta en konstellation - som är statisk - och försöker leva livet - som är random och i ständig rörelse. För att citera en annan följeslagare, The kind of control your attempting is not possible. Life finds a way.
Kossan! En kärlek som inte kan förklaras eller förstås, som tillhör jorden och människornas själaliv. En kärlek man inte kan läsa om i böcker eller tidningar, som är starkare än samhället och starkare än omständigheter. Eller, rättare sagt, en kärlek som uppstår före och går före alla dom här sakerna. Bruce sjunger Whatever other deals gone down, to this one I'm sworn. En kärlek där man inte behöver känna att det rör sig om frihet eller icke-frihet, en kärlek där jag inte ska behöva säga "du, vissa dagar är Fredrik-dagar, vissa dagar har jag för mig själv". En kärlek som existerar och en kärlek som man inte kan ifrågasätta eller komma bort ifrån. En kärlek där omständigheter inte finns, där det inte spelar någon roll vilka städer det rör sig om, vilka land, och sen ta det där in your face, jag är hennes och hon är min vi är våra och i allt jag gör finns hon han för vi är i varandras kretslopp, det är större sanning än ett samarbete, det är inte MIN frihet det är VÅR verklighet och sen låta dom säga vad som helst The Ballad of John and Yoko christ you know it ain't easy.
Sen inser jag att jag faktiskt har haft Kossan. Förhållanden, såsom dom ter sig, och andra sociala omständigheter har vägrat denna kärlek i verkligheten, för vi lever i den kapitalistiska demokratin där kärlek inte är viktig och där våra roller i samhället dikterar våra val. Tre gånger har jag upplevt Kossan. Notera, jag har varit kär och förälskad betydligt fler gånger än tre gånger. Men dessa tre gånger har det rört sig om Kossan. Första gången var jag elva år - vilket inte är så konstigt som det låter eftersom man aldrig är närmre kossans fält än i barndomen, oförstörd av omständigheterna som ska ta över tillvaron senare i livet. Andra gången var jag sjutton år och jag förstod inte riktigt vad jag höll på med eftersom känslan var så överväldigande. Tredje gången var jag nitton och inte förrän nu har jag på allvar förstått vad mina känslor rör sig om. Jag vet att det rört sig om Kossan vid dom här tre tillfällena eftersom jag utan förvarning överrumplats av känslorna och omständigheterna varit helt oväsentliga. Det är inte som den-och-den gången när det så tydligt rört sig om att "du har något jag inte har" eller "du är så vacker och ouppnåelig" eller "om jag är ensam och du också är ensam kan vi vara tillsammans och rädda varandra". Nej, när det rört sig om Kossan har det rört sig om människor jag i verkligheten inte borde falla för, människor som det inte finns någon vettig anledning till att jag skulle falla för. När jag var elva var kossan helt fel ost, när jag var sjutton var kossan rätt klent begåvad och inte direkt underskön (i kontrast till dom ideal jag bar runt i hjärtat den tiden av mitt liv) och när jag var nitton rörde det sig om ett påtagligt åldersglapp på fyra år som jag bara ett stenkast tidigare fördömt som omöjligt ("man ska vara jämngammal! jajamän"). Men vad gäller Kossan har det alltid varit samma sak - jag såg det i ögonen första gången jag såg henne. Plötsligt var hon bara där. Plötsligt var jag en helt annan, uppfylld av något helt annat, nytt, känslorna föll ner från någon slags universell våg och in i mig, det bara var där och på en sekund var allt omställt för alltid. Det är förmodligen vad dom menar med "vid första ögonkastet". Man menar Kossan. Inte konstigt att folk inte säger sig tro på det, när allt kommer omkring. Sen att kossorna inte brytt sig eller verkat förstå vad jag känner, det är kanske när allt kommer omkring inte så konstigt det heller. The joke's on me.
Love will find you, alltså. Men kärleken har ju redan fallit över mig flera gånger. "Att älska är lätt, tycker man" skriver Erich Fromm. "men det svåra är att finna det rätta föremålet att älska eller bli älskad av". Och så, "För folk i allmänhet kommer det i första hand an på att bli älskad, inte att älska, att äga kärlekens gåva". Kärlek idag är ungefär som att beställa en vara på nätet och sen få hem den och ha den så länge den funkar eller kanske omedelbart bli arg över att den inte såg ut som på bilden och sen börja tjafsa med konsumentupplysningen (låt säga match.com eller random krog, bar, klubb, folk i mobillistan man inte hört av sig till på ett tag). Jag antar att jag inte är folk i allmänhet, för för mig har det alltid handlat om att älska, jag har inte tagit det för givet att jag på något sätt äger mitt kärleksobjekt, mitt "kap". På samma sätt har jag utgått ifrån att kärleken i sig varit ovillkorlig och självklar och det är förstås där problemet uppstått. Jag visste inte att min kärlekskossa i själva verket såg mig som ett kap, ett objekt, en trevlig börda. Jag trodde vi älskade varandra. Älskade varandra, inte som folk på film och inte så att det rymdes i en refräng på en poplåt; jag trodde vi älskade varandra såsom kossor betar.
Vem vet, kanske finns en slutgiltig kossa någonstans att beta med. För tillfäller är jag dock nöjd över att ha den här insikten till att börja med. Jag är glad över att jag aldrig någonsin kommer göra som dom gör uppe i Stockholm, ta på sig sina masker och vara kära, så kära, trots att både jag och Erich kan se hur dumt och genomskinligt det ser ut för dom som står på håll och ser dom där maskerna, hur orättvisa förhållandena är, hur mycket kvinnorna förnedrar sig och hur ohederliga männen är, allt för deras patetik och deras ensamhet. Ja, det är en ful liten värld där det som egentligen är falskt, själapiskande, fulkinky och perverst har blivit det självklara, uppenbara, det enda som gäller. Men förhållanden är inte kärlek. Förhållanden är människor. Bara kärlek är kärlek och kärlek står ovan människan. Jag tar en tugga av ett nysköljt äpple och tänker på kossorna som fortfarande betar under den här planetens verkliga himmel, fantasierar om ett fjärran muuuu.
Namn:
fredrik Bor i:
Lund Ålder:
23 Är en:
Man Blev en Skunk:
2000-11-21 00:00 Senast inloggad:
2010-02-10 00:17 E-post Vanlig hemsida SkunkID:
1397056 Antal besökare:
108600
