om jag någonsin kommer sluta fascineras..
men jag kommer aldrig sluta fascineras
det hör till
människor, värld, liv, existens
jag blev förälskad i ett mellanting vid mycket ung ålder
det var inte bara det att
filmens och musikens och böckernas värld
var överlägsen den riktiga världen
som var random och grå och trist och
made no sense och saknade karaktärer och det fanns ingen story
gick man upp i konsten kunde man se världen som begriplig, uppleva allting kristalliserat och harmoniskt
men inte bara det
det du ser och tycker dig förstå
och sen det du tycker dig känna
och så däremellan, där jag hela tiden
försöker befinna mig, där jag
hela tiden känner
men inte förstår
*
kan nuförtiden bara
komma upp på morgonen om
någon håller mig vaken
jag är trött på att hitta på smeknamn på folk
vi kan kalla henne fröken k
varför kan hon inte sova på morgonen?
hon ligger och tittar glatt upp i taket
och frågar mig en massa saker
öppnar fönstret och persiennerna och
strålar som i en ajax-reklam att
det är fint väder!!!!!!!!!!!!!!!
men ok, nu såhär i efterhand
plockar tekoppar och vinflaskor
sätter ihop saker som ramlat i golvet och gått sönder
jo ok, det är faktiskt märkbart vackert väder idag
sol
som nån slags uppenbarelse ur gamla testamentet
jag lyssnar på
devendra banhart sådär
skamlöst med kaffe på morgonkvisten
sitter liksom och guppar för mig själv
får höra av f. att
hon ligger och vilar och tänker på att jag är fin
tydligen
den här dagen kan bara bli sämre
men det är väl ett tråkigt sätt att se på det
i övrigt
u.l. fyller 60
och från och med idag har
den här skunkdagboken ett år kvar
genom tiden, tiderna
den som gått, den som går
i was your
sorry ever after
hm.
men fortfarande alltså
väldigt fascinerad
konstaterar med en slags varm mjukhet
att ibland kan man känna sig glad
uppleva att man är glad
utan särskild anledning
en så
lång och mödosam väg
för att komma fram till den
egentligen ganska enkla känslan
mord på boll
[2009-11-17 19:07:02.9]
en människa går nerför gatan
jag säger "jag" men menar "du"
eller "vem som helst" om du tycker att "du" känns för närgånget
jag går nerför gatan
det är eftermiddag i en stad
större än dom minsta, mindre än dom största
antalet människor man kan se med blotta ögat
är fler än märkbart få men inte så pass många att det blir märkbart
trångt, stressigt, inte så pass många att din kropp märker ett obehag
kort sagt, vi ser en normal och vanligt förekommande bild av
en stad med människor i som går omkring
jag går på gatan, jag betraktar mig själv i ett skyltfönster
jag speglas, jag ser min gestalt
i samma bild ser jag varor upplagda på andra sidan glaset
varorna syns tydliga, med markeringar som förklarar priser och andra fraser med utropstecken i klara färger, grönt och rött oftast, som har för avsikt att locka
allt detta syns tydligt, det är avsikten
jag ser inte mig själv lika tydligt
glaset är ju inte en spegel
i glaset blir jag mer än till hälften av min egentliga gestalt, som ett suddigt spöke
som jag inte är ämnad tänka på
det som syns tydligt är varorna och fraserna på skyltarna
dessa saker syns avsevärt mycket tydligare
än jag ser mig själv
kanske skulle en sannolikhetslära, en slags sannolikslära åtminstone, föreslå
att eftersom jag ser varorna mer än jag ser mig själv
skulle gå in i byggnaden, som är en affär
men jag väljer ändå att fortsätta gå nerför gatan
en hund springer fram
människor har rasbestämt denna hund men
jag kan inte avgöra sånt
den är liten och svart och luddig
hunden stannar framför mig så jag stannar framför hunden
hunden tittar upp på mig
hundens ögon får mig att känna något
jag kan inte avgöra vad
att hunden stannade föreslog en kontakt av något slag, som när en människa stannar framför en
då oftast för att fråga något eller säga hej eller på ett eller annat sätt ge kontakt
men eftersom vi inte kan kommunnicera via språk, jag och hunden
återstår bara att vi stirrar på varandra
och när vi inte kan prata
kan vi bara känna den här känslan av att vara vid liv
hunden lever, jag lever
som att vi har det gemensamt
känslan av det
som inte kan beskrivas för hunden kan inte språket
så vi kan inte komma fram till vad det är för känsla vi delar
men jag kan konstatera känslan
jag tror att hunden kan konstatera känslan också
en boll studsar över gatan där bilarna kör
stor likt en fotboll ungefär, kanske, någon slags sportboll iallafall
rund, studsar högt över vägen
hunden springer iväg
såsom jag antar att det mer eller mindre ligger i hundars natur att göra
ett barn på andra sidan gatan springer mot vägen för att hämta bollen
men stannar vid vägen
detta utifrån självbevarelsedrift
barnet förstår att det vore farligt att gå ut
tyvärr resulterar detta val i att
barnet inte kan försöka rädda sin boll
bollen går under i ett högljutt smäll
som får fåglar att lyfta från träd
en bil har kört över bollen och barnet tittar med öppen mun på bollresten
en platt, trasig remsa av plast
bilen fortsätter köra
jag noterar registreringsnumret
barnet börjar gråta, efter att barnet förstår
vad som hänt och registrerat det, kommit fram till slutsatsen och låtit det sjunka in
jag går fram till barnet och ger barnet lite pengar
säger tröstande saker
trots att barnet gråter förtvivlat
identiskt till det hos mödrar i krig
en polis kommer förbi, frågar hur det var här
jag ser på den gråtande lilla människan
någon har orsakat detta barn stor smärta
någon i en bil med ett registreringsnummer jag har
jag tänker ju att det måste betraktas som ett brott
förklarar för polisen att en bil kört över barnens boll
väldigt hemskt detta, säger jag
men jag har gärningsmannnens registreringsnummer
så förhoppningsvis kan vi söka upp denne
och få denna att betala tillbaka för
den smärta och sorg han eller hon förorsakat
för denna människa, som dessutom är ett litet försvarslöst barn
såsom lagen fungerar i detta samhälle
polisen tittar på mig med spända ögon
frågar mig om jag inte är riktigt klok
och går därifrån
en väldigt tråkig reaktion, anser jag
så jag söker upp registreringsnumret via en vän
hittar en adress, går och ringer på
huset är en villa, en medelålders man som ser ganska alldaglig ut öppnar
jag frågar om han erkänner sig skyldig till att ha kört över bollen
han säger att ja, han gjorde det
jag frågar varför han bara körde vidare och inte tog ansvar för bollen
han förklarar att han inte tänkte så långt
jag förklarar om det lilla barnet och att han gjort sig skyldig till sorg och smärta
mannen känner sig genast dålig till mods
han bjuder in mig på kaffe
vi dricker kaffe i köket tillsammans med hans fru
hans fru dricker inte kaffe
hon är nämligen förlamad från nacken neråt och
sitter i en automatisk rullstol
hon ger intryck av att vara en väldigt fridsam människa
mannen förklarar att han spenderar större delen av sin tid, då han inte arbetar
med att ta hand om sin fru, som förstås har assistenter
men kärleken dom emellan är i slutändan oerhört mycket viktigare att hålla vid liv
än det leverne som assistenterna möjliggör
hans fru vrider huvudet åt mitt håll
säger jag kan inte leka med bollar
jag förklarar att jag redan betalat barnet
så det går inte att betala tillbaka för hans vedermödor
mannen beslutar sig för att en personlig ursäkt är lämplig
så några dagar senare kommer jag tillbaka med barnet
vi går in i köket och mannen håller ett litet tal
han förklarar att han är djupt olycklig över mordet på bollen
barnet lyssnar och säger sen att
det gör inget för
smällen var cool!
och för mina pengar har barnet köpt en
vattenpistol som
också är cool
och plötsligt sprutar barnet med sin vattenpistol
den förlamade kvinnan i ansiktet
hon blundar överraskat och gör splutt-ljud
hehe, tänker jag
barnet förstår ju inte riktigt vad det innebär att hon är förlamad
en lite konstig stämning uppstår
men vi konstaterar att
det hela inte är ett problem längre
och mannen torkar sin fru i ansiktet
lite senare samma dag
går jag in i en leksaksaffär
hittar platsen där dom säljer bollar och liknande
i en stor rullback av järn
ligger bollar av det slag barnet förlorade
flera hundra identiska bollar för försäljning
jag står där och betraktar bollarna
och jag tänker på barnet som grät när bollen exploderade
tänker att
smärtan var sann
tårarna var äkta
ogräs växer bara i dålig jord
[2009-11-15 23:23:19.447]
en märklig men tydlig känsla som jag inte ens kan känna obehag över, eftersom jag inte längre blir överraskad, inträffade när jag såg på clockwork orange för inte så länge sedan.
scenen där alex blivit hjärntvättad och ligger och kryper på scenen och alla i publiken applåderar. det är självklart så att han inte "botats" från "ondska", utan snarare fått sina mänskliga egenskaper bortplockade så att ministrar inte ska få behöva betala pengar för sitt eget samhälle (fängelser, t.ex). uppenbarligen är alla dock väldigt nöjda med den här tämligen sjuka lösningen
fram kommer prästen och säger
"Choice! The boy has not a real choice, has he? Self-interest, the fear of physical pain drove him to that grotesque act of self-abasement. The insincerity was clear to be seen. He ceases to be a wrongdoer. He ceases also to be a creature capable of moral choice."
varpå ministern kommer fram och säger
"Padre, there are subtleties! We are not concerned with motives, with the higher ethics. We are concerned only with cutting down crime and with relieving the ghastly congestion in our prisons. He will be your true Christian, ready to turn the other cheek, ready to be crucified rather than crucify, sick to the heart at the thought of killing a fly. Reclamation! Joy before the angels of God! The point is that it works!!!"
och den här ministern och hans politiska strategi påminner ju
det går inte att förneka
till 97% om jan björklunds skolpolitik
det blir allt tydligare för mig att vi
lever i ett samhälle som inte längre har ett moraliskt medvetande
och att kapitalismen och kommersslaveri nått så vulgärt överdrivna proportioner
är inte orsaken, det är
bara ett symptom
jag ser det överallt, eller snarare
känner jag det via uteslutningsmetoden
jag ser nämligen ingenstans
några som helst budskap från
någon organisation eller någon produkt eller någon punkt i samhället
som handlar om humanitet, omtanke
att omfamna den andre, att
öppna sig för det okända, att vara ödmjuk
visa medmänsklighet, erkänna kärlek som något
villkorslöst, inte tänka på sig själv, lägga
karriärstankar åt sidan, vända samhället ryggen till någon mån till förmån för
sig själv och med "sig själv" menar jag sig själv som en mental, låt säga själslig varelse
att faktiskt uppleva harmoni eller välmående
någon slags lycka, någon slags naturlig syn på
levandet, mänskligheten, medmänskligheten
utan skyddslappar eller klyschor eller
förutbestämda mönster, bara
rätt och slätt hej jag är människa
kan vi vara människor tillsammans?
nej överallt ser jag faktiskt bara
propaganda för hat och förakt
jag gillar att använda idol som exempel eftersom det är så talande och nerbrutet i en så
tydlig psykologi
programmets katharsis kommer inte i slutet när vinnaren ska koras, nej programmets katharsis kommer
i början av säsongen då det faktiskt inte
är tal om något annat än mental våldtäkt på oskyldiga tonåringar
människor har slutat tänka eller rättare sagt
det abstrakta tänkandet är inte längre ett accepterat verktyg, nu gäller bara hård verklighet, 1+1=2 och ja det är förstås en fördumning men
det resulterar hursomhelst i att
man inte tillåts förstå att denna mentala våldtäkt
är minst lika allvarlig och uppenbart destruktiv
som en fysisk våldtäkt
det handlar väldigt mycket om att
på ett eller annat sätt förnedra och skjuta ner
unga människor som inte har något annat än
förväntningar framför sig
jag säger inte att det inte är acceptabelt
jag undrar bara
varför det är underhållning?
det försvaras, förstås
eftersom det humana språket inte är trendigt längre, man ska liksom vara
hård, ironisk, inte ta nåt på allvar
typ vara psykotisk mer eller mindre
ond och ja, just det
mer hat och förakt mindre
förståelse öppenhet
dessa saker blir den hårde moderna människan
mer rädd för ju mer
instängd han eller hon blir i sin egen
alltmer fascistoida läggning
det bästa idolexemplet är dock vinnaren
vad får vinnaren?
ingenting! vinnaren blir ett tuggummi, en engångsvara som
tuggas i en månad och sen spottas ut
medan en ny säsong riggas
att hylla och rättfärdiga hat och förakt
finns idag
inom politik, kultur och underhållning
och det finns där centralt
i en järnhård kärna
går bland människorna som
ett spöke, som viskleken
kärleken, den villkorslösa
medmänskligheten, öppenheten, den äkta viljan
att inte vara egoist utan att
bry sig om andra i ett tillsammansskap
den kärleken har snart helt och hållet
gått i exil
och i den här världen lever vi
som vanligt i en kollektiv rörelse framåt
utan en endaste aning om framtiden
såsom ingen någonsin haft
en aning om framtiden
såsom alla destruktiva vägar alltid förr eller senare
kollapsar, når en punkt där slöjan faller av
hitler går in i polen, franz ferdinand sjuts
general ripper trycker på knappen eller
palpatine ger ut order 66
och alla ba
WOW VART FAN KOM DET DÄR IFRÅN
fastän det pågått hela tiden
stanley k. sa även något som var helt fantastiskt
angående andra världskriget tror jag
eller krig överhuvudtaget, krig som kommer tillbaka
genom historien, detta att man
inte lär sig något av historien
att samtiden alltid trott sig vara
överlägsen och sofistikerad och
moderna människan har varit så upptagen med att
intala sig själv att
det aldrig ska hända igen
att man inte sett att något annat växer fram
samma sak fast ett annat scenario
"The problem to begin with is that... People do not react to abstractions, you know, they only react to direct experience. Very few people are even interested in abstractions and even fewer people can become emotionally involved, or emotionally react to an abstract thing. The only reality that nuclear weapons have are a few movie shots of mushroom clouds and a few documentaries that occationally show at art houses that show the effects of Hiroshima. But the atomic bomb is as much of an abstraction as you can possibly have, I mean it's as abstract as the fact that you know that someday you'll die. It's something that you know but you really... you do an excellent job of denying it psychologically. So to begin with, because of the very effective denial and the lack of any evidence, there's almost no interest in the problem. In the minds of most people, I'd say, it's less interesting even than city governement, you know. And the longer that time goes on without the thing happening, this illusion is created that somehow it's like money in the bank or you're building up security... in fact, I think you're just becoming more accustumed to it and more liable to think at some point that, you've been taking these wonderful proccations and the chances to minimize and so forth, but finally you will get confronted with a situation that you couldn't anticipate"
kort sagt, människor reagerar inte förrän dom har något framför ögonen
och under tiden gör människor sig säkra på att
inte få något obehagligt framför ögonen
genom att koncentrera sig på något helt annat
och inte titta på den där tomma platsen som är
helt idealisk för något obehagligt framför ögonen
jag undrar när vår tids wake-up call kommer
jag önskar att så inte var fallet men
sverigedemokraterna känns som en
prolog, föraning, ett första ordentligt kännbart tecken på
att vi är i hissen till helvetet på väg ner
inte så mycket för partiet i sig
såna partier har ju alltid funnits
nej, det som egentligen är det allra mest dystra med detta psuedopartis framgångar
är politikers och medias
totala oförmåga att handskas med det
det är bara en jävligt het potatis som
med häpnadsväckande idioti kastas fram och tillbaka
men så kollar man dagens
patetiska allianser och "rödgröna samarbeten"
mona och reinfeldt dessa två robotar
eller för all del öppnar aftonbladet
så är det plötsligt inte alls så konstigt
man kan lätt konstatera att
vi får det klimat och dom konsekvenser vi förtjänar
och ack, ack, ack
så korkade vi blivit
aldrig tamare än så
[2009-11-14 20:33:58.793]
det finns något i min bröstficka
det känns lite grann som
sprinten på en handgranat
känns skönt att inte be om ursäkt
att inte ha något att leva upp till
eller försvara sig mot
omvärlden är en snuskig liten sak
allt snurrar glatt runt i
mediavärldens slasktratt
det finns inget att
äcklas över när allt är som det är idag
the botten is nådd så
hur i helvete ska man kunna göra det här
lördagslivet på något annat sätt än
genom dekadens?
överallt, en
ful värld gör sig fin
men
om du chockas
av det här så
bara gå
the coldest blood runs through my veins
you know my name
självklart är jag
öppen och redo för vad som helst
jag rör mig smidigt i djungeln
slår en signal
ger mig ut i ett regnhärjat november
in i mörkret, går bara på
ögonen som börjar öppnas
[2009-11-12 20:38:58.127]
jag börjar vakna till liv lite grann. jag har varit sjuk sedan 22/10. jag blev frisk, trodde jag, och lyckades överanstränga mig utan någon större ansträngning på det sätt en ung man med lite självförtroende och pengar på fickan kan tänkas överanstränga sig, och sedan en natt insåg jag att jag inte lyckades värma mig i shadowfoxs varma famn och hux flux hade jag feber igen. på den vägen är det. jag somnade med hennes fingrar i mitt hår. sedan dess har jag inte direkt haft någon här och jag har vandrat omkring sjuk och utan tidsuppfattning. instängd, utan sällskap, bortkopplad, det kan liknas vid att sitta i fängelse. det kan även liknas vid en semester. intressant det där, med språket, informationen, kommunikationen, linjerna man drar mellan dom olika punkterna. jaha du sa tandplomb, jag tyckte du sa att du ville ha en handbomb. och det är förstås bara det enklaste exemplet. om vi går vidare ser man förstås att tillvaron hålls ihop av flera lösa trådar. att det är konstruktioner, skapade sammanhang, byggda strukturer, som vi alla relaterar till innbörden av att leva sitt liv. men själva livet är egentligen något helt annat.
jag försöker komma tillbaka till skrivandet, det mentala rummet, saker som inte fungerar ordentligt när ens kropp är trasig, temperaturen åt helvete fucked up och hjärnan är utblåst av en två veckors hög av värktabletter. det är inte så att man får dåligt självförtroende, man försvinner bara från sig själv, blir som antimateria, glider runt, upplöses. att komma tillbaka på ett spår man varit på sedan i våras är aningen svårt, det kräver en del tid och koncentration. har bland annat läst intervjuer med stanley kubrick, dom få som finns. när man läser vad han säger blir man galen. lugnet, det specifika, det plusminusnoll-självklara, en människa som konstant levde inuti sitt eget intellekt, en "super brain" som ken adam sa. vem var det som sa det där om stanley kubrick, att han hade en förmåga att se vad som var fel på världen och göra det till en viktig, självlysande konst. he didn't bitch about it or write lousy editorials. he converted it into something that was amazing, and important to us as a species.
jag behöver inte mycket för att bli sugen på att skriva förstås. det räcker med att gå ut på aftonbladet. så vansinnigt sjukt att se denna uppsjö av tom information som försvinner och kommer tillbaka och byter plats med varann som i en rubikskub. aftonbladet är som en rubrikskub av skit, i olika färger. om det är sveriges kanske populäraste och mest tillgängliga och allmäna tidsskrift så är det inte konstigt att vi befinner oss i ett mentalt inbördeskrig. det verkar som att det inte finns någon tanke längre. nu, till sist, återstår bara hat och förakt. den ena mot den andra. det kollektiva försvinner eftersom grupp x kanske går med grupp y om att hata och förakta z men så visar det sig att grupp x samtidigt står bakom något helt annat och då måste grupp y hata grupp x iallafall och så håller det på sådär. en rörelse, gemensam, åt något konstruktivt håll, tillsammas, är helt förlorad. alla har varsin .357 magnum i fickan. det känns som att närsomhelst kan vem som helst råka skjuta ihjäl en stadsminister. jag såg en tv-debatt, faktiskt, om konspirationsteorier. ett gäng hjärntvättade kids med för mycket välfärd och för lite intellektuell uppfostran satt och lekte bebisar och skulle ifrågasätta allt, utan innebörd eller idé, och ett gäng mer fetlagda män skrattade lite åt dom men började sedan bråka sinsemellan. vissa saker var okej att tycka andra inte. en skallig välklädd fascist sa mer eller mindre att överheten blint ska lydas. och så, förstås, två-tre kvinnor som fick utgöra dagispersonal och säga saker som att "allt är inte svart eller vitt" och "det finns bra argument på alla sidor" och "det känns ju lite grann som att dom här två sidorna aldrig kommer kunna komma överrens" och jag tänkte att jag lever i en samtid som är ett skämt. den enda anledningen till att folk inte kan se det är att folk helt tappat humorn i samma veva som dom tappat självinsikt och medvetenhet. jag märker att jag sitter och känner hur det bara kommer närmre och närmre, den här känslan jag haft i så många år att det kommmer komma den slutgiltiga krigsförklaringen och trycket i lådan av kollektiv undertryckt ilska blir bara större och större och nu börjar det verkligen verkligen darra. jag sitter och märker att jag undrar; okej, när kommer första gnistan?
diverse känslor fyller mig, här och var, då och då, att återvända till livet, att tänka och känna i det tidiga feberlösa stadiet är lite grann som att plocka med saker uppspolade på en strand. det kan vara lite vad som helst. jag kan lyssna på john williams på, den ärligt talat rätt vulgära, internetattiraljen spotify och känna julvibbar, en slags sentimental men samtidigt djup och sann och ärlig känsla för att vilja uppleva en jul. krama häny i kramsnö. dricka kaffe med kanel, titta på star wars iklädd morgonrock bakom vita fönster. vet inte om jag någonsin känt något liknande för årstiden. så kan jag känna att det är november ännu, så kan jag tänka på vad jag ska göra i lund innan jag åker norrut. en månad ungefär. ville ju bli klar innan nyår, men jag hade inte räknat med att bli sjuk. hade kanske inte räknat med att projektet skulle ställa motfrågor till mig heller. vid det här laget måste jag planera nästa steg noggrant. i början var det bara anarki. nu vet jag att om en sak faller faller allt.
känner mig nöjd över situationen ändå. längtar inte efter förbindelser av det slag jag lämnat bakom mig. man säger jämt att folk är rädda för förhållanden för att dom är rädda för förbindelser. en sådan självupptagen värld lever vi i att människor inte verkar förstå att man alltid står i förbindelser oavsett vad. kanske är det därför vissa människor byter vänner och partners när det passar och behagar. skvaller och kritik/gnäll är oumbärliga attribut för att kunna leva i ett socialt sammanhang. what's in it for me är den eviga frågan och att bli ihop med någon nästan som för att få någon att vara svartsjuk och misstänksam mot. jag är så trött på all vaghet och allt jävla skitprat, skitbeteende och skitlevande. att ha en vän är som att ha ett jobb. det kräver ett visst engagemang, jourarbete, förståelse, lojalitet, ansvar. you watch my back i watch yours. antingen är man med på det eller så är man inte med på det. antingen har man något eller så har man inte något. antingen bryr man sig eller så bryr man sig inte. ljuger man för någon bryr man sig inte om den personen. är man ärlig bryr man sig. blir trött på små själviska skitungar som skiter i allt utom sig själva, och som tror att bara för att dom upplever empati så bryr dom sig, inskränkta och självgoda och i godaste tro glider dom runt och velar velar velar, bara för att dom egentligen letar efter en lösning som gynnar dom själva bäst, bara det att dom helst vill att någon annan kommer med den lösningen. jag blir så upprörd på mig själv över att jag slösat så mycket tid på glupska självupptagna skitungar som inte har en aning om vad det betyder att faktiskt finnas för någon annans skull utan att få eller förvänta sig att få eller önska att man får något tillbaka. och att det inte handlar om att vara snäll. det handlar om att antingen bryr man sig eller så bryr man sig inte. det känns skönt att växa upp.
jag känner luft under vingarna, det känns skönt. den enkla självklara känslan av att inte behöva något eller någon just nu. eyes wide shut, detta fascinerande mästerverk, glider fortfarande runt som ett spöke över allt jag trott jag lärt mig om förhållanden. men jag är glad att jag känner som jag känner nu. att jag kan tolka det rätt också. det kommer förstås dyka upp någon. men jag har äntligen lärt mig vad det faktiskt betyder, så den gången, den gången kommer det vara på ett helt annat allvar. människor är själviska, främmmande inför tanken på ansvar. ett förhållande är bara det där som kommer efter att man har träffat någon, ingen tänker så mycket på det och vissa ser det till och med bara som en attiralj i vardagen, så det är bara samma jävla saker som repeteras i all oändlighet, all those empty i love you's. ingen vill se det som att man gett sig in i något som man måste bli kvar i och leva efter och respektera och till stor del utplåna sig själv för. men det är förstås precis så det är. jag är glad att jag förstått det nu och jag är glad att jag inte är intresserad, eller öppen, för det nu. att jag åtminstone lärt mig något, att jag åtminstone bara inte "hittat nån annan" och gjort samma sak som förra gången fast liksom uppdaterat, upphottat, sexigare omständigheter och nån som för tillfället vekrar mer vettig att vara med, att jag inte bara påbörjat en ny uppföljare i den långa populära franchise som kallas förhållanden i dagens samhälle, med en snyggare huvudroll och högre bugdet men lik förbannat lika förljuget och byggt på osanning och ytlighet. om du inte längre kan känna rädsla, måste något vara fel. om du inte kan analysera vad du själv håller på med, så är du illa ute. om du är förvirrad är du förvirrad. du måste förstå vad du gör, det är själva nyckeln. jag är så trött på dom som inte förstår, på dom som inte tänker hela vägen fram. så undrar man varför jag varit med så många "upptagna" unga kvinnor, till och med jag har undrat varför dom kommit till mig osv. svaret blir så uppenbart när jag inser att jag skulle bli så otroligt genuint imponerad av någon som skulle kunna hålla ett samtal på några glas rödvin, om gemensamma intressen, skratta och samtala gott en hel kväll, kanske dansa en dans och ta en taxi tillsammans och sedan säga adjö. hon skulle gå hem till sin man, förstå att det förstås skulle vara vi två egentligen men att hon älskar sin man. älskar. vad det innebär.
jag skulle vara så imponerad.
och ja. jag är så trött på självupptagna småtjejer. kan inte säga det på så många fler olika sätt tror jag.
ibland kan jag känna att jag har svårt att hinna ikapp mitt eget intellekt och det kan göra mig så utmattad och så glad.
fotnot ang. eyes wide shut med omnejd
kalla regnblöta speglar bakom ryggen i november
[2009-11-10 18:11:08.897]
[2009-11-07 02:06:00.773]
det vedertagna skunkspråket är
vad jag förstår att skriva quirky
förr var det kryptik av ett
mer emo-aktigt slag men nu är det
mer cool och klädsam kryptik
"jag vet inte jag"
skulle jag
till exempel kunna skriva
men jag är ju inte alls sån
däremot kan jag i mitt febriga
tillstånd erinra mig
sämre tider bättre tider
tider bara
FÖR 10 ÅR SEN,
1. Låg jag vaken om kvällarna
i min säng, tittade på taket
i rummet fanns två lampor i plast
en som kastade ett
rött sken och ett som
kastade ett gult sken och
jag lyssnade på
kents isola och var
grovt olyckligt förälskad
så tyckte jag att det
kändes iallafall
2. Hade jag tre vänner som
möjligen, kan man argumentera, var mina
bästa vänner även om man också
kan argumentera att det mest var
situationer och omständigheter och
bristande erfarenhet som byggt denna vänskap
men å andra sidan, vad är inte byggt av det och
gör det det mindre värt?
jag känner ingen av dessa tre längre
men i retrospektiv tycker jag vi påminde
extremt mycket om dom fyra i south park
jag var stan
3. Satt jag uppe om nätterna och
lyssnade på musik och skrev
jag lyssnade på musik och skrev och jag
hörde inte av mig till någon och jag
brydde mig inte om vad som hände i världen och
ingenting spelade någon som helst roll och
jag var helt tillfreds
med att vara i mitt rum, så fort jag stängde dörren
var jag i en annan värld och
jag har så svårt att förstå det nu men
då upplevde jag ingen som helst rastlöshet
jag var... upptagen, upp över öronen, av att bara vara där
FÖR 5 ÅR SEN
1. Levde jag i en omvärld som
var så okomplicerad att jag
var tvungen att göra saker komplicerade
2. Var jag olyckligt förälskad och besatt
av någon som jag tänkte mig var nästan perfekt
just för att det egentligen inte alls var vettigt
att jag skulle känna något för just henne
eller nej för exakt fem år sedan så
trodde jag att jag hade kommit över det
men ett återfall var precis runt hörnet
det var på väg en märklig kväll på en klubb som fanns då
i eskilstuna den hette blå
3. Trodde jag att ett gudomligt väsen
omslöt universum och hela existensen
fanns i luften och susade igenom
allting inklusive människan
hela tiden varje dag
och att detta väsen gick att uppleva och
till viss del utnyttja, stå i
korrespondens med
så länge man använde
instinkt och känsla
och inte "logik"
FÖR 3 ÅR SEN
1. Var jag mellan bostäder
flyttade från ett stort hyreshus till
en otymplig korridor ute i skogen
ingen av dessa två bostäder känns i efterhand
särskilt värdiga att bo på men
det var någonstans att bo
minns att jag kände så då
att det inte direkt var hem
bara platser
2. Kände jag för första gången
i mitt liv en rastlöshet
som av någon anledning inte släppte
och jag märkte att jag gick runt och önskade
att något skulle hända
för vad jag än försökte göra själv så
blev det aldrig särskilt roligt, inte så att
det kändes
jag tror i efterhand att mycket kan ha
att göra med att jag bodde i stockholm
meningen är inte att man ska ha roligt
om man bor där
man kan inte ha roligt där
man kan uppleva ansatser till att ha roligt
men man kan inte inte komma hela vägen
3. Trodde jag att
jag var lycklig och
trodde jag att
jag hade svaren
FÖR 2 ÅR SEN,
1. Hade jag flyttat in till
Biskops-Arnö och jag var
tämligen omtumlad men jag
började precis förstå
vågade känna tanken
att det kanske skulle komma att bli
en av mitt livs höjdpunkter
2. Var jag upptagen med att
skriva en halvt självbiografisk roman
som jag hade väldigt höga tankar om men
ingen större idé om även om
jag inte förstod det då
numera vet jag exakt hur den boken ska skrivas
men jag har andra saker att skriva först
3. Trodde jag
fortfarande att
jag var lycklig
trodde jag
fortfarande att
jag hade svaren
FÖR 1 ÅR SEN,
1. Bodde jag i ett hus ute på skånska landsbygden
en mycket surrealistisk tid som
jag märker att jag inte riktigt kan beskriva
men jag kan redan nu bli nostalgisk
eller, uppleva en slags nostalgi
av alla långa nätter av
kaffe och tobak och diskussioner
med milos och
en hund som hette shakira
2. Hade jag flyttat till Lund
rätt nyligen och jag
hade ingen riktig aning om huruvida jag
trivdes eller inte men
staden kändes vacker och tilltalande och
lika skön och underbar som den alltid
så jag tänkte att det bästa formodligen
var att försöka slappna av
3. Levde jag med en
stor blöt sorg i mitt hjärta varje dag
och jag hade inga
illusioner längre om att jag
var lycklig eller
hade några svar
IGÅR
1. Var jag fortfarande sjuk
2. Lyckades jag inte skriva något
3. Hamnade min pappa på sjukhus
IDAG
1. Är jag fortfarande sjuk
2. Har jag lyckats skriva
3. Har jag känt mig ledsnare än igår
IMORGON
Jag vet ingenting om imorgon
take a look around and tell me what you feel
[2009-11-06 02:16:03.257]
storm över skåne, vinden kontinuerligt varje dag, drag, dörrar som slår ikväll igårkväll
inatt och natten innan dess och
sent i förrgår kväll kom febern tillbaka
det var bara tur att jag hade dambesök
så att jag inte kände mig fullkomligt nertappad i ett grymt elakt helveteshål jag trodde jag kommit upp ur
också tur att jag precis nyligen råkat inhandla
the third man, casablanca med ett kommentatorspår av roger ebert och döden på nilen från 1978 som jag
hittills bara sett på skruttig vhs men många gånger sedan jag var liten och
i synnerhet när jag legat sjuk
det är tur på sätt och vis att det är november
så att jag åtminstone känner att jag inte
missar något särskilt
livnär mig på ipren och
en och annan inhandlad sushitallrik
skriver fastän jag inte riktigt skriver
och så skriver jag igen och ändå
låter kvällen gå
svarar dom som vill prata
tar det lugnt, allt är
mycket lugnt
noterar ett
ip-nummer från kungsör
som sagt, allt är
mycket lugnt
om jag på något sätt skulle kunna
uttrycka allt och
göra allt begripligt och
med "allt" menar jag allt jag har
allt jag känner och tänker och upplever
bara då skulle jag kunna bli helt nöjd med någonting
men det är omöjligt
men ibland blir jag så trött på att
redan veta och förstå så mycket redan
om man ändå vore lite korkad och aningslös
och jag menar inte det på något slags
besserwissrigt jan guillou-aktigt sätt även om
jag avskyr luthersk jantecensur
bara det att jag ju förstås hör hur det låter
ändå, inte svårt för mig att förstå
varför människor som stänger dörrar
verkar angelägna om att kika in genom fönstret iallafall
precis så är det med
människor som ständigt försöker äta och behålla kakan
det börjar kännas allt mer och mer
dumt och okunnigt av mig att bli irriterad
på det vars mönster är så uppenbart
min indignation är en sak
saker är som dom är
men jag har bättre saker att tänka på
och viktigare, vissa mer
fundamentala saker
gillar vad ebert säger om
paul henreid i casablanca
han är så tråkig och korrekt att han blir
direkt osympatisk, frågan är om inte det är
hela poängen
av många olika saker så är casablanca en film om
samhällets gränsdragningar
för vad som i vilddjurens värld skulle klassas som äkta kärlek
jag vill inte ha något längre
om något skulle jag vilja kunna ge något
utan att det har med mig att göra egentligen
utan mig själv i åtanke alls
vissa människor kan verkligen konsten att
framstå som goda och empatiska
men så tänker man på hur dom egentligen
faktiskt inte alls har någon tanke på sig själva i sammanhanget
och då förstår man att det är
precis det enda dom tänker på
sig själva
what's in it for me
motivet är inte att
göra gott
motivet är att framstå som god
för att säkerställa att man är god
så man kanske får nåt tillbaka
glupsk självbekräftelse
som inte har nåt med
den verkliga världen att göra
ju mer jag tänker på det inser jag
att det goda är bara vad vi lärt oss veta
ingen har lärt oss tro på det
det goda har blivit ett meningslöst skyddsställ
och under det hungrar alla
vi i väst lever i själsliga u-länder
där vi mer och mer börjar likna
kannibaler, rånare
terrorister, uteliggare
vi vill ha vi
oroar oss för vår framtid och
vi vill ha och vi
applåderar framgång
vi vill ha och
vi vill inte ha
kärlek vi vill ha
fungerande förhållanden
vi konstruerar vår existens tills den
blir en maskin som sedan börjar leta
leta leta leta scannar omvärlden för
vi vill ha vi vill ha vi vill ha och
vi vill inte ha något gott eller meningsfullt
vi vill
bara haaaaa..... nååååntiiinngg....
synd för dig!
inte mitt problem!
jobbigt läge detta!
pinsam tystnad!
well, gotta go!
blocka på msn!
kommentera på bloggen!
vara anonym!
ha ett alias!
göra en egen blogg!
få faaaansss!
hitta på facebook!
inte prata på gatan!
snacka på fyllan!
meningslösheter!
bli ihop!
du har allt jag inte har: UNGDOM!
du har allt jag inte har: VUXENHET!
vi bygger det här helt på ytliga omständigheter!
vad roligt det blir nästan precis som sex and the city!
jag är uttråkad!
vi tittar på tv!
jag bryr mig om vad du kan ge mig!
jag försöker bry mig om dig!
jag vet inte vad som saknas!
ingenting saknas!
du är egentligen ful utan smink!
jag har varit otrogen!
du måste flytta ut!
din katt är död!
lägenheten är viktigare än dig!
hyran är viktigast!
vill inte hamna på soc!
vill mycket hellre hamna på en vimmelbild!
älskar att jobba med (rätt) människor!
älskar att jobba i (underordnad) grupp!
lönechecken är roligare än dina historier!
din mamma dör på ålderdomshemmet!
din kofta luktar bajs!
din kompis är snyggare än vad du är!
mina vänner snackar skit om mig!
jag är deprimerad!
jag är utlämnad!
jag är ensam!
ingen jävel bryr sig om mig!
jag vill ta livet av mig!
synd för dig!
jobbigt läge!
inte mitt problem!
ur vägen!
jag! vill! ha!
jan björklund, sverigedemokraterna, rökförbudshets och den
såkallade humaniströrelsen med mera
är uttryck för samma hat och förakt mot
dom och det som inte bett om att få något hat och förakt mot sig och
som det inte finns fog för att
mobilisera ett hat och förakt mot
det är samma
oförmåga att förstå och samma
otåliga vilja att slå på den oliktänkande
och själv framstå som att
det inte alls är så egentligen och
faktiskt tro på det själv
folk är fixerade på jimmie åkesson för att
han är en så tydlig och extrem bad guy
men han är bara en av många
tydliga varningssignaler i samhället
någonstans övergav vi
idén om att göra saker för att det är moraliskt rätt oavsett vad
någonstans tog vi till mentala vapen
och började begära handling
mot vad fan som helst
någonstans tog frustrationen över och
vi slutade bry oss om andra, om den goda saken
och någonstans släppte vi in hat och förakt
utan att kunna bygga det på något
bara rent och skärt hat och förakt
och oförmågan att släppa taget om det hatet och det föraktet
syns i var och varannan människa
hela tiden, överallt
jag kan bli beklämd över att leva i en tid
där ytligheten segrar och
eftersom intelligens inte säljer
är det ingen som köper den
varpå alla istället
tar till vapen och
går ut och slåss mot
väderkvarnar som tyvärr
består av kött och blod
jag tror den så kallade finanskrisen
bara är ett resultat av en
moralisk kris, som efter börsens smäll
börjar utvecklas från kris till direkt kaos
men
det ena leder till det andra
efter samtal i natten blir jag
påmind om att det fortfarande
finns gott om människor som
kastar en boll hårt på en vägg
och ändå blir arga när den studsar tillbaka
och slår dom i huvudet
dom anklagar väggen
what goes around comes around
och
you just can't take the
effect and make it
the cause
alla svin leka bäst och
dom bökar runt i samma stia allihop fortfarande
även grisar känner smärta, dock
dom förstår bara inte var den kommer ifrån
när den väl kommer
själv slängde jag min boll
hon som fångade den gick iväg
men det ändrar ingenting
jag väntar fortfarande på att hon ska
kasta tillbaka den
och det kommer jag fortsätta göra
hela livet
hon kan inte släppa taget om den för
den ska tillbaka mig, den
tillhör oss
var hemma hos milos
på vägen dit satt jag i en mörk buss
precis som spårvagnen i
videon till human touch
exakt för vädret här nu är
ett enormt mörkt och blött mästerverk
han sa att
han var så glad över så väldigt mycket i sitt liv
att han hade så mycket och
hade kommit fram till så mycket och
lyckats med så mycket
allt själv och nu lever han ett liv
som han själv manövrerar på sina egna villkor
jag blev så glad när han sa det för
jag såg på honom att han menade det
att han verkligen menade det på
gott och ont, som det är
men att han inte skulle bygga sitt liv på
oro över det som är ont
det onda ska bekämpas, ignoreras
inte finnas där och om det finns
alltid bli sett och
aktivt bearbetas som
ett immunförsvar
så mycket självbedrägeri
så många som inte låtsas om det onda
och hittar på det goda
där det inte finns
så många människor som
låter sina svagheter bestämma
för det finns folk som tänder på dom
och för att det finns
en lättja och bekvämlighet i
det självdestruktiva, martyrskapet och
svagheterna helt enkelt
det måste vara jobbigt
att strunta i människor man sårar
att jobba slitjobb i år utan att veta vart man ska ta vägen
att leva med folk som duger att leva med
intala sig att dom är speciella
ignorera omständigheterna man vet finns där
veta att man har kärlek eftersom man vet vad ordet sägs betyda
att välja att vara sin partners sexobjekt
att välja att vara sin partners hallick
att umgås i meninglösa sammanhang
att se till att bli glad
att se till att man blir full och dum och glad
att välja att göra saker för sakens skull
att välja passivitet
att välja det som förväntas
inte ska väl lilla jag eller
kanske ska väl lilla jag eller
vad tycker du?
samma saker varje dag
samma saker varje dag
samma saker varje dag inte
ska väl lilla jag
att bestämma sig för att det duger och
att man inte är mer värd än man gör sig
att skylla ifrån sig på andra
när man själv är skyldig
att låtsas som att
man är orättvist behandlad när
man själv är den som lever sitt liv bland människorna i stora vida världen
att veta sanningen
känna känslorna
men vara så rädd, så jävla rädd för det som är sant
att man ignorerar det och stänger in det
och tycker synd om sig själv istället
låtsas att ingen förstår en eller att
det är någon annan det är fel på
att skaka av sig alla dom där stunderna av plötslig ångest eller oro
att göra det
varje dag
varje dag
varje dag
vakna och
klä på sig i hallen och
se sig själv i spegeln
se sig själv i spegeln
se sig själv i spegeln
varje dag
varje dag
varje dag
som en
förljugen människa
i ett
förljuget liv
det måste vara
så fruktansvärt
Choose Life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol, and dental insurance. Choose fixed interest mortgage repayments. Choose a starter home. Choose your friends. Choose leisurewear and matching luggage. Choose a three-piece suit on hire purchase in a range of fucking fabrics. Choose DIY and wondering who the fuck you are on Sunday morning. Choose sitting on that couch watching mind-numbing, spirit-crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth. Choose rotting away at the end of it all, pissing your last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked up brats you spawned to replace yourselves. Choose your future. Choose life...
och milos frågar mig
hur det går med
den-och-den och jag mest bara
skrattar lite och skakar på huvudet
det blir ingen
monogami för min del verkar det som
för mycket fina ljuvliga människor
jag säger till honom som det är
jag kan känna att
det som varit
förstört allt det där för mig
jag trodde att jag var kär för att hon ljög
jag trodde att jag var lycklig för att hon ljög
jag trodde jag levde i ett liv för att hon ljög
det livet fanns aldrig
hon ljög, det var
en lögn
och om dom känslorna var något jag kände för att det var en lögn
hur ska någon sanning någonsin få mig
att bli så kär och lycklig igen?
den erfarenhet av lycklig kärlek jag har
är lögner
now i hear she's got a house
down in fairview, and a style
she's trying to maintain... och ständigt detta
återkommande mörker
i utkanten av staden
och när jag tänker på kärlek blir jag ledsen
när jag tänker på förhållanden blir jag ledsen
när jag tänker på lycka, att leva ett liv där man känner sig sådär... då blir jag också ledsen
i wanna know if love is wild babe i wanna know if love is real jag vill
känna mitt hjärta slå tralala
men jag fick mitt hjärta serverat på ett fat
hann precis se det sluta slå
innan jag dog och
i en smärtsam process föddes igen och
började bli den jag är idag
och ibland kan jag känna
en kortare version av samma sak
jag är bara trött och
det är inte värt det
vad som helst nu bara
inte det, inte den
förnedringen igen
inte tillbaka i en värld jag bara
relaterar till lyckliga lögner
och ändå såg jag en blick idag
en jag inte borde ha fått när jag
fick den men som fanns där
en liten reva i en eftermiddag
och jag vandrade hemåt sen
i denna stad som är som en
medeltida drömvärld
så mycket grus, tänkte jag
så mycket blött grus, så mycket lera
kalla blöta strumpor i en silvermörk
värld som regnar dryper skiner omkring mig
livet är så jävla långt
ska det vara så jävla svårt
att förstå
en annan anekdot ur mitt liv:
sena tåg kommer också fram
[2009-11-01 17:14:48.807]
jag rekommenderar inte svininfluensan.
den är inte särskilt rolig
låg i en vecka i min lägenhet och bara
stirrade in i skärmar och väggar tills
det slutade snurra och blev bilder
klara nog att fästa blicken på
skrev en hel del febriga rader
kom fram till saker som inte direkt stämmer
typ som att jag någonsin
skulle drabbas av lusten och viljan att slå ner nån
så är det självklart inte
däremot tror jag nog att
det är dags att sluta fundera på
saker som man inte har någon anledning att
fundera på såvida man själv inte vill
drabbas av dåligheter
man kan leva utefter sina
styrkor och inget annat men
är ofattbart rastlös ikväll
som om det inte duger, inte räcker
jag har all bekräftelse jag behöver
men ändå är det nåt som stramar åt
och jag vet inte alls vad det är
lyssnar på enklare än så
med tomas andersson wij
det måste vara enklare än så
ute på gatan har ljusen tänts
och du hör stadens hjärta slå
trots alla upplagor utav dig
samma ensamma människa ändå
enklare än så, det måste vara
enklare än så
jo, jag behöver bara rycka upp mig
inte svårare än så
imorgon och
sen dagen efter det
sena tåg kommer också fram
it is not he or she or them or it
[2009-10-30 18:11:04.637]
And if my thought-dreams
could be seen
they'd probably put my head
in a guillotine
But it's alright,Ma
It's life, and life only.
he not busy being born is busy dying
[2009-10-29 21:16:48.363]
bygger uppåt
rör mig framåt
uppmärksam och med
insikt och vetskap
ingen förvirring kvar
inga frågor jag inte
själv ställer
låta styrkorna visa vägen
inte falla för svagheterna
behandla problemen
undersöka känslorna
känna sig igenom livet
låta styrkorna visa vägen
så många människor
som bygger sitt framtid och
sitt liv på beslut som
bottnar i att falla för
svagheter och
inte våga se sig själva
ser bara den verklighet dom
bestämmer sig för att se
inte den som är där
oavsett vem man är
att se den sanningen
leta efter den och
upptäcka den och
acceptera den
svagheter är svaga
dom glider undan
styrkor bygger kraft
att göra vad man kan
det man kan och
det man bör, att
välja att göra det ena
eller det andra för att
man kan eller vill eller
tycker att det är vad man måste göra
inte följa vägen som leder till
hägringar
inte göra något man inte har koll på
inte sätta sig i offerställning
bara markera sin värld
allt utifrån den
att låta styrkorna visa vägen
inte låtsas
inte använda sig av människor
inte intala sig själv någonting alls
att bara konstatera
utplåna begäret
leva livet till det yttersta
i en naken värld
se allt, förstå det
göra vad man kan
så gott man kan det
inte tänka på
fallen frukt
dagdrömma om
förbjuden frukt
men välja
vilken frukt av flera
man lägger i skålen
bygga uppåt
våga leva sitt liv
våga leva som sig själv
våga tro, våga välja bort
saker som försvinner och bara
växer sig starka om man faller för dom
våga undvika ens själsliga ovanor
våga välja att göra det man är bra på
varje dag
låta styrkorna visa vägen
summan av ensamheten
[2009-10-27 00:51:52.96]
det är alltså här och såhär historien fortsätter
kall och stel sträcker jag på mig och det
knakar och jag undrar hur det kan komma sig att
jag inte har feber när jag nu fryser så förbannat
efter att sjukan glidit av hänger ändå symptomen kvar
men jag kan åtminstone gå runt
som i en nersläckt hangar och tända lampor och
trycka på knappar, maskiner går igång
en efter en
i går lyckades jag duscha
klädde upp mig och gick ut på en
promenad i det becksvarta regnlandskapet
människor överallt, surrealistiskt efter att
ha varit instängd så länge
i dag lyckades jag laga mat
och huvudvärken försvann äntligen
antar att jag imorgon kan
lyckas städa och skicka lite mail
plocka upp mitt liv som det heter
finns ju ett och annat jobb som ska göras
ja det är här och såhär historien fortsätter
ensamhetens tid
kallade jag det
men jag vet vad det betyder nu, på ett
mer positivt sätt
jag lämnades i en karg vit värld av
människor och jag, jag och människor men
avståndet ständigt och konstant denna
ensamhet, och
den första naturliga tanken var ju att
jag måste hitta någon, att det
finns någon någonstans och att
kärlekens hopp lever än
men det blir mer och mer tydligt
ju mer det förflutnas krafter
krymper, försvagas, blir impotenta
och för varje ny dag som kommer där jag
står ensam som i nåt slags märkligt
kallt gryningsljus
att jag mer och mer ramlar in i ett
glorifierat ungkarlsliv
eller
glorifierat och glorifierat
det är vad det är
och ensamheten kan kännas
bra vissa kvällar den kan kännas
hård andra kvällar men
den känns aldrig fel
det finns en skramlig, skrotig, vacker och rå styrka
när jag känner hur tiden går och
jag blir bara starkare
från den plats jag står
säger släpp aldrig in dom här, släpp
aldrig in dom här, ingenting
från deras värld
ett kallt krig dom säljer, nånting
dom vill jag ska
men jag vill inte ha
jag vill inte ha
jag vill inte ha
vet inte hur länge
det här uppdraget kommer pågå eller
vad det kommer leda till
men vad gäller kärleken har
tidigare erfarenheter gjort att jag
stängt ner
låst in redskapen, jag vill
inte ha något med dom att göra
dom är inte intressanta
måste fokusera på annat
vill fokusera på annat
jag fokuserar på annat
ikväll har det regnat oavbrutet
och jag har varit trött hela dagen
jag tillfrisknar
några dagar till innan
jag är klar igen
och oavsett omständigheterna
ser jag mig själv och
känner nyfikenhet och inspiration
människan jag ser i spegeln
ser så enormt mycket bättre ut än
vad han gjort på flera år
förmodligen någonsin
och
det är alltså här
historien fortsätter
och såhär
ibland har jag ofta känt att
livet är som en detektivjakt
man följer ledtrådar, hittar spår
fast man vet inte exakt hur
den stora bilden ser ut
eller vart allt kommer leda en, till
vilka upptäckter
jag vet att det lurar
faror i skuggorna
överraskningar bakom hörnen
hemligheter kommer komma upp ur det förflutna
men jag är
någorlunda färdigutbildad
it takes two kills
don't worry, the second one is....
- yes, conciderably
kanske är det en viss
känsla av laglöshet
jag känner att jag
egentligen saknar begränsningar
om jag skulle vara ute med
cherry och nåt dräggigt as
vill garva och kalla henne hora
eller om shadowfox blir
dissad av en sverigedemokrat
kommer jag
skalla den jäveln
det är jag
helt säker på
samtidigt känns det som att
jag kanske aldrig någonsin
kommer bli förförd av någon igen
så jag får
se till att smaka livets goda
det som finns mitt
bland allt mörker och all smärta
människor är vackra
ända från gången på gatan
till rörelserna mellan lakanen
hm, tänker jag
nog för att jag känt såna saker tidigare
i mitt liv, men inte förrän nu
vet jag att jag är kapabel till det
har aldrig föreställt mig att jag
själv skulle bli
den som var ärrad och bränd
och som inte
tillhörde något eller någon
och som verkligen
klarade sig själv
förutom en särskild läggning
så krävs det en viss historia för det
en viss särskild historia
det finns ingen utbildning lika
effektiv som
emotionell erfarenhet
den som jag fått
den historien
som varit
men det är alltså
här och såhär
historien kommer att fortsätta
sandslott i stormvinden
[2009-10-24 17:43:09.0]
jag har aldrig tidigare upplevt verklig dödsångest. men igårkväll, febrig och huttrig och huvudvärkig med svindel mellan ögonen och aningen borta av värktabletter, vandrade jag rakt in i någon slags dödsdal. gick i mörkret mitt i natten i blåsten, kom in till bakgården och plötsligt var det som att allting stillnade, blev fullkomligt tyst och ett iskallt mörker steg inuti mig. det kändes som en tung närvaro, som om jag redan var så gott som död, att jag hade några dagar kvar men sedan var allt över och jag visste det redan nu.
när jag vaknade imorse fanns inte känslan kvar. och det var inte lika farligt som när jag vaknade igår. då var jag som en blandning av john mcclane och udo kier i blood for dracula. låg och skrattade åt mig själv för att jag mådde så dåligt. jag mår fortfarande skit. det finns en bergmansk kvalitet i att spendera dagarna totalt sjuk i en lägenhet som förfaller runtomkring en, medan livet pågår utanför fönstret. det är fascinerande, och nästan lite roligt tycker jag.
eftersom jag är något av en mental varelse iallafall så är det alltid som en slags utflykt när jag blir sjuk. jag förlorar egentligen ingenting rent tekniskt. det är inte som att jag sysslar med eller känner ett behov av att syssla med aktiviteter typ träna spela fotboll eller springa runt i parker med folk, jag umgås inte i flock med vänner och jag har inget behov av att sitta och hänga med folk i soffor, kommer mig sällan för att ringa någon, går inte runt på stan med folk och drar runt, fikar sällan, etc. det jag går miste om är lite frisk luft, alkohol och en och annan nivå av mänsklig kontakt. jag lider inte av att några slags behov inte blir uppfyllda.
jag tror jag tar hand om mig själv mentalt på samma sätt som andra människor tar hand om sig själva fysiskt. varje dag måste jag känna flödet, input output, vad är problemen och vad är åtgärderna, vad är bra, dåligt, vad för känslor upplever jag, vad kan dom tänkas betyda. om jag bara släppte taget och flöt med skulle jag förlora förståndet, bli galen. och det är därför det är lite spännande att vara febersjuk. man bjuds på dom märkligaste tankegångarna, får dom mest sinnessjuka halvdrömmarna och får uppleva sin kropp som en strejkande, trasig maskin. man vet att man lever när det känns som att få ett knytnävesslag över tinningen varje gång man hostar. och man kan bara ligga och vänta på att det ska ta slut. man är borta i några dagar. det är segt. det är vad det är.
jag kanske får besök senare ikväll. jag har aldrig varit den som blivit ynklig när jag varit sjuk, men det händer ju att människor vill insistera på att bry sig om en när det gäller såna här situationer. och det är ju kul att någon bryr sig om en eller åtminstone erkänner ens existens. hade idéer imorse, skrivaridéer men dom rann ut i sanden och kanske var dom till hälften drömmar. blev så vansinnigt arg plötsligt, men jag kunde inte hetsa upp mig eftersom ett tryck mellan tinningarna gjorde att det kändes som att hjärnan skulle explodera. detta att man blivit uselt behandlad av folk man trott så mycket på. att dörren plötsligt stängts. för att det är en lösning som fungerar för en part. men inte för mig förstås, men det skits det i. vad det har för påverkan på mig skits det i, tas det ingen hänsyn till, det är som om jag överhuvudtaget inte finns eller har ett känsloliv värt att respektera. det är en lösning som fungerar för en part, medan den andre lämnas till sitt öde. det är så fegt. det är så ynkligt. det är så själviskt. det är som att man trott sig ha varit tillsammans med maggie gyllenhaal men så visar det sig att det hela tiden varit ebba von sydow. kan inte förstå att jag gett så mycket viktigt till ett sådant inskränkt, egoistiskt, ansvarslöst barn. får inte hända igen.
dialoger i huvudet, övergivna kvarnar som inte får vatten, en bild av macbeths rullande huvud, meningslösheten
ett regn som inte kommer, en stilla gata, en övergiven helg, människor som låter som vilda djur på övervåningen, små tomtar pillar i rören
jag ska skriva ett brev, och ändå alls inte, undrar så vad dom gör alla människorna, rör en hand över små dockor på ett bord, loppis, igen, gammalt trä, igen, djävulen bor
i en stad som börjar på k, det finns en väg som går ut ifrån den andra vägen, den man går på, det finns en skog, det finns ett
hav
och man kan tänka sig att jorden är
mycket vacker sedd från
tvåhundratusen kilometers höjd
det vill säga
yttre rymden
jag kraschlandar i min säng, jag vill ha hämnd och försoning, mot vem och vad det vet jag inte längre, jag har tappat koncepten, ett brev
slinker in i dörren, jag stänger fönstret, en bil stannar där nere, luften är kall och himlen är grå
och tiden står still fastän timmarna rör sig
skrev hon till mig
tiden går klockan slår
sakta rullar varje år
karma kaosteori och svininfluensa
[2009-10-23 22:07:26.0]
As I walk this land of broken dreams
I have visions of many things
But happiness is just an illusion
Filled with sadness and confusion,
What becomes of the broken hearted
Who had love that's now departed?
I know I've got to find
Some kind of peace of mind
Maybe.
The fruits of love grow all around
But for me they come a tumblin' down.
Every day heartaches grow a little stronger
I can't stand this pain much longer
I walk in shadows
Searching for light
Cold and alone
No comfort in sight,
Hoping and praying for someone to care
Always moving and goin nowhere
What becomes of the broken hearted
Who had love that's now departed?
I know I've got to find
Some kind of peace of mind
Help me.
I'm searching though I don't succeed,
But someone look, there's a growing need.
All is lost, there's no place for beginning,
All that's left is an unhappy ending.
Now what's become of the broken-hearted
Who had love that's now departed?
I know I've got to find
Some kind of peace of mind
I'll be searching everywhere
Just to find someone to care.
I'll be looking everyday
I know I'm gonna find a way
Nothings gonna stop me now
I'll find a way somehow
I'll be searching everywhere
And oftentimes, to win us to our harm,
the instruments of darkness tell us truths,
win us with honest trifles, to betray's
in deepest consequence.
i'm loving angels instead
[2009-10-21 16:10:12.0]
en natt, låg vaken fick
plötsligt en uppenbarelse
tänkte att jag inte ens behöver
skriva ner det, tänkte att
jag var glad nog att jag kände som jag gjorde
innan jag somnade
känner det fortfarande
även om jag glömt detaljerna
tror det var något om att
kanske bli jordbunden äntligen
tror det var sista striden i somras
jag lägger svärdet på hyllan
det jag alltid inbillat mig att jag
gått runt och huggit med
öppnar fönstret, kylan
röken ur kaffet
folk hör av sig
rabbel på min skärm
röster i min lur
utanför fönstret trafik
tysta hus och folk i fönster
folk på gatan och hälsa på varann i hörnet
på himlen moln
tysta och som vanligt
rabbel på min skärm
morgon till kväll
röster i min lur
det pratas om längtan till tvåsamhet
och motsättningarna i denna längtan
jag som inte har den förstås men
förstår den förstås
det pratas om doktorer
jag säger till cherry som
pratar om sitt självhat att
det är så lätt att sätta krokben för det
självhatet, du behöver bara
säga nog med negativt om dig själv innan
allt det negativa trasslar ihop sig och
det blir motsägelsefullt helt plötsligt
kanske är det
bara ord
shadowfox säger
läkarna sa att du var en alien
och det är precis därför folk hör av sig
så ta det lugnt
bruno ganz
där nånstans
kanske bara att få
gå på gatan
titta och lyssna och
vara det är
plötsligt inte svårare än så
att se bortom viljan
att utplåna begäret
kanske
one of those nights
[2009-10-18 03:49:53.043]
november rött vin
samma gamla
obegripliga längtan efter att få
skära upp ett sår i natten
få snurra runt där
doomed
[2009-10-17 17:10:48.0]
Klockan 20.20 kom Chris Burden in i galleriet, satte klockan på midnatt och lade sig på glasskivan. Han hade på sig en marinblå tröja och byxor, joggingskor. Han hade händerna utvilat på sidan av kroppen och han tittade upp på taket, blinkade då och då. Han kunde inte se klockan.
Publiken hade kanske förväntat sig mer. Det fanns en kännbar period av tystnad, kanske 10 minuter, och när ingenting mer hände hördes några högljudda visslingar och sporadiska försök till applåder. Burden reagerade inte. Under dom närmsta två timmarna försökte publiken nå fram till Burden med råd, hälsningar, komplimanger och även en röd lilja. Dom hålldes bort, vänligt men bestämt, av museumets säkerhetsansvariga. En flicka slängde upp sin behå på glaset; den plockades bort av en lätt flinande vakt. Klockan 22.30, när jag gick, hade publiken skingrats ner till bortåt 100 människor. Jag kom tillbaka till Sun-Times-redaktionen för att skriva en aningen vimsig artikel och ringde Alene Valkansas, museumets publicist, för att fråga om Burden fortfarande låg på golvet.
"Ja, det gör han" sa hon. "Det är en väldigt märklig stämning här nu. Det är ungefär 40 människor kvar och alla är mycket tysta. Burden rör inte på sig. Det var mer som en cirkus förut, men nu är det mer som ett tempel... väldigt mystiskt och vackert."
Jag återvände till kontoret och lade undan storyn med en ingress skriven i förväg: "Klockan (_) den (_), tog Chris Burden slut på sin självlidelse". Det skulle visa sig att ingressen inte skulle gå i tryck. Jag åkte och drack med några vänner, och vi pratade om Burden och vad han höll på med. En tanke som kom upp var att det var ännu ett av hans "danger pieces", att förr eller senare skulle någon bli otålig nog att kasta något på glasfönstret och ha sönder det, att Burdens orörlighet var en latent inbjudan på våld mot honom själv. Ingen hade nåt bättre förslag.
O'Rourkes pub var packad, glad och högljudd, men jag kände att mina tankar drogs iväg till det bleka, tomma galleriet med fönsterrutan mot taket. 01.15 gick jag till närmsta pay phone och ringde Alene. Hon sa att Burden låg kvar på golvet. Jag sa "men vafan" och åkte tillbaka till museumet. Burden hade inte rört på sig.
Två av museumets vakter var fortfarande kvar. En av dom, Herman Peoples, skulle bli så involverad i stycket att han frivilligt delade glaset med Burden. Han lovade att inte lämna honom förrän det var över. Det fanns en nyhetsreporter, Rich Samuels från WMAQ, som satt på en matta av skumgummi, och ett ungt par som gick strax efter att jag kom. Två käglor av ljus från ett par strålkastare fick Burden att skina upp mot takväggen, medan alla andra ljuskällor tonats ner; en nakenmålning av Gaston Lachaise syntes vagt där bakom, ruvade i skuggorna.
"Han rör sig bara i vad som verkar vara isometriska reflexer" sa Alene Valkanas. "Han rycker på fingrarna ibland, och då och då kan man se tårna röra på sig". Burden gav intrycket av att vara bortkopplad, och mycket frånvarande mentalt. Han sov inte. Det var omöjligt att säga om han var i en meditativ trans, eller om han hade hypnotiserat sig själv, eller om han var helt klar över sin omgivning. Efter en timma gick jag, mycket tyst och diskret, som om ifrån en kyrka.
Dagen därpå hade jag planerat att åka ner till Urbana. Innan jag åkte ringde jag museumet. Det var vid lunch; Burden hade fortfarande inte rört på sig, sa dom på museumet. 15 timmar och 40 minuter. Medan jag åkte ner gled mina tankar hela tiden tillbaka på honom, och jag undrade vad han tänkte på, hur han kände sig, och om han var törstig, och om han behövde pissa. Radiostationerna hade plockat upp det vid deth är laget, och dom hade börjat lägga in uppdateringar i nyhetssändingarna. Diskjockeys tyckte att det hela var vansinnigt roligt.
På söndagen, medan jag åkte tillbaka till Chicago, stannade jag vid Standard Oil-macken i Gilman för att ringa museumet. Burden hade inte rört på sig. Klockan var halv tre på eftermiddagen. 42 timmar och 10 minuter. Jag kom in på kontoret, där jag förstod att Ira Licht och andra museechefer hade konsulterat specialister för att ta reda på om Burdens liv var i fara. En urolog sa att ingen kunde klara att låta bli att urinera på omkring 48 timmar utan att riskera akut njursvikt. Burden hade inte fått något att dricka, men det var inget problem för tillfället, tydligen, eftersom han ändå inte ansträngt kroppen och därför inte riskerade någon livsfarlig uttorkning efter bara två dagar.
Alene Valkanas ringde lite efter sex på kvällen. "Stycket tog slut 17.20" sa hon. 45 timmar. "Vi kände en moralisk skyldighet att inte störa Burdens avsikter, men vi kände att vi bara inte kunde stå och titta på och tillåta honom att göra fysisk skada på sig själv. Det fanns en möjlighet att han var i en sådan djup trans att han inte hade kontroll över sin egen vilja. Vi bestämde oss för att placera en vattenkaraff vid hans huvud och se om han skulle dricka. Sekunden vi ställde ner vattnet reste Chris på sig, gick in till nästa rum, kom tillbaka med en hammare och ett förseglat kuvert, och så slog han sönder klockan som därmed stannade."
Kuvertet innehöll Burdens förklaring av stycket. Det bestod, skrev han, av tre element: Klockan, glaset och honom själv. Stycket skulle fortsätta, sa han, tills personalen på museumet agerade uppå någon av dessa tre element. Genom att bidra med vattenkaraffen, hade dom gjort det.
"Jag var beredd att ligga i den positionen oavbrutet" skrev han. "Ansvaret för att ta slut på stycket vilade hos personalen men dom var hela tiden ovissa om denna viktiga aspekt". Titeln på stycket var "Doomed".
Idén för stycket, förklarade Burden senare, hade kommit till honom under en lunch med Licht: "Jag tänkte att om han oroar sig över hur lång tid stycket kommer ta, så gör jag ett stycke där han har full kontroll över längden".
"Herregud" sa Alene Valkanas. "Allt vi behövde göra var att ta slut på det själva, och vi trodde reglerna gick ut på att vi inte skulle göra något".
Under dom 45 timmarna hade Burdens liv varit i psykologisk fara, kanske, men inte fysisk; han hade urinerat, men personalen hade inte noterat märkena på hans marinblå arbetsjeans. Han hade varit törstig och hungrig, sa han, och han hade varit fullständigt medveten hela tiden, förutom några flytande tillfällen av sömn. Han hade inte använt självmanad trans, eller yoga, eller någonting annat än självdisciplin för att fortsätta ligga kvar där.
"Jag trodde kanske att stycket skulle pågå i flera timmar" sa Burden. "Jag tänkte att dom kanske skulle komma in och säga, okej Chris, klockan är två på natten och alla har gått hem och vakterna jobbar övertid och vi måste stänga. Det skulle ha tagit slut på stycket, och jag skulle ha slagit sönder klockan och registrerat tiden som gått."
"Första natten, när jag insåg att dom inte skulle stanna stycket, var jag nöjd och imponerad över att dom visat sådan respekt för styckets integritet, och satt det över museumets egna rutiner."
"På den andra natten tänkte jag, 'Herregud bryr dom sig inte om mig alls? Ska dom bara lämna mig här att dö?"
det finns många människor som
tycker att performancekonst inte är
riktig konst, kanske främst för att
den inte är speciellt underhållande
och inte kan konsumeras
dom gillar att
skaka på huvudet och
kanske till och med bli upprörda
prata om skattepengar och
det är förmodligen dom
som bara skulle gå förbi
och inte lämnat någon
vattenkaraff
Namn:
fredrik Bor i:
Lund Ålder:
23 Är en:
Man Blev en Skunk:
2000-11-20 23:00 Senast inloggad:
2009-11-20 09:45 E-post Vanlig hemsida SkunkID:
1397056 Antal besökare:
106670
